För några år sedan gav vi ut Farlighetslagen av Josefine Adolfsson. Det är en bok som försöker ge en komplex bild av neokolonialism och drömmen om ett fungerande samhälle på Kuba. Metoden är att ge plats åt mångfacetterade och multipla röster. Vi får bland annat möta svenska solidaritetsarbetare som reste till Havanna på 70-talet, en partitrogen kubansk farmor som minns misären innan revolutionen, nutida norska läkarturister som beundrar Che Guevara och diskuterar vem som är mest representativ inom det norska kungahuset och en kubansk hårdrockare som injicerat sig själv med HIV för att bli inlagd och kunna lyssna på sin musik ifred. Slitningar mellan olika generationer och ideal blandas med historia och en blick mot en möjlig framtid.

Vi erbjuder just nu boken till priset 129 kr inkl porto. Maila din order till atlas@arenagruppen.se

Tre röster från Kubas 80-talister ur boken Farlighetslagen som helt och hållet bygger på dokumentärt material. Boken är fiktionaliserad för att skydda de medverkande.

”Jag kommer ihåg Skäggets (Fidel Castros) tal på Revolutionsplatsen när jag var tonåring. Han pratade mycket om döden och människor applåderade. Min farmor höll mig hårt i handen och hon och mamma bråkade hela vägen hem. Jag fattade inte riktigt vad de pratade om men jag fattade att från och med nu kunde jag inte ta någonting för givet. Inget. Jag har ju vuxit upp under 80-talet med en väldigt hög standard och var nog egentligen ganska bortskämd. Vi var ute på fina restauranger med familjen minst en gång i veckan och satt vid bordet bredvid de ryska turisterna. Plötsligt hade vi ingenting … Plötsligt kunde jag vakna på morgonen av att jag blev utschasad ur mitt rum för att ett medelålders turistpar från Argentina skulle lära sig dansa salsa i vårt vardagsrum … Mitt i allt det där försöker man leva ett vanligt liv. Det går inte … En gång kom en kubansk kille som letade efter sin tjej. Han sparkade upp dörren till mitt rum och spöade upp turisten som låg där och knullade hans flickvän i min pojksäng. Jag slängde mig in under matbordet … En annan gång kom en italienare. Han hade fem tjejer på samma dag. En blond, en svart och in och ut och nästa på tur. Jag satt ute på balkongen. Vågade inte gå in och hämta mina läxböcker. Vågade inte ens gå på toaletten som ligger intill mitt rum. Jag kissade i en kruka och var ute på gatan så mycket som möjligt. Kom inte hem förrän tre eller fyra på natten, sov några timmar och gick sedan ut igen. Jag blev enormt aggressiv. Samtidigt är jag glad för att min mamma gjorde affärer med turister. Vi har inte behövt svälta som alla andra mina vänner gjort under sin uppväxt.”

 ”Jag behöver ingen hjälp. Jag vill inte bli rik, jag bryr mig inte om märkeskläder. Jag behöver inte inflytande från USA, Sydamerika, Kina, Europa. Jag vill ha den mänskliga rättigheten att undersöka och definiera mig själv och mitt land i en takt som jag själv väljer”

 ”En kompis till mig har en kampanj som han kallar blogestrojka. För att kubaner fritt ska kunna använda internet, uttrycka sig och söka information … Ibland tänker jag att det är så typiskt för vår tid och generation. Vi ber i första hand inte om samhälleliga eller ekonomiska reformer, utan hoppas på den virtuella världen … Vet du vad jag tänker på nu? Vänner jag förlorat. Som försvunnit på ett eller annat sätt. Vet du? Under hela min uppväxt har jag försökt skaffa nya vänner. Hela tiden varit beredd på att människor kan försvinna när som helst och hur som helst.”