Sluta blunda!

Publicerad 2010-05-17 16:06

Artikel på Göteborgs-Postens kultursida:

Du är ett djur, ett djur bland alla andra djur.  Men du är ett märkligt djur. Förmodligen det enda genom livets långa historia som aktivt och medvetet undergräver sin egen existens.

Vi lever i en tid av massutrotning. Hela ekosystem, hela släkten av djur och växter är på väg att försvinna. Den våg av utrotning som vi nu upplever är lika omfattande som den som drabbade världen för drygt sextio miljoner år sedan när dinosaurierna försvann från jordens yta.

 I år har FN proklamerat ett internationellt år för biologisk mångfald. Det kan låta positivt men är i själva verket resultatet av ett stort misslyckande. Egentligen var det tänkt att 2010 skulle bli ett år att fira. Enligt den konvention om biologisk mångfald som många FN länder antog 2002 skulle utrotningstrenden brytas till i år. Men konventionen är långtifrån uppfylld. Istället pekar alla kurvor åt fel håll.

Procenttalen för fåglar, däggdjur och fiskar som är sårbara eller befinner sig i omedelbar fara för utrotning skrivs i dag med två siffror: tolv procent av världens fågelarter, tjugo procent av världens däggdjursarter och närmare fyrtio procent av alla fiskarter är mer eller mindre hotade.

Naturen är ett system av delar. När alltför många delar försvinner riskerar alltsammans att rasa samman med våldsamma ekologiska kriser som följd. Därmed är utrotningen också ett hot mot oss människor.

 Arter kommer och går. Det är en naturlig del av evolutionen. Nästan alla arter som har funnits på jorden är i dag utdöda. Men det som händer just nu är ingen normal del av evolutionen utan en reell kris för livet så som vi känner det. Över hela jorden försvinner arter mellan tusen och tiotusen gånger snabbare än nya arter utvecklas.

Livet på jorden har genomgått fem stora utrotningsfaser. Alla fem djupt sammanvävda med kriser i jordens balans. Forskarna spekulerar i väldiga vulkanutbrott, meteoritnedslag och omvälvande klimatförändringar. Det som skiljer dagens kris från tidigare kollapser är att den massutrotning som vi nu upplever är intimt sammanlänkad med mänsklig aktivitet. Det handlar framför allt om tre komplexa och globala förändringar som sker samtidigt och som föder och göder varandra. Det handlar om utsläpp av växthusgaser, om snabbt förändrad markanvändning när städer, jordbruk och industrier breder ut sig och om alltför intensiv jakt och alltför intensivt fiske. 

 Med den här kunskapen i bagaget kan man fråga sig vad vi håller på med? Hur kan det komma sig att vi marscherar vidare mot utrotning trots att vi vet hur det ligger till? Vilka tankemässiga föreställningar hindrar oss från att agera?

 Den amerikanske idéhistorikern Arthur Lovejoy arbetade som en arkeolog. Genom att långsamt och metodiskt avtäcka lager efter lager av idéer försökte han avslöja de mest grundläggande tankarna som präglade det moderna samhället. Han menade att det långt inne i varje kultur fanns några få, enkla och talande metaforer som formade alla andra tankar och föreställningar. Dessa metaforer var enligt Arthur Lovjeoy så självklara att de närmast existerade utan vår vetskap. 

I den numera klassiska The Great Chain of Being – a Study of the History of an Idea från 1936 beskriver han en av dessa rotmetaforer; föreställningen om ”tillvarons stora kedja”. Tanken är enkel. Livet, varat, är ordnat som en kedja, från det lägsta till det högsta, där varje länk är till för nästa länk. 

Arthur Lovejoy spårar föreställningen om tillvarons stora kedja tillbaka till antiken. Aristoteles föreställde sig världen som välordnad. Han skrev att ingenting skedde av en slump, utan allting hade ett syfte och att allting hade en bestämd plats, en avsikt. I Politiken utryckte han saken klart och tydligt: ”Eftersom naturen inte skapar något i onödan eller utan syfte är det utan tvekan sant att hon skapat samtliga djur för människans skull. ”

Detta var en föreställning som under medeltiden smälte samman med kristendomen till en väl förankrad tanketradition. Tillvaron gick att ordna som en trappa. Mäktigast var människan som ”regerade” över alla andra varelser på jorden. 

