Lundell-varning

Publicerad 2008-09-05 08:28

Jag vet, man skall inte kommentera sina egna recensioner. Det blir automatiskt lite Ulf Lundell-varing på det hela. Men jag kunde inte låta bli eftersom jag har fastnat för en sak som återkommer i flera av tidningarnas recensioner av Skräp. Nämligen språkets betydelse för framställningen. En del tycker att språket är lysande, andra att stilen är ett problem. Här två exempel:  

Så här skrev till exempel Bo Madestrand i sin recension i Dagens Nyheter: "Skräp är rak och lättläst som en kvällstidningsingress, åtta ord per mening, få bisatser, inga metaforer. Men också utan överdrifter. Ämnet är så allvarligt, läget så akut, att det räcker att bara säga som det är- det är tillräckligt skrämmande."

Och så här skrev Lars Åberg i Göteborgs-Posten:

”…här förmedlas en förvånansvärt harmlös berättelse om ett ämne som är laddat med moral och ekonomisk maktutövning…möjligen har detta också med valet av ett korthugget tabloidskrivsätt att göra…”  

Kommentarerna är intressanta. Jag har medvetet valt att skriva en korthuggen och rak prosa. Även om förebilden inte har varit kvällstidningarnas journalistik tycker jag om liknelsen. Mitt mål har varit att skriva en lättläst bok, en bok där språket inte lägger sig i vägen för historien, en bok som man kan läsa på tåget mellan Stockholm och Göteborg. Samtidigt sätter ju språket alltid gränser för vad som går att säga, vare sig man skriver en rak och enkel prosa eller en tyngre och öppnare. Språket är tankens ramar, så enkelt och så svårt är det. Vill man vara pretentiös kan man citera Wittgenstein, som skrivit: ”Mitt språk är min värld”.

Hur som helst är detta ett oerhört spännande ämne som alla journalister borde reflektera oftare över; formen sätter alltid gränser för vad som blir sagt och varför.