Mattias Hagberg är frilansjournalist och författare och skriver bland annat på Göteborgs-Postens kultursida och i tidskriften Ord & Bild. Han är medlem av frilansgruppen Textverk och han debuterade 2006 med boken Släpp fångarna loss. Två år senare kom reportageboken Skräp. Mattias Hagberg är aktuell med boken Herredjuret.
Men var är naturen?
Publicerad 2008-12-18 13:52

Just nu pågår en intressant och något förvirrad debatt om naturen mellan Nina Björk och Per Wirtén i Dagens Nyheter och Sydsvenskan. Nina Björk framhåller att vi alla är begränsade av naturen och att föreställningen om att vi människor kan ställa oss utanför och över naturen är en farlig inställning. Vi är alla biologiska kroppar i en biologisk värld och det kan inget ändra på. Per Wirtén, å sin sida, har fokuserat på den biologism som lätt bli konsekvensen av Nina Björks resonemang. Reduceras vi människor till biologiska varelser tappar man lätt bort den sociala sidan av vårt varande i världen; ingen föds till kvinna, man, svart, vit, avvikare, det är något man blir.
Jag tror att båda har rätt. Per Wirtén uttryckte saken på ett tydligt sätt: ”Vi är hundra procent natur och hundra procent kultur.”
När jag intervjuade nobelpristagaren Arvid Carlsson för något år sedan frågan honom om det där – om vi är natur eller kultur – och jag väntade mig väl att han, som ägnat ett helt liv åt att titta in i hjärnans vinklar och vrår, skulle säga som så många naturvetare brukar göra att miljön är viktig men att arvet kommer först. Men det gjorde han inte. Istället var han övertygad om att det var en fråga vetenskapen inte kunde svara på. Vi människor är helt enkelt för komplicerade för att det skall vara möjlig att bena ut det ena eller andra. Och det är just detta som gör diskussionen så intressant. Den rör en gräns som hela tiden är föremål för förhandling. Så fort diskussionen tystnar risker vi att fasta i det ena eller det andra synsättet. Inom psykiatrin är det tydligt vad dogmatism på det här området kan betyda; så fort ett synsätt har fått företräde framför det andra har patienterna drabbats.
Men natur är inte bara vår mänskliga natur utan också synonymt med miljö. Är inte den naturen någon evigt, fast och tydligt? Något vi aldrig kan ställa oss utanför? Är det inte just detta Nina Björk skriver om? Jag tror det. Men frågan är om vi inte måste utsätta den naturen för samma kritiska debatt som den mänskliga naturen. Annars riskerar vi att hamna i dogmer, även där.




