Bara vi inte pratar om rättvisa...

Publicerad 2011-09-29 08:31

Artikel på Göteborgs-Postens kultursida: 

Scenen är alltid densamma. Rollerna likaså. På ena sidan arga och frustrerade killar med invandrarbakgrund i ett kommunalt bostadsområde, på den andra oroliga politiker och tjänstemän med pannorna i djupa veck och ett gemensamt mantra: ”Vi bryr oss, vi ska satsa på det där området.”

Det är som ett evigt omtag, som en repris av en repris.

Var och varannan dag kommer rapporterna; skottlossning, brinnande bilar och stenkastning. Och varje gång svarar politikerna med samma sak: samhället måste öka insatserna i de utsatta områdena, det behövs fler poliser, fler socialarbetare och kanske framför allt fler fritidsgårdar, samt ett och annat jobb i de lokala bostadsbolagens regi.

Det har pågått i många år nu.

Som när kommunstyrelsens ordförande Anneli Hultén tidigare i höst gick på stadsvandring i Backa för att visa sin solidaritet med området och på frågan hur politikerna i Göteborg ska kunna lösa problemen svarade:

– Det är ju inte bara ett problem, det akuta med att folk skjuter på varandra är polisens ansvar. Sedan behövs det ett långsiktigt socialt arbete där det handlar om att se till att ungdomar har jobb och en fritidssysselsättning. Allt det där klassiska arbetet som ska skapa social trygghet.

Eller som Tord Karlsson, socialdemokrat och ordförande i stadsdelsnämnden Norra Hisingen uttryckte saken i SVT:s debattprogram häromdagen:

– Vi stänger inga fritidsgårdar. Vi öppnar nya. Vi drar inte ner. Vi satsar extra. Vi har ökat bidragen till våra föreningar. Vi gör mycket. Vi satsar på våra ungdomar.

Allt ska göras – och ändå inget. Kommunen låter några extra smulor falla över de fattigaste och håller tummarna för att det ska räcka.

Det som politikerna gör i dag liknar mest den välgörenhet som de besuttna riktade mot städernas fattiga stadsdelar under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ge dem en fritidsgård, en ny skola eller varför inte ett lokalt baserat segregationsprojekt så ska nog allting bli lugnt igen. Bara vi inte talar om jämlikhet och rättvisa, om klassisk fördelningspolitik, om utjämning av inkomster, eller någon annan fråga som kan störa resten av kommunens invånare i deras trygga konsumistiska slummer – trots att omfattande forskning visar att klassisk fördelningspolitik verkar vara det enda som hjälper.

Hur kan det komma sig att politiker som Anneli Hultén, som vuxit upp med socialdemokratiska honnörsord som solidaritet, jämlikhet och broderskap så sällan talar om rättvisa och ekonomisk omfördelning? Det var ju trots allt den socialdemokratiska fördelningspolitiken som en gång lyckades förpassa storstadsslummen till historien.

Hur kan det komma sig att vi är tillbaka där vi en gång började för hundra år sedan – med en socialpolitik som mest liknar välgörenhet?

Förklaringen är en utdragen process som förändrat samhällets sätt att se på fattigdom, kriminalitet och utanförskap i hela Europa. Det är en process, så långsam, att politiker, tjänstemän och ”vanliga” medborgare inte själva märkt vad som har hänt. 

Sociala problem knyts inte längre till ekonomiska orättvisor som de gjorde för trettio år sedan, i stället knyts de till specifika platser i den urbana geografin. Staden har delats upp i friska och sjuka delar. Några pekas ut som segregerade, andra betecknas som normala.

Det började på åttiotalet med en skruvad debatt i de flesta västeuropeiska länder om att Europa stod inför en ghettoisering av amerikanskt snitt. I framför allt Frankrike, men även i Sverige, började politiker, debattörer och andra opinionsbildare, oroa sig för att stora förortsområden höll på att förvandlas till laglös slum. Det var föreställningar som göddes av fördomsfulla reportage från ”förorten” och av populärkultens fantasibilder av amerikanska ghetton.

På nittiotalet hade dessa bilder av ”förorten” fått ett så starkt fäste i det europeiska medvetandet att de förvandlades till en ny typ av politik – storstadspolitiken. I Frankrike började regeringen 1993, under ledning av premiärminister Édouard Balladur, identifiera vilka områden som var i farozonen. Det skedde med en statistisk manöver värdig en illusionist. Tjänstemännen i det nyinrättade ministeriet för storstäder konstruerade helt enkelt ett index. Hade ett område en stor andel arbetslösa, många invånare med låg utbildning (det vill säga invandrare) och många unga var det per definition ett problemområde.

Därmed kunde man peka ut vissa stadsdelar som utsatta och sedan var det i gång, franska tidningar fyllde beredvilligt på med skräckhistorier från den nya socialpolitiska fronten och politikerna i Paris centrum initierade särskilda program för att bota dessa sjuka delar av samhället.

I Sverige, precis som i många andra delar av Europa, sjösattes en liknade politik under slutet av nittiotalet. Områden identifierades och blev föremål för särskilda insatser, samtidigt som media fyllde på med berättelser om segregation och kriminalitet.

Under hela nittiotalet pågick en exempellös ”territoriell stigmatiseringsprocess” för att använda den franske sociologen Loïc Wacquants favorituttryck. Plötsligt kunde varenda välinformerad europé peka ut ett helt gäng problemområden över hela kontinenten. En ny geografi hade uppstått.

När väl områdena var definierade och utpekade började saker och ting hända av sig själva. Politiker, polisen och andra myndigheter började behandla invånarna som problem, och märkligt nog började invånarna själva bete sig precis så problematiskt som det förväntades av dem. Stigmat blev självuppfyllande.

Den logiska konsekvensen av sjukdomens geografi är en politik som bara riktar sig mot det ”utsatta området”. Det som är sjukt måste botas, eller i värsta fall skäras bort, precis på det sätt som danska politiker föreslog förra hösten i sin ”ghettopakke”, där man helt enkelt föreslog att vissa stadsdelar skulle rivas.

Det är också mot denna bakgrund man ska förstå den brittiske premiärministern David Camerons hård ord efter kravallerna i London:

– Vissa områden i vårt samhälle är inte bara trasiga – de är helt enkelt sjuka.

Det går inte att komma ifrån att denna omdefiniering av politiken sammanfaller med två andra tendenser i det svenska och europeiska samhället. Dels en ekonomisk polarisering i spåren av nyliberalismen. Dels en rasifiering av storstaden. Det går inte heller att komma ifrån att de senaste decenniernas storstadspolitik effektivt döljer de nya orättvisor som breder ut sig.

Det finns en förbluffande samstämmighet i de senaste årens sociala oro i Europa. Det är som om händelserna följer ett färdigt manuskript. Det spelar ingen roll om det är Paris, London eller Göteborg. Det börjar med verklig eller upplevd polisbrutalitet. Sen kommer några dagar eller veckor av planlösa bränder och stenkastning, följt av politiker som går ut och säger att här behövs lag och ordning och sociala satsningar på fattiga områden.

Men aldrig ett ord om rättvisa, om fördelningspolitik eller unga människors rättmätiga ilska över ett samhälle som ständigt stämplar dem och deras hemmiljö som sjuk. Inte ens från en gammal socialdemokrat som Anneli Hultén.