Lyssnandets svåra konst

Publicerad 2009-11-02 10:36

Alla böcker som vi ger ut är våra barn och det är tabu att älska något av barnen mer än andra, men just den här veckan vill jag säga några personliga ord om Josefine Adolfssons kubaroman Farlighetslagen. När jag lyssnade på den iranska kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan på Södra teatern för några veckor sedan fick jag en djup tankeställare om internationellt samarbete och bistånd. Den malande känslan av obehag har varit med mig i Warszawa och arbetet där inför Europride nästa år och hur fullkomligt i händerna de aktivisterna är på utländska (bland annat svenska) bidragsgivare. Varför blir det så lätt monolog och övertro på den egna problemformuleringsförmågan? Kuba och Mellanöstern är sådan frågor som många har tydliga åsikter om. Tror sig veta. Tror sig kunna ge tydliga svar. Oftast är svaren till hundra procent förutsägbara utifrån personens politiska identitet och närmaste omgivning. Farlighetslagen är ett slag för lyssnandet. Lyssnandet är en lika fantastisk som underskattad metod för att få kunskap om världen. Jag lyssnar genom romanens huvudperson Jenny och även om bilden av Kuba blir ännu svårare att greppa, känns det i alla fall som att skissen utgår ifrån något kubaner försöker säga och inte min egen ideologiska tolkningsram. Adolfssons roman säger så mycket om projiceringar och drömmar. Jag bär den med mig i tankarna varje dag. Kanske blir jag lite bättre på att lyssna. Hoppas det.