Arbetslinjens råa verklighet

Publicerad 2011-11-10 07:45

I dag rapporterar Dagens Nyheter att alltfler unga stämplas som sjuka och handikappade och stoppas undan i förtidspension, fast det i själva verket handlar om arbetslöshet och dålig utbildning. Artiklen bygger på en rapport från Socialstyrelsen och DN kan man bland annat läsa: "Rapporten visar att låg utbildningsnivå och dåliga uppväxtvillkor alltför ofta leder till förtidspension. Men den formella orsaken är många gånger en medicinsk, psykiatrisk diagnos [---] Bland annat autism, adhd och Aspergers syndrom."

Jag har följt den här utvecklingen under många år och försökt förklara hur det blev så här. Den här artiklen skrev jag till exempel för tidskriften Arena för några år sedan. Jag vet att den är lång, men jag tror faktiskt att den är värd att läsa:  

STÄMPLAD OCH BORTSTÄDAD

Det händer nu. I vårt land. Och frågan är om någon bryr sig. Det handlar ju bara om dom andra – om avvikarna, dom sjuka, handikappade och kriminella – dom annorlunda.

Detta är en brutal historia, en berättelse om Sveriges mörka sidor. Det är en historia om Sandra C, invandrare från Chile, med det handlar också om tusentals andra svenskar i marginalen. Det handlar om dom tysta. Om dom utan röst. Om människorna som inte platsar i det moderna och flexibla kunskapssamhället. Om dom som göms undan i åtgärder och på institutioner.

Jag träffade Sandra C första gången hösten 2007. Hon var 38 år och hon var lycklig. Ja, jag måste nog använda ordet lycklig. Hon log. Det glittrade i ögonen. Hon sa att hon kände sig nöjd. Hon hade äntligen fått ett jobb. En arbetsplats att gå till. Arbetskamrater att vara med. Allt det där viktiga som gör oss till medborgare.

Men.

Jo, det fanns ett men.

Jobbet kändes inte på riktigt. Några månader tidigare hade hon klassats som arbetshandikappad och skickats från arbetsförmedlingen till statliga Samhall. Någon tjänsteman hade ansett att hon inte var redo för den öppna arbetsmarknaden, att hon inte riktigt platsade, att hon behövde tid att mogna innan hon tog klivet ut i arbetslivet.

På Samhall hade hon fått jobb som städare. Fem dagar i veckan städade hon och ett gäng andra arbetshandikappade trapphus för ett av de stora kommunala bostadsbolagen i Göteborg.

Det fanns bara ett problem. Jag kunde inte riktigt upptäcka hennes funktionshinder. Vad var det egentligen som gjorde henne arbetshandikappad? Varför var Sandra C på Samhall överhuvudtaget? Hemma i Chile hade hon jobbat som undersköterska. Varför jobbade hon inte inom vården här i Sverige? Varför hade arbetsförmedlingen skickat henne hit, till ett statligt företag med uppgift att ge funktionshindrade en sysselsättning?

Svaret var märkligt. När jag frågade svarade hon att hon var dyslektiker, ordblind, att hon hade lite extra svårt med svenskan. Annars inget.

När jag pratade med hennes kamrater fick jag liknande svar. Många av dom talade om oklara diagnoser och om språkproblem, men sällan om traditionella handikapp. Dom flesta var, precis som Sandra C, invandrare från länder utanför Europa.

Jag åkte runt med Wilgot Gunnarsson, arbetsledare på Samhall, och besökte flera olika avdelningar i företaget. Överallt samma sak. Många av de arbetshandikappade var inte funktionshindrade – inte i ordets vanliga bemärkelse. En majoritet var invandrare från länder utanför Europa.

Jag frågade Wilgot Gunnarsson hur många av hans anställda som hade utländsk bakgrund och han svarade att han inte hade några exakta siffror, men att det säkert handlade om två tredjedelar av de som arbetade på Samhall.

