Människor och djur

Publicerad 2010-07-23 12:31

Essä på Dagens Nyheters kultursidor:

”Om ett lejon kunde tala, så kunde vi inte förstå det”, slår Ludwig Wittgenstein fast mot slutet av den postumt utgivna Filosofiska undersökningar.

Påståendet skulle kunna fungera som en enkel sammanfattning av den västerländska kulturens syn på djur och språk, manifesterad under århundraden av filosofisk debatt och i hög grad levande än i dag. Mellan det mänskliga språket och djurens kommunikation ligger en avgrund. Och eftersom människan, enligt en rik filosofisk tradition, blir ett medvetet subjekt genom språket följer att de ordlösa djuren saknar medvetande och fri vilja.

Medan jag läser Ludwig Wittgenstein kommer jag att tänka på Mannen som kunde tala med hästar, den brittiske författaren Nicholas Evans roman som 1998 blev en biosuccé med Robert Redford i rollen som hästviskaren Tom Booker. 

Jag vet, man skall inte blanda Ludwig Wittgensteins hårdkokta språkfilosofi med sentimental hollywoodfilm, men frågan är om inte Mannen som kunde tala med hästar har mer att säga om förhållandet mellan djur och människor än stora delar av den västerländska filosofin.

Tittar man på den moderna etologin förefaller två saker vara säkra: För det första att många däggdjur, precis som människor, är extremt duktiga på att kommunicera utan ord. För det andra att människor och många däggdjur kan skapa gemensamma ordlösa språkspel.

Det är just detta Tom Booker gör i Mannen som kunde tala med hästar. Han vet att hästar kan kommunicera, bara man närmar sig dem som medvetna subjekt, lyssnar till dem och utarbetar ett gemensamt sätt att tala med dem.

Denna insikt, som länge varit en självklarhet bland människor som lever nära djur, till exempel djurskötare, etologer och fältekologer, har nu börjat sippra in i filosofi och samhällsteori och lagt grunden för en ny vetenskaplig disciplin, en disciplin som vuxit snabbt under de senaste tio åren och som nu nått Sverige. Den kallas omväxlande ”human-animal-studies”, ”animal studies” eller ”anthrozoology”. Forskarna som är verksamma inom det här fältet, hämtar sin inspiration från en rad olika områden: sociologi, filosofi, historia, litteraturvetenskap, konstvetenskap, kulturstudier, biologi och medicin.

Vad som framför allt knyter forskarna inom den här nya disciplinen samman är en gemensam vilja att hitta nya sätt att tänka kring djur och kring relationen mellan människor och djur.

Forskarna inom human-animal-studies, som är den term som oftast används i svenska sammanhang, jobbar med frågor som: Hur har djur behandlats inom olika områden genom historien? Hur har djur gestaltats i litteratur, film och konst? Hur kan nya idéer om förhållandet mellan djur och människor förändra och utveckla den moderna filosofin? Och vilken betydelse har föreställningar kring det djuriska, det vilda, det primitiva och så vidare haft för den västerländska kulturen?

I Sverige är det framför allt forskare från ämnen som kulturstudier och genusstudier som intresserat sig för förhållandet mellan människor och djur. Human-animal-studies bygger på många sätt vidare på de teorier som skapats kring ”den andre” inom till exempel feminismen och postkolonialismen.

För ett drygt år sedan arrangerade Centrum för genusvetenskap i Uppsala en av Nordens första konferenser inom human-animal-studies. Resultatet av den konferensen finns sedan en tid tillbaka samlat i en liten behändig antologi med titeln Investigating Human/Animal Relations in Science, Culture and Work. Det är en antologi som fungerar som en utmärkt provkarta över denna färska disciplin. Här kan man bland annat läsa om hur djur beskrivs av de första sociologerna, få svar på frågan om djur har kulturella föreställningar om kön och få en beskrivning av hur kor ”konstrueras” i vår del av världen. Allt med den tydliga viljan att komplicera vår kulturs ensidiga föreställning om djur och människor.

Frågan om förhållandet mellan människor och djur har med jämna mellanrum blossat upp genom historien; nästan som ett öppet sår som då och då blir infekterat.

Ett exempel är Charles Darwin som gång på gång påpekade att människan var ett djur bland andra och att skillnaden mellan djur och människor bara handlade om grad inte om art. Men få ville ta till sig den fulla vidden av Charles Darwins idéer. De radikala delarna av hans teori pressades snabbt tillbaka in i biologins fack där de frodats sedan dess utan särskilt stor påverkan på samhället utanför.

Man kan fråga sig varför frågan återigen blivit så aktuell att en rad akademiker känner ett starkt behov av att gå i närkamp med djuren.

