Hur fick du idén till titeln?
En morgon vaknade jag och hade drömt att jag skrev en bok som hette ”Ibland är man lessen ibland är man glad”. Jag tänkte att jag skulle kunna skriva en fruktansvärd ångestbok med den puerila titeln. Och så skrev jag den.

Romanen handlar om 32-åriga Rakel som hatar allt som är naturligt. Barrträd, sexuell attraktion, psykologiska mekanismer, inälvor som ska fungera. Hur var det att befinna sig i hennes huvud?

Det var hemskt! Men också befriande. Rakel är så plågad, hon slits i stycken inifrån av ångest, och hennes sätt att hantera lidandet är ibland mycket brutalt. Empati är inte alltid hennes paradgren, milt uttryckt. Rakel har absolut noll tålamod kvar i sig, medan jag själv i princip består av tålamod. Ur det perspektivet var det roligt att frammana henne, trots att hon svinar så infernaliskt.

Var hämtar du inspiration ifrån?
Rädsla. Min egen och andras. När jag skrev den här boken var jag rädd för människorna i den, deras tankar och gärningar. Och jag är alltid mycket rädd för att misslyckas – den rädslan är väldigt bra för kreativiteten. Livet är ju över huvud taget väldigt oberäkneligt, och därmed skrämmande. Att skriva om det lättar en aning. Skrivandet gör fasorna tydligare – och roligare. Att skriva är att sakta utstöta ett hest avgrundsskratt.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Martina Montelius, född 1975, är konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan Fyra
och en av Sveriges mest egensinniga dramatiker och regissörer. Hon har tidigare
gett ut romanerna Främlingsleguanen (2013) och Oscar Levertins vänner (2015)
på Bokförlaget Atlas.