Skriva II

Publicerad 2012-01-09 08:04

Här är andra krönikan om om mitt romanprojket för nystartade Tidningen Skriva: 

Min text har blivit kapad. Den har invaderats av andar, gengångare och övernaturliga väsen; de styr mitt skrivande dit de själva vill.

Min plan var att skriva en realistisk och väldokumenterad roman och ett stycke skrämmande västerländsk historia. Men istället förs historien nu framåt av krafter som jag inte kan kontrollera; huvudpersonerna har blivit spöken istället för levande människor.

Jag sitter nedsjunken i soffan med datorn i knät och börjar allvarligt fundera på vem det är som skriver den här romanen egentligen. Det verkar i alla fall inte vara jag.

Jag har hört åtskilliga författare och berättare förklara hur deras böcker och dikter förvandlats och förändrats av karaktärerna de själva skapat. Fantasifostren har börjat ta egna initiativ, de har sprängt ramarna för den ursprungliga kompositionen och de har handlat och betett sig på ett sätt som aldrig var planerat.

Författaren Torgny Lindgren har berättat hur han flera gånger satt sig för att skriva en socialrealistisk skildring från Västerbottens inland men aldrig lyckats. Hans uppdiktade personer har aldrig velat vara socialrealistiska, de har alltid velat vara mer fantastiska, de har alltid velat göra saker som överraskar och chockerar författaren själv; de mördar när han minst anar det, de går igen, när de har lovat honom att ligga döda och kalla i graven, de tar till spriten fast de alltid talat om för honom att de är nykterister. 

– Jag skriver inte skrönor, har jag hört Torgny Lindgren säga, det är personerna i mina historier som gör så att böckerna tar sådana vändningar.

Jag har alltid varit skeptisk till den typen av påståenden från skickliga och hårt arbetande författare. Jag har alltid haft en känsla av att de koketterar med sitt eget skapande, att deras böcker och historier i själva verket är noggrant planerade och konsekvent genomförda från början till slut, och att karaktärernas egna liv bara varit bra historier att ta till när frågvisa journalister och sura kritiker kommer sättande. Jag har tänkt att det kanske varit en strategi för att få ha sina fantasier, sina dagdrömmar och sitt skapande i fred: ”Skyll inte på mig, det var romanfigurerna som tvingade mig att skriva in en dåligt gestaltad sexscen.”

Men nu är jag osäker.

Eller rättare sagt: Jag är helt säker på att jag har haft fel.

Det händer saker i min text som jag aldrig planerat. Personerna som jag själv hittat på och gestaltat gör saker jag aldrig tänkt mig. Ibland känns det som om hela textstycken kommer utifrån och bara levereras till mig, som om jag är ett medium, en mellanhand.

Känslan är hissnande. Ibland nästan skrämmande.

Samtidigt är jag realist. Jag tror inte att min text bokstavligen kommer utifrån. Jag ser inte mig själv som en marionett. Det är bara känslan som är sådan.

Jag tror att det handlar om skapandets väsen; om att våga balansera mellan kontroll och kaos, om att våga släppa taget och låta bilder och idéer flöda fritt, men att samtidigt vara medveten om att kaoset och öppenheten kräver en fast grund. Själv gör jag alltid mycket omfattande research innan jag sätter mig för att skriva, research som jag sedan lämnar helt under själva skrivprocessen – då får den bara fungera som en klangbotten, aldrig som facit.

För mig har det tagit långt tid att nå hit, och det finns alltid en stor risk när jag släpper taget. Jag förlorar kontrollen och texten far i väg i riktningar jag inte planerat – det kan bli bra, men det kan också bli fruktansvärt uselt.

Följer jag mitt eget bokskrivande kan jag se hur lång processen har varit. Först långsamt och motvilligt har jag vågat ge efter för den öppna kreativitet. Det var egentligen först under arbetet med min förra bok, när min förläggare bad mig överge det dokumentära och skriva fritt, som jag insåg att texten faktiskt kunde leva av sin egen kraft.

Maj-Gull Axelsson har förklarat allt det här på ett bra sätt. Hon menar att vissa formuleringar, vissa enskilda meningar, är så starka att de tvingar texten och berättelsen i andra riktningar än planerat.

Kanske är det just så enkelt: det är inte karaktärerna utan vissa ord, vissa meningarna och vissa stycken som för berättelsen i nya riktningar. Mig har texten tvingat att blivit spökskrivare, istället för dokumentärförfattare.