Hos Carl von Linné möter man föreställningen om varats stora kedja i sin fulla mognad. Enligt honom fanns hela skapelsen till för att ”tjäna” människans ”uppehälle och tillfredsställa hennes behov”. Och, skriver han, eftersom djuren ”endast är till för människans skull” och saknar förmåga att känna och tänka som människor ”gör det dem detsamma om de drabbas av en snabb och våldsam död, eller om de duka under för en tärande sjukdom eller av ålderdomssvaghet.”   

 Arthur Lovejoy avslutar sin genomgång vid 1800-talets början. Han släpper historien när tanken om ”livets stora kedja” nått sin mognad.

 Charles Darwin har ingen plats i Arthur Lovejoys framställning, och traditionellt har evolutionsläran ansets sopa bort föreställningen om livets stora kedja, om tillvaron som en hierarki med människan i toppen.

Men, som bland annat socialantropologen Thomas Malm visat i en färsk bok, är det precis tvärt om. I Den omöjliga kedjan – människan och mångfaldens mönster skriver han att evolutionsteorin snarare accentuerade föreställningen om livet som en kedja från högt till lågt, än avlivade den. Vad än Charles Darwin försökte säga.

Placeringen i tiden, konstaterar Thomas Malm, förväxlades snabbt med ett värdeomdöme. Vi föreställer oss gärna att vår art, homo sapiens, är mer komplex, mer fulländad, än andra arter, eftersom vi har svårt att föreställa oss en värld som inte strävar framåt och uppåt. Människan framstår därmed som skapelsens krona; medveten, intelligent, civiliserad. Människan framstår som ett värdefullare djur än andra eftersom hennes art är av senare datum än till exempel en gråsuggas, en hästs eller en sparvs.

Därmed levde föreställningen om varats stora kedja och om människans exklusivitet vidare in i vår tid. Den finns där hela tiden som en viktig avlagring.

 Människan är jordens mest framgångsrika art. Från urhemmet i Afrika har vi vält ut över världen och koloniserat i stort sett vartenda ekosystem.

Men vår livsstil, vårt sätt att organisera våra samhällen, riskerar att vända vår framgång till en gigantisk katastrof.

Med kunskap om de föreställningar om människans plats i naturen som byggts upp under århundraden är det inte särskilt svårt att förstå varför vi blundar. För blundar är precis vad vi gör. Hur skall man annars förklara att frågan om biologisk mångfald i det närmaste är en ickefråga: När hörde du senast en politiker tala om utrotning? När mötte du någon som upprört konstaterade att ingen verkar bry sig om FN:s konvention för biologisk mångfald? Och när såg du ett inslag på nyheterna som beskrev den våg av utrotning vi nu upplever?

 Föreställningen om människans exklusivitet är en av de farligaste föreställningarna i vår värld. Den riskerar att föra oss in i en ekologisk återvändsgränd.

Dessutom är den direkt felaktig. Det finns inga hierarkier i naturen. Ingen ordning. Detta är vardagskunskap för moderna biologer och andra naturvetare. Men inom politiken och i den offentliga debatten regerar fortfarande humanismen, föreställningen om att människan är alltings mått.

Jag vet, vi befinner oss nu på ett intellektuellt gungfly, skrämmande nära föreställningen att en gråsugga är lika värdefull som en människa, eller snarare, att vi alla är lika värdelösa. Vilken människosyn borgar inte en sådan världsbild för? Innebär inte den att vi degraderar människovärdet och släpper loss en djurisk relativism?

Humanisterna drar efter andan. Är inte människans exklusivitet en förutsättning för vårt välstånd?

Svaret är tyvärr nej. Humanismen, föreställningen om människans särskilda position i skapelsen, förefaller leda åt rakt motsatt håll – mot vår egen undergång.

Vi måste våga inse att vi enbart är en integrerad del av allt liv på jorden och att våra samhällen måste ta sin utgångspunkt i den insikten.