En förklaring är den uppmärksamhet som frågan om djurens rättigheter fått under de senaste decennierna, allt sedan Peter Singer publicerade sin filosofiska pamflett Djurens frigörelse i mitten på 1970-talet.

En annan förklaring är det intresse som några av efterkrigstidens mest inflytelserika samhällsteoretiker riktat mot frågan om djur. Såväl Jacques Derrida som Gilles Delueze och Donna Haraway har alla skrivit åtskilliga texter där djur befinner sig i centrum för framställningen.

En tredje förklaring är de framsteg som gjorts inom exempelvis etologi, det vill säga läran om djurs beteenden. 

Enligt Cary Wolfe, professor i engelska vid Rice University och en förgrundsgestalt inom human-animal-studies, kämpar humanvetenskapen just nu med att komma ikapp det försprång som naturvetenskapen fått på det här området. Humanvetenskapernas idéer och teorier om djur, människor och samhällen är helt enkelt föråldrade i förhållande till all den kunskap som ackumulerats inom naturvetenskapen. 

Hur skall man då definiera detta nya fält?

Något förenklat kan man säga att human-animal-studies står för ett perspektivskifte i synen på djur och människor. Där samhällsvetenskap och humanvetenskap under hela sin historia uppmärksammat skillnaden mellan människa och djur, fokuserar forskarna inom human-animal-studies på likheterna. Där filosofer, kulturvetare och sociologer tidigare kunnat påstå att vi aldrig skulle förstå ett lejon om det kunde tala, uppmärksammar man nu alla de likheter som faktiskt finns i vår kommunikation.

Därmed blir det också intressant att undersöka hur bilden av djur konstruerats genom historien – i bildkonsten, i litteraturen, i filosofin, i politiken och i religionen – allt för att vi tydligare skall förstå hur vi har kunnat blunda för alla de likheter som knyter oss samman.

Djuren har, enligt teoretikerna inom human-animal-studies, om och om igen konstruerats som den ultimata Andra, som människans eviga negativ.

Samtidigt som forskarna inom human-animal-studies gör allt de kan för att luckra upp gränsen mellan människor och djur är de flesta som arbetar inom området mycket noggranna med att inte bara tillskriva djuren traditionellt mänskliga egenskaper. Human-animal-studies handlar inte om att göra människor av djur eller att göra djur av människor. Målet är istället att bygga en helt ny bild av livet, en uppgift som visat sig vara nog så svår. Human-animal-studies brottas med ett återkommande problem – nämligen just den humanism man vill bryta med. Hur skall man överträda humanismen – bli posthumanistisk som termen lyder? Gång på gång faller forskarna tillbaka till en världsbild med människan i centrum.

Det är, med andra ord, extremt svårt att tänka bortom ”människan”, att tänka bortom den traditionella uppdelningen mellan natur och kultur.

Kanske är det just därför human-animal-studies känns så intressant. Det handlar trots allt om en disciplin som gett sig i kast med en av de mest grundläggande föreställningarna inom vår kultur – tanken att människan står utanför naturen.

Exakt vart alla dessa undersökningar skall ta oss är det ingen som vet. Men förhoppningsvis kan de bidra till att befria oss människor från humanismens galna föreställning om människan som radikalt annorlunda resten av ”skapelsen”. Det är i så fall en befrielse som kan få oerhörd betydelse för vår filosofiska förståelse av ”varat”.

På vägen är det inte otroligt att human-animal-studies kan bidra till att överbrygga klyftan mellan human- och naturvetenskap. Human-animal-studies är ett av få fält där naturvetare, kulturvetare och samhällsvetare nyfiket talar med varandra och försöker hitta nya svar på gemensamma frågor.

Källorna:

Holmberg, Tora, Investigating Human/Animal Relations (Uppsala universitet, 2009).

Wittgenstein, Ludwig, Filosofiska undersökningar (Thales, 1992/1953).

Wolfe, Cary, red, Zoontologies: The Question of the Animal (University of Minnesota Press, 2003).

Mer:

Mellan human-animal-studies och den så kallade posthumanismen finns många och tydliga kopplingar. Posthumanismen kan närmast beskrivas som den teoretiska basen för human-animal-studies. Posthumanismen vill skapa en samhällsfilosofi fri från humanismens föreställningar om människan som ”alltings mått”. Den som vill utforska gränslandet mellan human-animal-studies och posthumanism kan med fördel läsa Cary Wolfes essäsamling What is Posthumanism? (University of Minnesota Press, 2009) eller Matthew Calarcos bok Zoographies: The Question of the Animal from Heidegger to Derrida (Columbia University Press, 2008).