Den turnerande pridecirkusen saknar både clowner och elefanter

Publicerad 2009-05-30 23:58

I dag samtalde jag med Anna-Maria Sörberg om den tilltagande kriminaliseringen av hiv utifrån hennes bok Det Sjuka. Det var på Uppsala Pride. Om man tittade i programmet såg man att det bara rörde sig om samma usual suspects ur den lilla queerfeministiska klicken runt Hornstull. Inklusive mig själv. Inget nytt. Knappt något lokalt förankrat. Det internationella är samma anglosaxiska skåpmat som trappetshoppar i nordisk byggd. Lite så kan det kännas på HBT-GBG också (fastän de håller en helt annan nivå om man bortser från invigningsfesten). Jag känner mig kluven. Visst är det bra att pridefestivaler likt högskolor sprids ut i landet (och gudarna ska veta att både Uppsala och Göteborg är platser det behövs synliga hens och homsor och lesbianer), men om det bara rör sig om en turnerade stockholmscirkus är det väl lite trist? Gäsp. Suck. Ve och fasa. Dessutom verkade så många av punkterna återigen vara så brett formulerade: HBT och rasism. HBT och klass. Eller rent av Klass, sexualitet, genus och etnicitet. Man har liksom ingen aning om man ska förvänta sig en grundkurs eller ett performance där allt kan rymmas eller en synkretistisk ansats i pillerform. Ja, det är svårt att avgöra. Hädanefter ska jag bara anordna samtal som heter Allt mellan himmel och jord, alternativt Livet och döden. Men vänta... Det gör väl redan Eric Schüldt? Då får mitt heta: Livet och Döden med en gnutta humor.

Jag är helt egoistisk och exotiserande och vill uppleva regionalt och lokalt färgad homokultur. Inte bara den sedvanliga lokalt färgade göteborska homofobin... Jag vill även att det ska vara specifikt och personligt. Lokalt, specifikt och personligt. Med en gnutta humor.

PS För övrigt var det kanske 5% bögar i programmet. Är det för att de är så osynliggjorda och exkluderade eller är det bara för att de som vanligt inte gör någonting? En kombination av bägge, tror jag.