Snälla, hjälp mig!

Publicerad 2009-12-16 13:57

Krönika i Klimatmagasinet Effekt, nummer 2, 2009: 

När jag svänger in på gatan sticker avunden till. Grannen har köpt en ny bil, en bil som är betydligt mer exklusiv än vår Volvo. Under bråkdelen av en sekund far känslan av underlägsenhet, förlust, genom min kropp innan intellektet vinner kontroll. Inte är jag en sån som bryr mig om bilar. Inte är jag en sån som bedömer andra människor utifrån deras ägodelar. Nej, sån är väl inte jag.

Eller?

När jag parkerat blir jag sittande i bilen. Jag låter känslorna svepa över mig. Jo, jag bryr mig. Någonstans långt inne i mig finns en stark känsla

Inte för att jag själv känner ett behov av ny bil. Men för att jag inser att grannen mäter mig efter mina prylar.

Inför mina egna, låga känslor känner jag vanmakt. Jag har ägnat flera år åt att kritisera vår moderna överkonsumtion, och så sitter jag här själv i en dyr bil och känner mig avundsjuk på en granne bara för att han har en ännu dyrare bil.

Hur kunde det bli så här illa?

I den konsumtionskritiska debatten pratas det ofta om reklamen och om marknadsföringens manipulativa makt; som hjärntvättade marionetter far vi mellan shoppinggalleriorna för att uppfylla de krav reklammakarna ställer.

Jag tror att det är en alldeles för enkel bild av vår verklighet.

För att verkligen förstå hur vårt moderna konsumtionssamhälle fungerar måste vi istället krypa långt in i våra hjärnor. Vi förefaller nämligen vara funtade på så sätt att status har en oerhörd betydelse för vårt välbefinnande. Och i dagens samhälle, där de sociala banden är svaga och ojämlikheten ökar, får prylarna allt större betydelse. Det är genom vår konsumtion vi visar upp vilken status vi har.

I ett numera klassiskt psykologisk experiment fick ett antal intervjupersonerna svara på följande fråga: Vad väljer du helst? Att lyfta en lön på 20 000 kronor när alla andra har 10 000 kronor? Eller 40 000 kronor när alla andra har 80 000 kronor?

De allra flesta valde det första alternativet. Det viktiga var att ha mer än andra.

Man kan säga att vi i dag är indragna i ett konsumismiskt ställningskrig. Vi tävlar mot nära och kära om vem som har mest och bäst prylar.

Samtidigt som vi fortsätter att jaga status via våra ägodelar är de flesta av oss väl medvetna om att vår konsumtion bidrar till att ödelägga vår miljö. När jag sitter där i min bil på parkeringen är jag smärtsamt medveten om att jag själv fastnat i just detta dilemma. Jag vill det ena, men lever det andra. Jag är som en missbrukare – en shoppoholic – som inte klarar att leva det liv jag vill leva.

Därför behöver jag hjälp; ungefär på samma sätt som en alkoholist behövare hjälp.

Kanske måste vi börja se på vår konsumtion av prylar på samma sätt som vi betraktar konsumtionen av alkohol? Kanske måste vi begränsa oss på samma sätt för att vi skall klara av att lämna den konsumismiska kapprustningen bakom oss?

När jag sitter där i bilen föreställer jag mig en politik mot överkonsumtion som hämtar inspiration från vår svenska alkoholpolitik. Kanske måste vi börja fundera på sådana ingrepp i vår frihet för att rädda miljön? Kanske måste vi införa köpfria dagar? Kanske måste vi höja skatterna på vissa prylar? Och kanske måste vi ransonera andra?

Kort sagt: hjälp mig att bli en nykter shoppoholic.