En tvåhövdad humanism

Publicerad 2011-08-18 09:49

Artikel på Göteborgs-Postens kultursida:

Till slut hittar jag det. I ett glasskåp på en lite undanskymd plats på museet står preparatet. För att se ordentligt böjer jag mig ned. Där, i en gulaktig vätska, ligger de siamesiska tvillingarna, konserverade sedan nästan tvåhundra år tillbaka. Trots att de är döda är deras ansikten levande, de utrycker smärta. De ligger nedtryckta, klämda, i den alltför trånga burken av tjockt glas.

Deras ursprung är oklart. De föddes någon gång i början av artonhundratalet i Göteborg. Det vet man. Men hur förlossningen gick till är osäkert. Förmodligen deltog stadsläkaren doktor Christian Fredrik Ewert på något sätt. Det var åtminstone han som i efterhand tog hand om de siamesiska tvillingarna och preparerade dem.  Att begrava dem i vigd jord var uteslutet. Samtiden såg dem som monster, som järtecken, som gudomligt straff.

Glasburken med tvillingarna står i dag på Naturhistoriska museet i Slottsskogen. De ingår i en liten permanent utställning som visar hur ett naturaliekabinett, en privat samling av naturens märkligheter, kunde se ut.

Dåtidens syn på avvikande kroppar framstår i dag som motbjudande och bisarr. Det räcker med att föreställa sig hur doktor Christian Fredrik Ewert trycker ner de nyss avlidna tvillingarna i glasburken för att man skall rygga tillbaka.

Det är lätt att förfasas och fördöma, men samtidigt kan jag inte frigöra mig från tanken att preparatet i montern framför mig säger något väsentligt om vår egen tid. Hade museet verkligen låtit ett ”icke vanskapt” barn stå framme för beskådan? Vilka reaktioner hade det mött? Det här är ju trots allt ett museum som framför allt lockar barnfamiljer och skolklasser.

En obehaglig fråga formulerar sig: Är dessa tvillingar verkligen mänskliga?

Den moderna humanismen sätter människan på en piedestal. Hon står över och vid sidan av naturen. Hon är den enda varelse som kan skapa sitt eget liv och sin egen värld. Hon är fri, rationell och oberoende – en individ.

Denna bild av människan har haft en oerhörd betydelse för det västerländska samhället under flera hundra år. Den är i dag så starkt förankrad i vårt medvetande att den är svår att tänka bort, den framstår som ett fundament, som en av de där fullständigt centrala tankarna i vår kultur.

På många sätt är humanismens människosyn positiv och utan den hade vi aldrig rört oss från medeltidens barbari mot ett samhälle som värnar om enskilda människors rätt till liv och hälsa. Samtidigt är den en problematisk tankefigur. Humanismen har nämligen alltid haft svårt att hantera individer som avviker från normen; alla de som inte riktigt passar in i mallen. Alla de som inte automatiskt uppfyller bilden av en rationell, oberoende individ, utan istället framstår som beroende, irrationella, motsägelsefulla, mångtydiga och monstruösa.

”Det humanistiska projektet är fruktlöst”, skriver filosofen Jonnie Eriksson i Monstret och människan (2010), en färsk studie över människan och det monstruösa, ”eftersom en rest alltid måste finnas kvar, någonting som måste stötas ut och vara annat än mänskligt”.

Jonnie Eriksson skriver att vanskapta kroppar har figurerat i den humanistiska traditionens försök att avgränsa det mänskliga från det omänskliga i flera sekel, eftersom de utmanar skiljelinjen. När humanismen har uppvärderat människan har den samtidigt ”uppfunnit” det avvikande, det monstruösa – och förvisat detta till det omänskligas domän.

Men vad händer, frågar sig Jonnie Eriksson, om man istället vänder på perspektivet, om man istället för att betrakta människan inifrån det humanistiska arvet betraktar henne utifrån, från det monstruösa perspektivet? Målsättningen är att finna en filosofi som tänker bortom humanismen, en posthumanism.

Efter en detaljrik och högintressant beskrivning av föreställningar kring avvikande kroppar genom idéhistorien landar Jonnie Eriksson till slut hos den franske filosofen Gilles Deleuze. Slutstationen är inte oväntad. Gilles Deleuze har blivit något av en portalfigur för samtida tänkare som försöker bryta upp humanismens hegemoni.

Gilles Deleuze menade att i stort sett hela den västerländska filosofiska traditionen bygger på ett antal tankefel. Ett av dessa tankefel är föreställningen om klart urskiljbara kategorier. Enligt Gilles Deleuze finns ingen essentiell människa, ingen människans idé, som föregår alla individer. Det enda som existerar är en monstruös mångfald.

