Konsumtionens fånge

Publicerad 2010-02-02 16:00

Krönika i Akademikern nummer 1, 2010:

Vi lever i en värld av drömmar, drömmar om att hela tiden förflytta oss ett steg upp på konsumtionsstegen mot nya svindlande höjder. Men det är smutsiga drömmar. Fyllda av gifter, utsläpp och sopor.

Du vet redan hur det ligger till. Det vet jag också. Vi har alla läst reportagen, sett bilderna, hört siffrorna till leda. Allt det där om jordens uppvärmning, överfisket, ökenspridningen, svälten, energibristen.

Det är inte kunskap vi saknar. Det är förmågan att agera.

Det finns undersökningar som visar att vi svenskar känner oss nöjda nu, att en majoritet inte vill öka sin konsumtion mer. Förvånansvärt många vill minska den. Trots det fortsätter vi shoppa som om ingenting har hänt.

I skyltfönstret ser jag min egen spegelbild. Jag ser mig själv som den konsument jag är. Trånande efter det nya. Köpsugen.

Jag har läst otaliga böcker om konsumtion, tragglat mig genom statistiken och ändå står jag här nu. Hungrig på mer, fast jag redan är mätt.

Jag känner mig schizofren. Å ena sidan all denna kunskap om sambandet mellan resursbrist, miljöförstöring och konsumtion Å andra sidan viljan att shoppa.

Och jag lyfter blicken från min spegelbild i skyltfönstret och ser på människorna som hastar genom köpcentrat. Och jag vet att deras drömmar är mina drömmar, att min köplust är deras köplust.

Sällan har väl samhällets och politikens mål varit så motsägelsefulla och så svårbegripliga som nu. I spåren av den ekonomiska krisen talar alla tongivande politiker om behovet av att stimulera ekonomin så att hjulen åter börjar snurra. Det handlar om att få fart på konsumtionen så att produktionen inte tappar fart. Samtidigt talar alla politiker om behovet av att anpassa världen efter ekologins gränser.

Men ekvationen går inte ihop. Vi kan inte konsumera mer och samtidigt belasta jorden mindre.

Det är ett obehagligt dilemma. Å ena sidan är den ekonomiska tillväxten, så som vi känner den, ohållbar. Den leder oundvikligen till massiv miljöförstöring som undergräver grunden för hela vår ekonomi.

Å andra sidan är nolltillväxt oundvikligen förenat med ekonomisk kris och arbetslöshet, precis så som vi mött dem under det senaste året.

Inför detta dilemma väljer de flesta politiker, debattörer och andra opinionsbildare att blunda, alternativt att anamma en populär modern myt: föreställningen om decoupling, det vill säga uppfattningen att ekonomin efterhand avmaterialiseras och därmed blir allt mindre miljöbelastande. I teorin är det en vacker tanke. I praktiken har det sällan eller aldrig inträffat.

Så vad göra?

Jag tror att vi måste våga erkänna att konsumtionen fyller viktiga funktioner i våra liv och i vårt samhälle. Först då kommer vi orka att agera.

Vi måste våga inse att vi har fångat oss själva i detta märkliga dilemma.

Först när vi ser denna järnbur och dyrka upp låset till framtiden.

Så låt oss för ett ögonblick föreställa oss denna framtid. Hur ser den ut? Vad innehåller den? Skall vi förändra världen måste vi trots allt föreställa oss hur vi vill att den skall se ut.

Vad drömmer du om?

Själv föreställer jag mig en värld där vi vänt på perspektiven, en värld där ingenting får produceras om man inte först kan visa att just den produkten bidrar till ökat välstånd. Och det är en värld där man sätter nya mått på välstånd, mått som handlar om människors möjligheter att blomstra, såväl fysiskt som psykiskt och socialt, framför gamla mått som ökad materiellproduktion och konsumtion.

Jag vet, det låter naivt. Men om vi inte vågar drömma om en annan värld hur skall vi då någonsin kunna befrias från dagens dilemma och lämna konsumtionens fångenskap.