Mattias Hagberg är frilansjournalist och författare och skriver bland annat på Göteborgs-Postens kultursida och i tidskriften Ord & Bild. Han är medlem av frilansgruppen Textverk och han debuterade 2006 med boken Släpp fångarna loss. Två år senare kom reportageboken Skräp. Mattias Hagberg är aktuell med boken Herredjuret.
Öga mot öga med "maffian"
Publicerad 2009-09-28 10:20
Krönika i Akademikern Nr 7, 2009:
Här satt jag alltså. Öga mot öga med en av de män som spelar en viktig roll i en av de senaste årens mest uppmärksammade reportageböcker Svensk maffia och jag fattade ingenting. Var den här osäkra killen en del av en maffia som på sikt hotade hela det svenska rättssamhället – ja, i vissas ögon hela det svenska samhället?
Jag hade precis avslutat en skrivarkurs på en av landets anstalter och nu satt han och jag och gick igenom en text. Han skrev om eviga slagsmål, fyllor och droger. Det var inget snack om att killen var farlig, för sig själv och för andra, men maffia?
Ett grundläggande problem med den svenska debatten om organiserad brottslighet är att den ständigt riktar blicken åt fel håll. När svenska debattörer, journalister och politiker skall försöka förstå och förklara vad som håller på att hända bland kriminella i Sverige sneglar de gärna mot södra Italien, Ryssland och Balkan. Man slänger sig obehindrat med begrepp som maffia och internationell brottslighet.
Och visst, brottslighet kopplad till den italienska maffian och den ryska och östeuropeiska organiserade brottsligheten existerar även i Sverige. Men den som vill förstå Bandidos, Original Gansters och åtskilliga andra grupper bör vända blicken åt ett helt annat håll – mot gatugängen i Nord- och Sydamerika.
Den italienska maffian och den organiserade brottsligheten i Ryssland och i vissa andra delar av Östeuropa har uppstått som en följd av ovanligt svaga statsmakter. Här handlar det om en typ av brottslighet som styrs och kontrolleras av redan mäktiga intressen i skarven mellan det lagliga och det olagliga, i mellanrummet mellan en svag formell makt och en stark informell makt.
I städer som Los Angeles, Rio och San Salvador rör det sig om något helt annat. Här är brottsligheten och gängen de fattigas, utestängdas och förtrycktas nihilistiska revolt mot livet självt.
Mara Salvatrucha heter ett av de mest uppmärksammade latinamerikanska gängen. Det grundades av Salvadoranska immigranter, som hade flytt från inbördeskriget i El Salvador under åttiotalet, för att de som nykomlingar skulle överleva det tuffa livet på Los Angeles bakgator. Det finns inget tvivel om att Mara Salvatrucha i dag är inblandat i allsköns brottslighet, som människo- och narkotikasmuggling, men profiten förefaller inte vara målet, inte ens ett medel, bara en bieffekt av utanförskapet bland fattiga och utstötta människor. Istället handlar det om att bli någon i ett samhälle som ständigt påpekar att vissa människor saknar värde; att försvara en tatuering, ett emblem eller en gängfärg blir lika viktigt, eller till och med viktigare, än att tjäna pengar på brott.
Det är den typen av känslor som ligger bakom den gängbrottslighet som vi nu ser växa fram i Sverige. Det handlar inte om syndikat med kontakter rakt in i samhället och statens hjärta.
Nej, vi skall akta oss för att prata om maffia. Det är ett ord som skymmer sikten, som frammanar fel bilder och därmed fel insatser och åtgärder. En maffia kan man bekämpa genom att stärka statsmakten eftersom dess livsnerv är just den svaga staten. Men gängbrottslighet som bottnar i utanförskap löser man aldrig med fler poliser och hårdare straff. Det enda som hjälper är att öppna upp samhället och omfamna dem som ser sig tvingade att jaga skräck i sin omgivning för att få någon form av uppmärksamhet.




