Bilden som bevis - krönika

Publicerad 2009-04-20 10:03

Lars Wallsten heter en av Sveriges mest intressanta fotografer just nu. Här en krönika om hans bilder och den debatt som de borgar för, publicerad på Göteborgs-Postens kultursida i helgen.  

Vi lever i en värld av bilder. De fakta och idéer som kan presenteras visuellt har i dag ett givet övertag över fakta och idéer som enbart vilar på språket.

I många sammanhang pågår det en kritisk och infallsrik debatt om vår moderna visuella kultur. Den handlar om de bilder som dagligen sköljer över oss i tevereklam, bildreportage och teveinslag. Den handlar om den kommersiella bildens manipulerande effekter och om den dokumentära bildens möjligheter att säga något som är representativt och objektivt.

Det är en viktig debatt. Utan en kritisk blick förvandlas bilder snabbt till sanning – vi vill ju så gärna tro på det vi ser.

Inom det svenska rättsväsendet har bilder på senare år fått en enorm betydelse. Bilder från övervakningskameror, bilder från kameramobiler och bilder från poliser utrustade med videokameror är i dag ett vanligt inslag i rätten.

Trots det saknas en levande debatt om bildens betydelse i detta sammanhang. Under rättegångar betraktas fotografier och videoupptagningar fortfarande som okomplicerade representationer av fakta, ett förhållande som fotografen Lars Wallsten har uppmärksammat.

På ett välbesökt seminarium om bilden som bevis som hölls på Handelshögskolan i torsdags konstaterade han att varken poliser, åklagare eller brottmålsadvokater verkar särskilt intresserade av att diskutera frågan, trots att de dagligen möter och använder sig av dessa bilder.

Lars Wallsten är kriminalteknikern som blev konstfotograf och som nu jobbar med en avhandling om den dokumentära bilden. I sin forskning har han bland annat tagit alternativa bilder från autentiska brottsplatser. Skrämmande bilder av mordoffer och mordplatser som träffar direkt i magen och som tvingar betraktaren att reflektera över bildens betydelse som sanningsvittne.

Lars Wallstens bilder pekar på en uppenbar brist inom rättsväsendet, en brist på en levande debatt om bildens betydelse som bevis. Men de pekar också vidare mot ett större och betydligt mer komplext problem.

I dag flyter fiktion och dokumentation allt oftare samman till en estetisk enhet. Kriminalfilmer och tevedeckare lånar friskt av kriminalteknikernas bildspråk för att fylla fiktionen med en känsla av autenticitet, samtidigt som bilder av verkliga händelser fylls med fiktionens tolkningar och dramaturgi. Det räcker att titta på en bild från en brottsplatsundersökning eller övervakningskamera för att ett helt batteri med associationer formade av fiktionens värld skall sätta igång. Ett förhållande som självfallet påverkar rättsväsendets aktörer att tolka dessa bilder på ett absurt och ibland direkt farligt sätt. Eller som Lars Wallsten utryckte saken: det finns människor som dömts enbart på bilder.