Postbokmässesyndromet

Publicerad 2008-09-30 10:55

 Bild: Inka Essenhigh

Med täppa och feber ligger jag utslagen i sängen där jag omsöm styrketränar med Rolf de Maré-tegelstenen, ömsom vilar blicken på nya avsnitt av Gossip Girl. Bokinköpen var annars minimala i år vilket jag är mäkta stolt över – kanske slipper jag köpa ytterligare en ny bokhylla nästa sommar.

Som vanligt var mässan en blandning av muntra återseenden, intressanta röster, kränkningar och armbågar i näsan. Det är ju så mycket varannan-hälsande och hackordningar och halvöppna antipatier. Något som säkert jag också gjort mig skyldig till. När kulturbranschen samlas i en stor hangar blir vi som ett högstadium där alla tvingas samexistera på en liten yta, vara rädda för att bli utfrysta, mobbade eller inte hembjudna på kalas. Själv föredrar jag de öppet redovisade och besatta antipatierna. Till exempel Mustafa Can som smickrar mig med att alltjämt och efter alla dessa år hysa en ilska mot mig för att jag jämförde hans sätt att skriva om Alexander Bard med retoriken i Kejne-affären – en åsikt jag fortfarande försvarar. Jag förstår att sånt irriterar någon som är Fin och får tanter att gråta. Men att han både använder klassiskt homofoba och äckelfyllda epitet när han beskriver bögar han inte gillar och nu påstår sig vilja slå mig på käften gör mig lite orolig för om man borde låta honom vistas i ickeheteronormativa miljöer utan övervakning. Hur som helst är det kul och smickrande.

En annan viktig fråga debatterade Eva Ström med Annina Rabe på Sigge Eklunds fredagsfest: huruvida Horace E är en man som färgar håret. Kristianstadsförfattaren hävdade bestämt att Annina har fått det där med toning om bakfoten. Därför genomförde jag två empiriska observationer på föreläsarnas egen viphylla och synade hans hårsvall extra noga när det passerade under lysrören i taket. Min dom: tonat.

Sigge E:s fest upprätthöll dessutom sin status som stället att vara på när Björn Wiman gick fram till Philip Teir och värvade honom som ny skribent. Annars var det som vanligt kulturchefer, aspirerande kulturchefer och säljande författare av sorten mediala med låg kulturell cred. Men vad skulle jag göra? Gläntanfesten var på Världskulturmuseet och efter en hel dag i mässhangaren var en ny hangar det sista jag längtade efter och try as I may: jag kan inte föra seriösa diskussioner efter en hel dags bokkrängande och samtalsledande och jag får akut understimuleringsångest av proggare.