Äktenskapets solkiga seger

Publicerad 2009-04-30 14:31

Förhoppningsvis lever både gifta och andra samlevnadskonstellationer lyckliga i alla sina dagar. Men när våra dagar är räknade är det en jäkla skillnad för de efterlevande. Och den skillnaden består.

I dagens Aftonbladet Kultur läser jag Anna Adenijis superintressanta avhandling och ställer mig frågan om den nya äktenskapslagen är så värst progressiv. Egentligen.

Souvenirer från London

Publicerad 2009-04-27 21:58

Jag brörjar bli avtrubbad. Jätten Moomin Characters och deras skamlösa heteronormativisering av Mumindalen har tagit över världen och jag är blott en Don Quijote med tangentbord som trubbig lans.

 Nu gläder jag mig åt de lilla. Som baksidan på denna pastillburk som jag hittade i London. Baksidan är lite subversiv. Åh, jag läser in så mycket härligt i Snusmumrikens och Lilla Mys blickar...

Kejsaren av gotik

Publicerad 2009-04-26 20:42

Det första jag gjorde på årets textmässa var att lägga vantarna på William Beckfords Vathek – detta orientaliserade, maximalistiska faustdrama från romantikens England. Men mer än på själva texten har jag väntat på Gabriella Håkanssons efterord. Ända sedan hon berättade om Beckford för mig i vintras har jag knappt kunnat sitta still. Beckfords stora verk var nämligen hans liv och hans gotiska monsterkloster Fonthill Abbey. Denne 1700-talets Michael Jackson blev stormrik redan som barn på sin familjs plantager i Västindien. Förmögenheten han ärvde som tioåring var grovt omräknad till dagens pengavärde 320 miljoner pund. Allt såg ut att vara utstakat för honom med både hägrande adelstitel, politiskt inflytande och möjligt författarskap. Men på vägen blev han betagen av den 9:e earlen av Devon, William Courtenay, som vid tidpunkten för Amors pil bara var tio år gammal. Några år senare blev de påkomna i sänghalmen och skandalen var ett faktum. Beckfords förmögenhet skydadde honom från det brukliga dödsstraffet, men han förblev en social paria resten av sitt liv.

Istället samlade han fagra pojkar, franska antikviteter (som slumpades bort från de halshuggna aristokraternas slott i grannlandet), orientaliska prydnader, dvärgar och dyrgripar ur konsthistorien på det fejkgotiska Neverland som han byggde om sin pappas herrgård till. Ägorna omgärdades av höga murar och Beckford flydde in en låtsasvärld som dessutom var ett fuskbygge och hastverk som ständigt möglade, rasade och förföll – det höga, spöklika tornet, rasade tre gånger. Mer gotiskt än så kan man nog inte ha det. Han pudrade sitt hår och framhärdade som en relik från en svunnen tid medan omvärlden gick in mot en helt ny tidsålder.

Mot slutet av sitt liv lyckades han sälja det monstruösa låtsasklostret för en stor summa pengar efter en lyckad PR-kupp då han öppnade det för en intresserad allmänhet (se faksimil från guidebroschyrerna under Fonthill-länken ovan). Med favoritdvärgen och konstverken flyttade han istället till Bath.  Strax efter att han sålt och lämnat Fonthill rasade tornet för gott, krossade det mesta av byggnaden och fullbordade det gotiska förfallet. Möjligtvis ett tips för Michael: öppna Neverland för allmänheten och sälj innan hela korthuset rasar samman.

Er andra tipsar jag om att köpa boken. Glöm Lord Byron. Den mest fascinerande, gotiska och galna bögen i Europa kring sekelskiftet 1700/1800 heter Beckford.

Tackla dåliga tider med tackor

Publicerad 2009-04-14 12:05   1 kommentar

Alla dras vi med i osäkerhet och allmän filifjonkighet. Jag har aldrig omfattas av någon sjukförsäkring eller a-kassa, men i dag föll jag till föga och skickade in min ansökan till AEA. Inte för att det syns några mörka moln på Atlas himmel, utan för att man "vet ju aldrig"... Detta är ett djupt trendbrott i mitt liv. Jag tror ju egentligen inte ens att det kommer att finnas pensioner – när det nu blir aktuellt. Egentligen tror jag bara på min mormors taktik (och mormor överlevde ju ändå tre krig, en oktoberrevolution och ett nytt kommunistiskt maktövertagande) att köpa många små guldtackor så att man har tillräckligt för att muta sig ombord sista båten till Amerika när rubbet brakar ihop. Banker och aktiebörser kan ju slås ut på en dag. Så vid sidan av inbetalningarna till a-kassan ska jag köpa lite guld. Man vet ju aldrig.

Snart bränner jag mina tweedkavajer och går över till brun manchester!

Publicerad 2009-04-13 20:56

Nog för att jag aldrig har bangat att umgås med välkammade gossar i strukna kläder, men nu får det faktiskt vara nog. Får jag se en till förvuxen yngling som tror att han är en av The Cambridge Four så blir jag hippie. Problemet är aldrig förkärleken för flugor i sig, nej, till skillnad från marxisterna i tweed under Cambridge 30-tal är det frågan om unkna, studentikosa, finnigt omklädningsrumspatriarkala, pretentiösa (egentligen ett fint ord, men ej i detta sammanhang) och humorbefriade rörelser som jag ser omkring mig i tiden. Jag orkar inte mer. Hade jag velat ha det här hade jag stannat inom katolska kyrkan, gått på det andra värvningsmötet i Opus Dei, läst ett till år i Uppsala, stannat kvar i Heimdal och fortsatt att sommarjobba på Husgerådskammaren på Stockholms slott (nu får gossarna jag syftar på våta fläckar på sina y-fronts briefs), men jag såg tack och lov ljuset. Hur har vi förtjänat denna samtid? Mer Gärdetfester nu!