Särskolegenerationen

Publicerad 2009-10-21 20:17

Äntligen börjar det uppmärksammas att barn och ungdomar som inte riktigt passar in stämplas och städas undan i särskolan. I dag kör till exempel Uppdrag granskning ett bra reportage om utvecklingen. På tio år har den svenska särskolan vuxit med hundra procent. Tyvärr handlar det inte enbart om särskolan. Överhuvudtaget växer alla institutioner som har till uppgift att "gömma" undan dem som inte platsar i det högeffektiva kunskapssamhället. Jag skrev om saken i tidskriften Arena för ett år sedan och i senaste numret av Tvärdrag har jag skrivit den här texten på temat:  

Rummet är tre gånger två meter. På golvet ligger en tunn madrass och en filt. Väggarna är kala. På ena kortsidan ett litet fönster. På den andra en rejäl dörr.

Ovanför dörren har M ristat in sitt namn i betongen följt av bokstäverna FTW, Fuck the World.

Det här är isoleringscellen, eller avskiljningsrummet som personalen hellre säger. Här hamnar alla som sitter på ungdomshemmet Fagareds slutna avdelning om de ställer till med så mycket bråk att personalen anser att de är en fara för sig själva eller andra. M har suttit här två, kanske tre gånger.

– Man tillbringar all sin tid med de sju andra killarna som sitter här. Det är klart att det blir bråk ibland. Det är påfrestande, säger han.

Det handlar inte om några längre isoleringsperioder. Max ett dygn får killarna sitta i avskiljningsrummet.

– Jag har aldrig suttit mer än 16 timmar där inne. Det är inte så farligt som det ser ut. Tiden rullar i väg.

Han talar långsamt. Orden kommer stötvis. För det mesta undviker han ögonkontakt. Istället tittar han snett förbi mig, som om han talade till väggen bakom min axel. För det mesta rycker han på axlarna åt mina frågor. Jag anar att han helst håller sin vardag ifrån sig, att han gömmer sig bakom en stelnad fasad.

Han är dömd för ett väpnat rån mot en närbutik i centrala Göteborg. Han var 17 år och tillsammans med två kompisar klev han in i butiken med en pistol i handen och begärde att få dagskassan. Han greps en dryg månad senare och dömdes till sluten ungdomsvård i tio månader.

– När jag stod i butiken med pistolen i handen kändes det spännande. Då kände jag att jag var någon. 

Ett liv är aldrig detsamma som någon annans. M:s liv är hans eget. Det är unikt. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att hans historia följer en mall som alltför lätt känns igen. Han är uppvuxen i en av Göteborgs fattigaste stadsdelar. Han har invandrarbakgrund. Och hans pappa har för länge sedan lämnat familjen. Dessutom har han gång på gång misslyckats i skolan. Han har liksom aldrig känt att det där livet som en vanlig Svensson, med jobb, hus och bil, skulle kunna vara för honom.

M är inte ensam. Han är inget undantag. Han är kanske bara ett extremt exempel på en trend som det sällan talas om. Han tillhör nämligen en växande grupp med barn och ungdomar som på ett eller annat sätt är föremål för samhällets omsorg.

När den slutna ungdomsvården infördes för tio år sedan, som en särskild påföljd för ungdomar och unga vuxna, var det tänkt att denna typ av vård skulle användas extremt restriktiv. Ursprungligen var tio platser avsatta för vård av dem som dömts till sluten ungdomsvård. Men antalet ungdomar som dömdes till denna påföljd ökade snabbt och idag finns drygt sex gånger så många platser.

Under samma period kan man se hur en rad andra åtgärder och omsorger riktade mot unga vuxit i omfång. Det gäller särskolan, som idag har dubbelt så många elever som i början av nittiotalet (framför allt är det nya diagnoser som damp och adhd som ligger bakom). Det gäller det individuella programmet på gymnasiet, som från början var tänkt att hjälpa ett fåtal skoltrötta elever att hitta rätt, men som idag är ett av de största programmen. Och det gäller försäkringskassan, som i dag betalar ut mer pengar till förtidspensionerade ungdomar än någonsin tidigare; på de senaste decennierna har antalet förtidspensionerade ungdomar trefaldigats.

