Min glamorösa vän Petter

Publicerad 2009-09-29 17:26   1 kommentar

Min vän Petter Wallenberg är en av de mest generösa, roliga och begåvade personer jag känner till och den som gjort mest för att rädda mitt liv från tristess, stagnation och slentrianborgerlighet. Han är den som kan sporra de mest oväntade sidorna hos mig (som att uppträda på hans klubb Mums Mums i kjol och grisnäsa) och den som lyckas sätta igång en ohejdad skaparglädje (som att få för sig att våga dra igång en gratistidning med camp-profil tillsammans med honom). Petter var länge en väl bevarad hemlighet som få utanför en snäv bögjävlarkrets kände till. Det har sakta förändrats sedan han flyttade hem till Sverige för lite drygt ett och ett halvt år sedan. Sakta men säkert har fler och fler dragits med i revolutionen och ingår nu i den vidsträckta Mumsfamiljen.

Vår vänskap fördes på distans i nästan ett decennium. Det blev intensiva veckor ihop och långa telefonsamtal. I början skrev vi brev på flera A4-sidor. Att han flyttat tillbaka är effekten av en lång kampanj från framförallt min framför allt sida. Han satt där i London som en annan Anita Ekberg och låtsades nästan ha glömt sitt modersmål för att slippa förknippas med allt han lämnat bakom sig i Stockholms luggslitna och intoleranta söderförorter och jag gjorde vad jag kunde för att övertyga honom om att det ändå inte var så farligt här. Mycket hade hänt sedan 1995 och framförallt behövde vi honom.

Petter är nämligen svaret på många av våra bekymmer i Stockholm. På torsdag lanseras tidningen Mums som jag har haft förmånen att göra med Petter, Martin Bergström och den bedårande Tove Nilson. Jag har nästan aldrig fått arbeta i ett sånt begåvat och underbart sammanhang. När ni ser tidningen får ni lära känna Petter bättre. Det finns drag av oss alla i den, den är som ett ensambarn i ett stort kvinnokollektiv, men den andas och luktar Petter och det är han som triggat oss andra. Det här är bara början. Ni kommer snart att få lära känna honom ännu mer. Skatta er lyckliga. Han är precis vad vi behöver.

Vila i frid, punktanter!

Publicerad 2009-09-09 13:11   1 kommentar

 Bild: DN

Unga av i dag verkar tro att det kommer att bli andra rockigare bullar när de blir äldre och når tant- och gubbålder. Fat chance, säger jag. Dagens kids är ett på tok för präktigt släkte. De riktigt punkiga tanterna har vi nu. Det finns så många exempel på pippi-turned-tant. Särskilt bland textilkonstnärer, författare och klädskapare. Vad tråkigt vi skulle ha det utan dem. Jag hoppas att det finns en särskild plats i himlen för de mest egensinniga tanterna och där hoppas jag att Moki Cherry sitter på ett moln just nu. Tack för att du var galen nog att låta dina barn bo i en del av en utställning på Moderna, tack för att du var egensinnig, tack för att du var engagerad. Vi i frid, Moki och hälsa alla de andra punktanterna i himlen. Ni är djupt saknade.

Österlen i mitt hjärta

Publicerad 2009-09-04 16:50

 Bild: SI

Kära dagbok,

Så mycket har hänt sedan sist. Jag har varit i Katslösa där Gabriella Håkansson skriver på sitt magnum opus, sett Sveriges Stonehendge Ales stenar med tillhörande astroarkeolog (den pågående fajten mellan Bob Linds new age-anhängare och Ystads kommun är episk), suttit på tälttantsfik på Österlen och gud vet vad.

 Bild: SI

Vad är dealen med Österlen? Detta kluster av tälttantsmys, lin och ull, drejande och täljande, hur har det uppstått? Är det kulturtanternas Florida – stället alla tanter efter en viss ålder flyttar till? Jag är så fascinerad. Inkörsporten till tovade österlenhattar såg jag på S:t Knuts torg i Malmö där det var Stajl by Malmö. En massa "designers" visade hemmasydda och hemmavirkade kläder och tygkassar. Man ser verkligen hur indietejerna som var där snart är på väg mot ett tyngre klädd-i-konst-beroende.

 Bild: SI

Tycker ni att jag raljerar? Jag är bara avundsjuk. Jag vill också flytta till Österlen och dreja. Kan redan se det framför mig: mina dagar skulle bestå av lite kulturell akupunktur och någon trädgårdsrunda med organisk flädersaft, en sväng förbi en verkstad där man tovar tekupor och sen lite Werup och rödvin som en fin avrundning på kvällen...coh har man fått tillräckligt med kulturell akupunktur i några månader börjar man väl volontärarbeta som new age-guide åt Bob Lind.