Hur kan det komma sig, frågade jag. Men han hade inget bra svar. Han ryckte på axlarna och konstaterade kort att det var arbetsförmedlingen som anvisade folk till Samhall, och att han och de andra som jobbade med arbetsledning och administration i företaget bara hade som uppgift att skapa en så bra situation som möjligt för dom som kom till företaget. Han sa att Samhalls uppdrag först och främst var att slussa folk vidare. På Samhall skulle man helst bara stanna ett kort tag. Att det var lite som arbetsträning; en möjlighet att komma in i arbetslivet. Och så konstaterade han att Sandra C var ett bra exempel. Enligt Wilgot Gunnarsson behövde hon bara en liten puff i rätt riktning. Hon skulle snart försvinna från Samhall ut på den reguljära arbetsmarknaden till ett riktigt jobb.

Men när jag frågade hur många som gått vidare från hans del av Samhall till vanliga jobb hade han inget svar.  Det var nog inte så många, trots allt.

Det fanns något obehagligt i hans brist på svar.

Något som skrämde mig.

Var detta bara en avstjälpningsplats för människor som arbetsförmedlingen hade svårt att placera? För dom som var utestängda från den svenska arbetsmarknaden? För dom som inte riktigt passade in?

Är det så vi gömmer problemen?

Jag beställde hem allt som gick att läsa om Samhall; årsredovisningar, utredningar och forskningsrapporter. Allt som allt några tusen sidor.

Det var skrämmande läsning. Samhall har under de senaste decennierna utvecklats till en jätte på arbetsmarknaden. Med sina över tjugotusen anställda är Samhall ett av de största företagen i Sverige. Och svenskar med utländskbakgrund är klart överrepresenterade, trots att det inte finns något som talade för att dom skulle vara mer arbetshandikappade än andra.

Snabbt växte det fram en bild av ett företag som skapade mer problem än det löste. Människor som en gång fått stämpeln som arbetshandikappade verkade ha svårt att komma bort från den. Dom blev helt enkelt fastlåsta i denna form av utanförskap.

Ju mer jag läste, desto tydligare blev bilden. Det här var inte först och främst ett sätt att hjälpa människor med svåra funktionshinder, det här var något annat. Men vad?

Ett år senare sökte jag upp Sandra C igen. Jag hade inte riktigt kunnat släppa hennes historia. Jag var tvungen att få veta om hon jobbade kvar på Samhall.

När jag träffade henne första gången pratade hon om jobbet på Samhall som något tillfälligt. Så snart hon fick chansen skulle hon söka sig vidare. Kanske till en privat städfirma, ett vårdjobb eller en kurs i Svenska.

Men hon var kvar. Städade samma trapphus som året innan. Pratade om samma drömmar för framtiden, men nu med mindre övertygelse.

Hon hade fastnat.

Du har hört det förut. Allt det där om att ingen människa är född till avvikare, till utanförskap, att våra identiteter, våra roller, blir till i relation till andra.

Ändå.

Det måste sägas igen. Vi verkar ju så lätt vilja glömma.

Det finns ett ord som kanske mer än något annat förklarar vår social värld, våra hierarkier, nämligen stämpling, i betydelsen att bli inordnad i ett fack, bli tilldelad en roll.  

Det låter som 1970-tal och gammaldags , och många vill helst glömma och istället prata om gener och hjärnskador och individens ansvar, men sanningen är att stämplingsteorin är på väg tillbaka. Forskarna håller på att omvärdera teorin. Det verkar faktiskt finnas belägg för teorin bakom begreppet stämpling.

Vem är avvikare och varför frågade sig den amerikanske sociologen Howard Becker i en serie artiklar på 1950-talet. Hans svar ställde mycket av det traditionella tänkandet kring brottslingar, mentalsjuka och handikappade på huvudet. Enligt Howard Becker berodde kriminalitet, psykisk sjukdom och funktionshinder inte så mycket på individuella egenskaper, som på hur samhället etiketterade vissa beteenden och vissa människor.