En av Gilles Deleuze centrala idéer är den om skillnad. Det enda som i grund och botten existerar, menade han, är skillnader, eller rättare sagt flöden av skillnader. Vi är alla, med andra ord, olika.

Kanske är den moderna genetiken och samtidens föreställningar om gener det bästa exemplet för att närma sig Gilles Deleuze tankar på detta område.

I och med den fullständiga kartläggningen av det mänskliga genomet föddes tanken att våra gener, vårt DNA, är en sorts ritning över våra liv, en kod analog med datorernas källkoder. Det vill säga att vi människor ligger olika nära eller långt ifrån den ursprungliga mänskliga planritningen. Den som avviker framstår därmed som behäftad med en felaktig kod, en korrupt planritning. De siamesiska tvillingarna i glasburken på museet blir i den föreställningen vanskapta, felaktiga, avvikande.

Men ingenting kan vara mer fel. Det mänskliga genomet, så som forskarna har beskrivit det, är en statistisk konstruktion. Genom att samla DNA från en mängd individer världen över har man skapat ett statistiskt mänskligt genom, inget annat.

I ”verkligheten” finns inget sådant som det mänskliga genomet, eller någon annan arts genom. Det enda som existerar är enskilda individers högst personliga uppsättning av gener.

Därmed finns det ingen norm, ingen plan, att avvika ifrån. I Gilles Deleuze värld blir vi alla monster. Det normala blir i detta tänkande en chimär. Världen blir en värld utan fasta punkter, utan referenser, utan begrepp.

Inför detta förhållande är det lätt att hisna; tankarna, världen, löses upp i oöverskådlighet. 

Eller som Jonnie Eriksson uttrycker saken mot slutet av sin avhandling: ”För Deleuze är kravet på ett uppgivande av kunskapen som etablerats utifrån gudomliga eller mänskliga ideal, en höjning av underjordens makter och en nedsänkning av himlens principer till ett enhetligt plan där skillnaden uppenbarar sig i sin fulla monstruositet, som kontinuerlig, experimentell variation.” 

Sett ur Gilles Deleuze och Jonnie Erikssons perspektiv faller humanismen samman. Det finns inte längre någon människa, inget innanför eller utanför, bara oändlig och ständigt pågående variation.

Posthumanismen, så som den formulerats av till exempel Gilles Deleuze, bär på ett löfte, löftet om en värld utan kategorier där allt tillåts flyta och vara fritt.

En värld efter humanismen skulle kunna vara en värld där gränserna mellan allt levande luckrats upp till förmån för en enhetlig mångfald. 

Det är en vacker bild. Nästan religiös i sin mytiska öppenhet och sitt poetiska språkbruk. Men är den realistisk? Är den ens greppbar?

Jonnie Eriksson ger inget svar. Han avslutar sin undersökning där den hettar till som mest: vad skulle en posthumansim betyda för våra liv, för våra samhällen? Är det en möjlig position, eller bara en chic pose?

När jag läser Jonnie Eriksson blir jag osäker. Jag vill så gärna anamma hans budskap och göra det till en bas för mitt liv. Jag vill, bildligt talat, krossa den där glasburken med de siamesiska tvillingarna och befria dem och mig från humanismens föreställningar om mänskligt och omänskligt.

Kanske förväntar jag mig för mycket? Kanske räcker det att posthumanismen tillåts stöka till vår ingrodda föreställningsvärld för att vi skall börja tänka i nya banor, åtminstone delvis. Och det kan vara gott nog.

Samtidigt anar jag en fara i det posthumanistiska perspektivet, hur sant det än är. Här finns trots allt ett embryo till total relativism. Till en låt-gå-filosofi som saknar rätt och fel, gott och ont.

Kanske måste den filosofiska posthumanismen kompletteras med en filosofisk pragmatism för att vi överhuvudtaget skall kunna hantera den? Det vill säga en sorts överenskommelser om vad som är just rätt och fel, ont och gott, men som inte bygger på några föreställningar om det rätta eller det onda, utan på våra gemensamma överväganden. Därmed skulle vi kunna säga att människan inte existerar i någon filosofisk eller naturvetenskaplig bemärkelse, men i en samhällelig. Hon finns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, men hon finns inte i ”verkligheten”. En sådan debatt skulle kunna öppna oanade perspektiv. Den skulle kunna bryta med århundraden av humanistiskt förhärligande av människan och för första gången låta oss se individen på riktigt. Eller för att anspela på upplysningsfilosofen Denis Diderot: ”Ett monster med två huvuden skulle kanske lära oss något nytt. Man måste alltså vänta sig att naturen som kombinerar allt, och som med seklen medför de mest extraordinära fenomen, ska ge oss en tvehövding som begrundar sig själv, och vars ena huvud gör observationer av det andra.”