Skriva

Publicerad 2011-10-31 11:20

Jobbar just nu intensivt med skönlitterärt skrivande. Målet är en roman som skall vara klar till sommaren. Den som är intresserad kan följa mitt arbetet i nystartade tidningen Skriva. Tanken är att jag i varje nummer skall bidra med en betraktelse över mitt arbete. Så här låter det till exempel i första numret:

Det börjar på en toalett i Stockholm. Jag måste väl ha ätit något olämpligt, eller kanske druckit för mycket kaffe igen. Jag bläddrar i några tidningar. Orkar inte läsa, men tittar på bilderna.

I en av morgontidningarna – så här i efterhand minns jag inte vilken – ser jag ett fotografi som föreställer en man utklädd till samisk kvinna från början av artonhundratalet, som en sorts dåtida transvestit, även om bilden helt uppenbart är ny.

Vad är det för en bild? Tidningen ger inte många svar. Bildtexten förklarar att en ung fotokonstnär arrangerat bilden och att han låtit sig inspireras av en gammal historia om en väldig samisk kvinna som på artonhundratalet forslades runt i Europa och visades upp på marknader och teatrar. Det står också att bilden ingår i en konstutsällning som kretsar kring begreppet queer.

Det är allt.

Men sammanhanget är inte intressant. Det som fångar mig där på toaletten är den samiska kvinnan, hon som visades upp för pengar.

Just där, just då, grips jag av en idé. Ja, jag måste säga att jag grips av den, den blir nästan en fixering, jag måste skriva om den samiska kvinnan. Jag föreställer mig att hennes liv kan säga otroligt mycket om den tiden, men också om vår; om dåtiden och nutidens syn på avvikelser, på det annorlunda, det som stämplas som apart.

Jag föreställer mig att det var där mitt arbete började; att idén var så stark att jag bara måste berätta den där samiska jättekvinnans historia.

Eller.

Börjar historien där, på toaletten? Är inte detta en efterhandskonstruktion? Ett resultat av viljan att hitta en definitiv början, en tydlig startpunkt?

För när börjar en historia, egentligen? Hade det här romanprojektet blivit av om jag inte fått ont i magen den där dagen i Stockholm? Om det inte hade legat en bunt tidningar där på toaletten?

Kanske inte.

Men samtidigt börjar det ju på så många andra ställen också. Jag skulle lika gärna kunna påstå att det börjar när jag är sju år och man upptäcker att jag har dyslexi och jag får gå till ”kliniken” med specialläraren, som heter Barbro och som är snäll och som egentligen inte är så intresserad av själva ordblindheten utan mer av mitt självförtroende. Hon som säger att massa författare är ordblinda, så det spelar inte så stor roll, det ordnar sig, man kan bli vad man vill ändå.

Eller började det den sommaren när jag är nio år och mina föräldrar läser högt ur Harry Martinsson rymdsaga Aniara och jag först tycker det är pretentiöst, men sen blir fast i berättelsen och språket och börjar tänka att jag själv vill skriva.

Eller finns det ens någon definitiv början?

För varför vill man skriva en bok?

Gång på gång får jag frågan, och varje gång har jag lika svårt att svara; skrattar lite fånigt och säger något om att jag vill berätta en bra historia och samtidigt säga något som jag tycker är viktigt.

Men sanningen är att jag inte riktigt vet. Visst har jag något som jag vill säga. Men det är så mycket annat också:

Njutningen när jag sjunker ner i soffan och fäller upp datorn och låter orden komma; möjligheten att totalt gå in en tid, ett skeende, en fantasi.

Men också, i ärlighetens namn, föreställningen om resultatet, en bok, en roman, en historia som kanske kommer att leva av sig själv, med mitt namn på omslaget.

Möjligheten att skriva något som andra människor kommer att bry sig om.

Eller skita fullständigt i.

Och så brakar magen ihop igen och den här gången kan jag inte skylla på maten eller kaffet, utan bara på nervositeten. Vad har jag gett min in på?

Statistiken talar emot mig. De flesta romaner glöms bort lika fort som de kommer ut. Det är som att skriva rakt ut i tomma intet. Vem kommer att bry sig? En historia om en samisk kvinna som lever på 1800-talet? Kom igen, det är ju 2000-tal, skriv om något modern, något samtida, och dessutom är det ju tydligen någon som redan har skrivit om henne – även om jag vet att min bok kommer att bli något helt annat.

Jag kanske ska stanna på toaletten? Ge fan i alltihopa? Låsa dörren, slå av ljuset, sjunka ner i mina egna fantasier och låta dem vara mina egna?

Men så kommer en mening, en sådan där perfekt mening som kan sätta ett helt kapitel i rörelse, som får språket att veckla ut sig och leva. Och då struntar jag i allt det där andra; är tillbaka i soffan med datorn i knät och skriver.