Posthumanism

Publicerad 2010-03-22 10:34   2 kommentarer

För alla som är intresserade av frågan om förhållandet mellan människor och djur har Cary Wolfe skrivit en intressant bok. I dagens Obs recenserar jag den: 

Vi lever i en tid efter alla andra tider. Samtiden är postmodern, postpolitisk, postindustriell, postkolonial och postsekulär.

Och nu också posthumanistisk.

I framför allt England och USA, men även i Frankrike och Tyskland, har begreppet varit i omlopp under det senaste decenniet, med en rad olika innebörder och inom vitt spridda discipliner.

Nu har det också börjat dyka upp i den svenska debatten. På senare tid har några trevande försök gjorts att ringa in ordet och dess möjliga användningsområden.

Vad innebär det då att tänka bortom humanismen?

I essäsamlingen What is Posthumanism? försöker en av förgrundsgestalterna på området, Cary Wolfe, professor i engelska på Rice University, svara på den frågan.

Cary Wolfes bok är ett av de första och mest ambitiösa försöken att ringa in begreppet.

Cary Wolf börjar med att konstatera vad posthumanism inte är, åtminstone inte för honom. Han vänder sig mot dem som använder posthumanism för att beskriva ett tillstånd där bioteknik och informationsteknik smält samman med oss människor och därmed skapat en ny mänsklighet, på alla sätt överlägsen dagens. Det tankespåret är egentligen bara en intensifiering av den traditionella humanismen, menar Cary Wolfe.

Nej, Cary Wolfes definition är den rakt motsatta. För honom är posthumanismen en tanketradition i opposition mot den klassiska humanismen. Posthumanismen förkastar föreställningarna om uppdelningen mellan kropp och själ, mellan samhälle och natur och mellan människor och djur.

Om humanismen uppfann den moderna individen, den moderna människan, menar Cary Wolfe att det är posthumanismens uppgift att plocka isär, dekonstruera, detta bygge och därmed visa att humanismen bara är en social konstruktion utan egentligt innehåll.

För att visa på humanismens brister uppsöker Cary Wolfe just de områden som är mest besvärande för föreställningen om människan som en medveten, odelbar individ, vid sidan av naturen. Han skriver till exempel om den alltmer uppluckrade gränsen mellan människor och djur och om personer med funktionshinder som inte riktigt uppfyller humanismens idé om vad det är att vara människa.

Posthumanismens uppgift blir därmed att peta i de där intellektuella såren som aldrig riktigt velat läka; allt det där känsliga om människan som ett djur, en kropp, beroende av andra djur; om livet som ett öppet flöde omöjligt att dela upp i enskilda bitar.

Därmed blir posthumanismen ett av samtidens mest intressanta tankespår. Det handlar om att försöka förstå det mänskliga på ett radikalt nytt sätt.

Men, påpekar Cary Wolfe, posthumanismen skall inte uppfattas som en dogm som ersätter en annan. Posthumanismens kunskapssyn är fundamentalt annorlunda än till exempel humanismens. Posthumanismen kommer aldrig att nå fram, den är istället en ständigt pågående dekonstruktion av livet självt.

Vi har aldrig varit människor, konstaterat Cary Wolfe, åtminstone inte i ordets vedertagna betydelse – vi är något annat.

Jag är beredd att hålla med honom. Den diskussion som Cary Wolfe vill få i gång är oerhört viktig om vi vill nå en djupare förståelse för oss själva, och för vår plats i världen.