Naturen som fiktion

Publicerad 2010-05-19 21:34   1 kommentar

Artikel på Götebords-Postens kultursida: 

Hon hugger mot halsen. Missar. Men vänder snabbt och sätter tänderna i strupen på honom. Under några sekunder kämpar han. Sen ligger han död i gräset och hon lägger sig ner för att äta. Med sina starka käftar hugger hon stycke efter stycka av kött ur den varma kroppen.

Från teven strömmar naturens brutala vardag in i mitt vardagsrum; en ständig kamp på liv och död där den mest lämpade, den bäst anpassade, alltid vinner.

Storögd följer jag dramat; som en välregisserad thriller kommer naturen till mig via teven. Här finns inga döda punkter. Ingen trisstes. Bara kamp. Bara liv.

Varje gång jag ger mig ut i naturen på riktigt blir jag besviken. Naturen är ju tråkig. Det är tyst. Det händer sällan något. Allt förefaller flyta på i ett oändligt långsamt tempo.

Jag tillhör en generation som mött fler djur i fiktionen än i verkligheten och min bild av den ”vild naturen” är nästan helt formad av naturfilmer på teve.

Jag levde länge med föreställningen att jag lärde mig något om djur och natur varje gång jag slog mig ner för att följa David Attenborough eller någon av hans kollegor över världen, att naturfilmer var dokumentärer som skulle ge mig en djupare förståelse för livet. Hur kunde jag vara så dum?

 Film och teve handlar om rörelse, aktion och dynamik. Här finns ingen tolerans för det vardagliga, stillsamma och repetitiva. Media vill ha det ovanliga, det avvikande, det spektakulära – det råa och det farliga. Det är detta som säljer, det är detta som fångar vår uppmärksamhet, vårt intresse.

Men naturen är sällan spektakulär, rå eller farlig. Den är faktiskt, med många mått mätt, just tråkig. Livet tuggar på i ultrarapid, utan särskilt mycket dramatik. 

En ärlig dokumentation av naturen skulle förmodligen påminna mer om Andy Warhols filmer av folk som sover eller äter än om David Attenboroughs välklippta och välberättade historier. Men så har David Attenborough också erkänt att han och andra naturfilmare gärna använder sig av grepp från spelfilmen för att skapa närvaro och spänning, och han har argumenterat för att en viss fiktionalisering av det dokumentära materialet är okej, eftersom hans primära mål många gånger är att övertyga tittarna om att ”djur är vackra och intressanta” och värda att skydda och bevara.

Frågan är om han inte har helt fel? Frågan är om inte fiktionen leder oss i rakt motsatt rikting – mot mer utrotning?

 Ännu för hundra år sedan var djuren oss nära. De fanns överallt. De delade vår vardag. Till och med städer som Stockholm och Göteborg hade fortfarande i slutet av 1800-talet en lantlig prägel.

Med industrialiseringen försvann djuren. Hästar ersattes av bilar och spårvagnar och när städerna moderniserades och växte försvann höns, grisar och kor från stadsbilden. Istället började de dyka upp i djurparker, på museer, i litteraturen, på cirkus och på film.

Där djuren tidigare varit en integrerad del av vår vardag förvandlades de nu till exotiska objekt för underhållning. Människan började betrakta dem, titta på dem, studera dem – inte leva med dem.

 I dag kan man leva ett helt liv utan att möta några andra djur än katter och hundar. Samtidigt vet de flesta i dag mer om djur än någon tidigare generation. Eller som författaren John Berger uttryckt saken i en numera klassisk essä: ”…djuren är alltid de iakttagna. Det faktum att de också kan iaktta oss har förlorat all betydelse. De är föremål för vår ständigt vidgade kunskap. Det vi vet om dem är ett kriterium på vår makt, och därmed ett kriterium på vad som skiljer oss från dem. Ju mer vi vet, desto längre bort är de” (Varför se på djur?, 1977).

 Ju längre bort djuren försvinner desto viktigare blir naturfilmens fiktioner för vår förståelse av världen.

Vad är det då för bilder av verkligheten som naturfilmerna förmedlar?

 För storkonsumenten av naturfilm står det snabbt klart att naturen är en plats utan människor, åtminstone ”moderna” och ”vita” människor.

Att människan, på ett eller annat sätt, är en integrerad del av i stort sett alla ekosystem på jorden och rimligen borde ha en framskjuten roll i alla naturfilmer är något som genren gärna blundar för. Den moderna människan är en sak, naturen en annan. Därmed fortsätter naturfilmarna att trumma in den flera tusen år gamla föreställningen om en tydlig gräns mellan människa och djur, mellan samhälle och natur.

Om människor mot förmodan tillåts vara med i filmerna är det antingen som representanter för något ”primitivt” folkslag som fortfarande lever i ”samklang” med naturen, eller också är det som representanter för den skövling av naturen som pågår. Något som egentligen bara än mer understryker skillnaden mellan människa och natur; människan är på ena sidan, naturen på den andra.

Det finns förvånansvärt lite skrivet om naturfilm. Med tanke på att genren är en av de populäraste skulle man lätt kunna tro att naturfilmen och dess historia skulle vara utredd till förbannelse, särskilt med tanke på den betydelse filmerna i dag har för vår bild av världen. Men filmvetarna och kulturteoretikerna verkar tycka att naturfilm inte riktigt hör hemma i deras fack.

De få undersökningar som trots allt finns brukar alla komma till samma slutsats: naturfilmen rör sig ständigt kring ett och samma tema. Den handlar nästan alltid om kampen för överlevnad – ofta i en starkt dramatiserad form. För det mesta får vi följa en individ eller en flock genom perioder av umbäranden och motgångar.

I alla dessa berättelser finns ett grundläggande tema; den bäst lämpade överlever.

Det är som om varje naturfilmare skall gestalta Charles Darwins teori.

Det finns bara ett problem. Naturfilmerna förmedlar en vantolkning av Charles Darwin.

Evolutionsteorin handlar inte om den enskilde individens eller den enskilda flockens överlevnad under en livstid. Evolutionen handlar om arters anpassning och förändring över väldiga tidsrymder.

När en zebra faller offer för ett lejon på savannen eller en säl går under på grund av svält i ishavet är det förmodligen bara ett utslag av brutal otur.

Men naturfilmarna älskar att klä naturen i orsak och verkan; de bäst lämpade överlever, de dåliga exemplaren går under.

Tilltaget kan synas oskyldigt men bär på ett uppenbart problem: Döden kläs i moraliska termer.

 Vi lever i en tid av utrotning. Just nu försvinner djur och djurarter i en takt som måste beskrivas som katastrofal. Trots det verkar vi inte bry oss.

Den världsbild som naturfilmerna förmedlar till oss ger en tydlig förklaring: det är de ovärdiga, de dåliga, som går under. Och människan har ju trots allt inte så mycket med saken att göra. Hon står lite vid sidan av och betraktar det som evolutionen ger oss.

Men den utrotning vi nu upplever är ingen naturlig del av evolutionen. Den är en direkt följd av mänsklig aktivitet.