I boken Outsiders: Studies in the Sociology of Deviance från 1963 drog han ihop trådarna. Och utifrån den boken växte stämplingsteorin fram. Tanken var enkel. De stämplar vi ger varandra tender att påverka hur vi behandlar varandra. Den som stämplas som kriminell, förblir kriminell. Den som stämplas som galen, förblir galen.

Och den som stämplas som arbetshandikappad förblir arbetshandikappad.

Så förvandlas en ordblind kvinna från Chile till en funktionshindrad, och ingen behöver bry sig om varför Sandra C inte får ett riktigt jobb. Hon är ju trots allt inte som vi andra.

Det finns ett mönster i detta. Något genomgående och skrämmande.

Samma höst som jag träffade Sandra C för första gången åkte jag runt och besökte några av landets anstalter. Jag såg Hall, Österåker och Kumla från insidan. Jag mötte ensamhet, tristess och apati.

Jag såg ett liv målat i betonggrått.  Ett liv av ofattbar leda, där de enda ljuspunkterna var träning, cigaretter och teve.

På Hall träffade jag K. Han hade åkt in och ut på kåken. Det hade mest varit olika narkotikabrott och stölder, ett typiskt missbruksliv om man så vill. Nu satt han på Hallanstalten efter att ha åkt fast med ett halvt kilo amfetamin. Han berättade om ett torftigt liv innanför murarna; om tristess, frustration och ensamhet; om den märkliga stämning som uppstår när unga kriminella män tvingas leva tätt tillsammans under lång tid.

Men han berättade också om ett torftigt liv utanför murarna. Hur han gång på gång muckat till en vardag utan bostad, arbete eller drogfria vänner. Hur den enda konstanten var skulderna. Han berättade om hur smärtsamt lätt det var att falla tillbaka i det gamla när det inte fanns några andra alternativ. Han sa: ”Vem vill sitta i en lägenhet som man fått av socialen, utan vänner eller jobb?”

K är inte ensam. Hans erfarenhet är inget undantag. En majoritet av alla som döms till fängelse återfaller i brott. Det finns forskning som pekar på att fängelsestraffet snarare ökar än minskar brottsligheten, att fängelset göder hat och bitterhet och ökar de intagnas utanförskap, i stället för tvärtom. Flera rapporter och reportage har pekat på den omöjliga livssituation som de flesta fångar hamnar i efter avtjänat straff, ett liv utan jobb eller bostad där vägen tillbaka till kriminalitet och missbruk är den enda möjliga.

Just nu pågår en kraftig utbyggnad av den svenska kriminalvården. Inom loppet av några år kommer Sverige att få två tusen nya platser i fängelser och häkten. Två tusen platser är mycket. Särskilt om man beaktar att Sverige i dag har ungefär fem tusen fängelseplatser.

Utbyggnaden kan inte ses som något annat än ett monumentalt misslyckande, såväl politiskt som socialt och ekonomiskt. Alla med inblick i den svenska kriminalvården vet att fängelser inte är någon bra lösning, att fängelset är ett misslyckande.

Så varför fortsätter utbyggnaden? Hur kan det komma sig att våra ledande politiker låter fängelsesystemet expandera mot bättre vetande?

Det handlar bara om detta: Om vem som är innanför och om vem som är utanför. Om vem som tillåts delta och vem som stämplas som annorlunda och tvingas ut i marginalen.

Och det handlar om att dom där utanför blir fler och fler. Alla dom människor som göms bakom etiketterna.

Jag samlar på artiklar och rapporter. Lägger ihop och jämför. Samhall och kriminalvården är bara två exempel bland många: Sedan mitten på 1990-talet har antalet barn i särskolan fördubblats (framför allt är det nya diagnoser som damp och adhd som ligger bakom); på de senaste decennierna har antalet förtidspensionerade ungdomar trefaldigats; inom ungdomsvården råder platsbrist eftersom tillströmningen är så stor; och inom psykiatrin finns det forskare som säger att vi byggt upp ett system med bostadskollektiv, avskild arbetsträning och träffpunkter som är lika slutna som mentalsjukhusen var för trettio år sedan.

