Nationalencyklopedin om Sven Lindqvist:
"L har genomgående varit vägledd av en strävan att förena liv och dikt och att hävda sambandet mellan privat och samhällelig moral. Krav på 'kunskap, allvar och närvaro' ställer L både på sig själv och andra författare. En lärare har han funnit i Vilhelm Ekelund som han ägnade doktorsavhandlingen Dagbok och diktverk (1966). Han hade dessförinnan framfört sina tankar om vardagens erfarenheter, konsten och överflödssamhället i tankeböckerna Ett förslag (1955), Handbok (1957) och Praktika (1962). L drog tidigt obekväma politiska skutsatser av sina åsikter. Samtidigt vidgades författarskapets internationella perspektiv med reseböcker. Efter upptakten med Hemmaresan (1959), redovisade L nyvunna insikter i Kina inifrån (1963; med dåvarande hustrun Cecilia Lindqvist, f. 1932) och Asiatisk erfarenhet (1964).
Det konsekvent drivna kravet att förena en estetisk livshållning med politisk handling utvecklades i den starkt provokativa essäromanen Myten om Wu Tao-tzu (1967). Konkret politiska problem granskas i reportagen från Sydamerika, Slagskuggan (1969) och Jord och makt i Sydamerika (1973-74). Nya asiatiska resor redovisas i Kina nu (1980) och Elefantens fot (1985). Handboken Gräv där du står (1978) ger svensk konkretion åt frågan om individens identitet och historiska sammanhang. Det privata utforskas vidare i de öppet självbiografiska En älskares dagbok (1981) och En gift mans dagbok (1982), liksom i Bänkpress (1988) och Ökendykarna (1990). I de senare ställs livsfrågorna i nya vidare perspektiv, där öknens tomhet blir provocerande symbol. Utrota varenda jävel (1992) väckte debatt genom sin framställning av nazismens judeutrotning som ett i raden av västerländska folkmord genom tiderna."
Ur arkivet: Horace om Lindqvist
Publicerad 2009-05-06 15:29
I en intervju i tidningen Vi, mars 2007, talar Svenska Akademiens förre ständige sekreterare Horace Engdahl om nyligen döda författare som kunde ha fått nobelpriset. Han nämner tre: Ryszard Kapuscinski, W G Sebald och Jacques Derrida.
- Kapuscinskis böcker tillhör definitivt litteraturen. Han använder litterära konstgrepp, och vidgar uppfattningen om vadlitterära verk kan göra. Reseskildringen har överhuvudtaget blivit en huvudgenre i vår tid.
- En annan intressant tendens är ett slags litterär essäistik, som hos den för tidigt bortgångne W G Sebald.
- Eller Sven Lindqvist, en av de viktigaste författarna i nutida svensk litteratur. Bara att komma på en bok som Nu dog du – det är en litterär innovation av stora mått.
