Dags för mogen knarkdebatt

Publicerad 2010-04-28 09:09

Artikel på Göteborgs-Postens kultursida:

Nollnolltalet var decenniet då kokainet erövrade Sverige. Plötsligt spred sig drogen utanför de kretsar av kändisar och kriminella som tidigare förknippats med det vita guldet. I dag finns det till och med bedömare som hävdar att kokainet blivit ett nytt folknöje. Det snortas med andra ord lite här och var i den svenska vardagen. Och egentligen är det inte så konstigt; kokainet har allt det där som värdesätts inom medelklassen. Det gör brukaren pigg, skärpt och glad, samtidigt som självförtroende och sexlust får en rejäl kick.

Kokainet är med andra ord en perfekt drog för alla utslitna karriärister med småbarn som förväntas klara en helkväll på krogen utan att bli trötta och tråkiga. Den som dessutom skall hålla ett föredrag på jobbet dagen efter kan ju alltid dra en extra lina på morgonen och med förnyad skärpa och förnyat självförtroende göra kollegorna imponerade.

Kokainet ställer därmed mycket av våra invanda föreställningar om droger och droganvändande på huvudet. Dagens användare är i hög grad väletablerade människor i medelåldern utan några direkta sociala eller ekonomiska problem; många brukare börjar använda drogen långt efter tonåren och inkörsporten är sällan annan narkotika utan alkohol. Den typiska förstgångsanvändaren är en medelålders man eller kvinna som blir bjuden på en lina på firmafesten.

Samtidigt som kokainet förvandlar väletablerade människor i Sverige och över hela västvärlden till snortande partyknarkare pågår en betydligt råare utveckling i andra delar av världen. De tusentals ton kokain som försvinner upp i näsorna på kvinnor och män i Stockholm, Göteborg, Malmö, London, New York och Los Angeles har som bekant en brutal historia. Vägen från kokaodlarna i till exempel Colombia, via Centralamerika och Mexico är målad med blod. Bara i Mexico mördas flera tusen personer varje år i det allt råare kriget om vinsterna från den extremt lukrativa kokainsmugglingen. Faktum är att kokainet håller på att riva sönder delar av Amerika.

Om allt detta finns det nu två läsvärda böcker i bokhandeln. Nyligen kom den brittiske journalisten och dokumentärfilmaren Tom Feilings internationella bästsäljare Kokainet – drogen som erövrade världen i pocket, och nyligen kom kriminalreportern Lasse Wierups och latinamerikakorrespondenten Erik del la Regueras rapport Kokainet – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman.

Det har egentligen ingen större betydelse vilken av dessa två böcker man plockar upp. De berättar ungefär samma historia. Kokainet har tagit västvärlden med storm och gjort brukare och missbrukare av människor som aldrig tidigare sett sig som knarkare, samtidigt som produktionen och distributionen håller på att lägga grunden för brottssyndikat och gängkriminalitet av helt nya proportioner.

Men den brännande frågan är egentligen inte så mycket vad som har hänt utan hur utvecklingen skall hanteras.

Vad det i grund och botten handlar om är ett totalt bottenbetyg för den narkotikapolitik som styrt Sverige och världen under snart fyra decennier, allt sedan Richard Nixon förklarade krig mot narkotikan. I konsumentländer som Sverige och USA har nolltolerans och repression varit ledmotivet med det enda resultatet att missbrukare straffats för sina sociala problem utan att konsumtionen minskat i någon nämnvärd omfattning. I producentländerna, som Colombia, har USA med världens goda minne underblåst brutala konflikter i årtionden utan att produktionen minskat.

Man kan bara föreställa sig hur eftervärlden kommer att döma oss; nolltoleransens facit är sönderfallande samhällen, växande kriminalitet och repression – ingenting annat.

Så vad göra?

I Latinamerika höjs nu röster för en legalisering. Enligt tunga politiker, världsberömda författare och representanter för rättsvårdande myndigheter i länder som Mexico och Colombia är det dags att ompröva den dogmatiska inställningen till narkotika; vissa preparat måste delvis legaliseras om inte Latinamerika skall gå under.

Detta är en slutsats som Tom Feiling och Lasse Wierup och Erik del la Regueras förhåller sig något olika till.

Tom Feilings på många sätt lysande reportagebok landar tyvärr i en alltför naiv bild av en total global legalisering av kokainet. Något som knappast är troligt eller helt önskvärt.

Lasse Wierup och Erik de la Regueras å sin sida finner att dagens stenhårda politik har sina uppenbara brister men önskar trots det bara ytlig reformering av systemet; konsumenter som upptäcks och straffas borde få känna av kostnaderna för de krig de orsakar i andra länder och producentländerna borde få hjälp med fattigdomsbekämpning – inget mer.  

Men hur man än ser på frågan om legalisering är en sak säker: efter att ha läst vårens kokainböcker inser man att det är dags för en mogen och allsidig debatt om en narkotikapolitik bortom dagens dogmatiska föreställningar om nolltolerans.