Vi lever i ett land som blir allt mer tolerant, allt mer öppet. Våra möjligheter att välja livsstil och identitet är större än någonsin. Att vara queer är i dag lika provocerande som att ha trasiga jeans.

Och samtidigt.

Ett allt hårdare klimat.

Det är som om normaliteten vidgas och sluts på samma gång. Som om samhället tolererar mer och mer för dem som är innanför medan dom i marginalen förskjuts och förtrycks.

Varför har det blivit så?

Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet låstes tusentals människor över hela Europa in i tukthus, korrektionsanstalter och hospital. Det handlade framför allt om lösdrivare, tiggare och arbetslösa, människor som vid feodalismens sammanbrott förlorat sina jobb, det vill säga befriats från livegenskapen, men som därmed förlorat sitt levebröd. Människor på drift, på jakt efter arbete, eller bara efter mat för dagen. Människor som hotade samhällsordningen och övergången till en ny ekonomi - den kapitalistiska.

Den franske filosofen och idéhistoriken Michel Foucault talade på 1970-talet om "den stora inspärrningen" när han i boken Vansinnets historia beskrev utvecklingen under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet.

Kanske kan man se paralleller mellan dåtidens stora inspärrning och dagens.

Sedan några år tillbaka pågår en allmän utvidgning av alla de institutioner som tar hand om de människor som inte passar in i det högeffektiva, flexibla och individuella kunskapssamhället. Fängelserna blir fler, särskolan växer, Samhall blir större, ungdomsvården expanderar, och förtidspensioneringarna bland unga ökar.

Det pågår med andra ord en omfattande kriminalisering och medikalisering av alla som inte platsar.

Kanske måste vi prata om en ny stor inspärrning, en modern variant av 1500- och 1600-talens brutala sätt att kontrollera dom som hamnat utanför under övergången från ett samhällssystem till ett annat.

Likheterna mellan då och nu är ofta förbluffande. Makthavarna talar till exempel samma språk. Lägger man dåtidens dokument bredvid dagens blir det tydligt. Då som nu beskrivs institutionerna för alla de människor som inte platsar som vårdinrättningar eller som hjälpstationer. Under 1600-talet talade de europeiska makthavarna gärna och stolt om alla insatser för de vansinniga, de sjuka och de farliga.

Det talas sällan om denna postmoderna inspärrning. Varken bland politiker, forskare eller journalister. Tystnaden döljer makten. Den som ifrågasätter fängelsesystemets expansion, ungdomsvårdens tillväxt, särskolans ökade antal elever, Samhalls position som Sveriges fjärde största företag, blottar också det moderna kunskapssamhällets djupa orättvisa; att alla inte tillåts delta.  

Och jag tänker på Sandra C och på vad som händer med ett land som stämplar sina svagaste medborgare som sjuka, funktionshindrade och kriminella och som gömmer dom bakom fängelsemurar eller i åtgärder.

Jag tror att det finns en överhängande risk att vi glömmer bort människan och bara ser avvikelsen, stämpeln, och ingenting annat; att vi bara fokuserar på det där som inte passar in för att slippa se den person som vi knuffat ut i marginalen. Och just då, i just det läget, slipper vi se samhällets klasskillnader, arbetsmarknadens stenhårda krav och skolans allt högre tempo och kan istället skylla allt på den enskildes små eller stora brister. Och just då, i just det läget, finns ett embryo till brutalisering: Varför inte straffa än hårdare? Varför inte tvångssterilisera? Varför inte bygga nya ungdomsfängelser och nya muromgärdade institutioner för dom som inte riktigt orkar?

Det är en brutal utveckling. Men den är tyvärr närmare än vi tror.