Hur kommer det sig att du började forska i just arbetskritik?
Den arbetskritiska grundfrågan – hur kan arbetet förbli vår kärninstitution samtidigt som vi ständigt rationaliserar bort mänsklig arbetskraft – är en i grunden empirisk fråga som kräver ekonomisk, politisk, social och kulturell analys. I Arbetssamhället försöker jag presentera en sådan analys.

I din forskning har du intervjuat en lång rad människor som ägnar mer än hälften av sin arbetstid åt privata aktiviteter. Kan du berätta om någon av dem?
Det mest extrema exemplet på tomt arbete som jag själv stött på var en banktjänsteman som arbetade 15 minuter per dag enligt egen uppskattning. Medialt har det dock rapporterats om anställda som blivit helt och hållet bortglömda av sina företag i flera år. Vad det tomma arbetet illustrerar är hur de jobb som skapas för att ersätta de vi rationaliserar bort kan vara tomma på innehåll – bokstavligt talat. Det tomma arbetet avslöjar också en irrationalitet i arbetslivet, att det kan vara väldigt svårt att veta vad anställda, särskilt i tjänstesektorn, gör. Ytterligare en dimension hos det tomma arbetet är att det påvisar en ojämlikhet i arbetslivet vid sidan av de ojämlikheter som vi brukar tala om – lön och anställningsförhållanden – nämligen en ojämlikhet i stress och belastning.

Hur ser du på den arbetskritiska debatten i Sverige i dag?
Det finns numera en livfull debatt om arbetets mening inom akademin och i kulturella sammanhang. Problemet är att arbetskritiken ännu så länge förblivit där, den har inte letat sig in i realpolitiken i någon högre grad.