Den fråga som automatiskt inställer sig är om dagens unga är mer sjuka, mer brottsliga, mer funktionshindrade och mer skoltrötta än unga för tio eller tjugo år sedan.

Förmodligen inte. 

Statistiken pekar i helt andra riktningar. Det finns inget som talar för att ungdomsbrottsligheten har ökat sedan början av nittiotalet. Det finns inget som talar för att unga skulle vara mindre villiga att jobba eller plugga. Eller att de på något sätt skulle ha blivit mer funktionshindrade.

Nej, förklaringarna måste sökas på andra håll.

I somras visade TCO i en intressant rapport hur kraven på arbetskraften i Sverige ökat markant sedan nittiotalet. I dag jagar arbetsgivarna efter en arbetskraft som nästan inte finns. Drömmen är en optimal medarbetare som är ung och frisk samtidigt som han eller hon har lång utbildning och lång erfarenhet. Och i den här drömmen har den som varit sjukskriven, arbetslös eller den som är ung och avviker från normen ingen plats.

I grund och botten handlar det om risk. Arbetsgivarna tar inga risker när de anställer. I den globala och hypereffektiva ekonomin finns det inget utrymme för extra kostnader, och då vågar arbetsgivarna helt enkelt inte satsa på några andra än de bästa.

Problemet är bara att ”de bästa” inte existerar. Arbetsgivarna jagar en fantom. Det är väldigt få människor som är unga, barnlösa och högpresterande hela livet.

Enligt TCO:s rapport har vi fått en ökad selektering av arbetskraften. Allt fler ratas och därmed stärks utanförskapet.

Det är en bild som bekräftas i en färsk avhandling från Lunds universitet. Daniel Melén är sociolog och han har undersökt varför så många arbetslösa blir sjukskrivna och varför så många sjukskrivna blir arbetslösa. Enligt Daniel Melén är det inte bristande motivation, som det så ofta heter i den politiska retoriken, som gör att sjukskrivna som är arbetslösa har så svårt att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Istället är det arbetsgivarna som blir allt mindre benägna att ta risker genom att anställa personer med begränsad arbetsförmåga.

Daniel Melén visar i sin avhandling att individens egen vilja och motivation är viktiga men inte avgörande faktorer.

I en intervju konstaterar han att det förändrade klimatet på arbetsmarknaden är det största hindret.

– Arbetsgivarna tvekar att anställa människor som kanske inte är fullt arbetsföra. Till syvende och sist är det någon som skall betala för arbetskraften och bedöma om den är värd att köpa eller inte.

Enligt Daniel Melén fokuserar samhället alltför mycket på den enskilda individen och inte på de mekanismer på arbetsmarknaden som stänger ute vissa personer.

– Det är enklare att tala om individens tillkortakommanden än om samhällets. Då blir det lätt att slå ifrån sig problemet och slippa se att vi håller på att skapa ett samhälle som stänger ute människor.

Just där, i just det påståendet, finns nyckeln till att allt fler barn och unga ”göms undan” i åtgärder och på institutioner. Vi vill helt enkelt inte se vad som håller på att hända. Det är så mycket lättare att tala om individens tillkortakommanden än om skolans och samhällets bortsortering av människor.

Hur har vi kunnat hamna så här snett?

Det talas sällan om denna postmoderna inspärrning. Varken bland politiker, forskare eller journalister. Tystnaden döljer makten. Den som ifrågasätter fängelsesystemets expansion, ungdomsvårdens tillväxt, särskolans ökade antal elever, Samhalls position som Sveriges fjärde största företag, blottar också det moderna kunskapssamhällets djupa orättvisa; att alla inte tillåts delta.  

Och jag tänker på M, som med tom blick och entonig röst beskriver sin vardag på Fagareds slutna avdelning. Han använder ord som tråkigt, meningslöst och långsamt. På dagarna är det skola och arbete, men M har slutat att gå till skolan. På eftermiddagarna kan man träna och titta på teve.

– De säger att det skall vara behandling, men jag vet inte. Jag tycker inte att det har varit någon behandling. Det har inte gett mig något att sitta här. Det är bara förvaring. Just nu orkar jag inte göra någonting. Det är därför jag har slutat att gå till skolan.