A–B

Publicerad 2009-09-08 22:01

Agadir

Jag väcks av den karakteristiska charterapplåden, fylld av djup lättnad över att planet som genom ett mirakel har landat oskadat och på rätt flygplats: Agadir.

Buss till hotell Almohades. Jag hyr rum bara för natten men bil för en månad. Tidigt nästa morgon lämnar jag det mänskliga apberget kring hotellpoolen, sätter mig i min lilla Renault och kör sakta söderut.

I början grönskar ännu sänkorna och glänser av fukt. Fikonkaktusen bär just frukt och mogna dadelklasar hänger som tunga juver under palmkronorna – gula, bruna, djupröda och färdiga att spricka av dadelsötma.

Chockrosa är Marockos falurött. Istället för våra vita knutar har husen omvända trappgavlar, högst i hörnen och sjunkande in mot mitten.

Men husen blir allt färre, marken allt torrare. Grönskan tunnas ut tills den liknar det glesa, spädgröna gräset som grodde i julkrubbans sand när jag var barn.

Och när öknen börjar öppna sig omkring mig, när sandfärgerna tar över med sina monotona miljonskiftningar, när ljuset blir så intensivt att det döljer formerna, släcker färgerna och plattar ut nivåerna – då kommer lyckan strömmande emot mig ur hela kroppen och jag känner: det här är mitt landskap! Det var hit jag ville!

Ökendykarna 1990

 

 

Agra

Den indiska traditionen har två distinkt olika skönhetsuppfattningar: den ena vegetativ, rytmisk och könslig, den andra geometrisk och ornamental.

Den hinduiska arbetar med kropp och volym, den skapar massiva, skulpterade gudaberg. Den muselmanska däremot intresserar sig för ljus och yta, den utmynnar i kristallens ljusprisma.

Fortet i Agra är den muselmanska stilens högborg. Jag sitter en morgon i den åttkantiga paviljongen. Ljuset regleras som vattnet på konstbevattnade fält. Det silas in genom marmorn i tunna lustfyllda slingor. Väggen är uppbyggd av öppningar som bildar en ljusmosaik, den är genombruten av åttkantiga mönster, delvis fullbordade, delvis bara antydda i stenen – ljuset håller på att växa in i byggnaden. Jag sitter inne i en bikaka med somliga celler ännu ofyllda. Ljuset är honungen.

Asiatisk erfarenhet 1964.

 

 

Akropolis

Jag var länge tveksam mot Akropolis. På bilderna framstod det som en samling grannlåtsöverlastade skrytbyggen.

Misstankarna skärptes i Delfi. Vad är det egentligen man går omkring och beundrar där? Atenarnas tackmonument till eget beröm över segern vid Maraton. Och argiverna som inte skall vara sämre ställer upp tre statygrupper för att ”tacka” för segrar över Sparta. Detta skär spartanerna i ögonen och mitt emot slår de upp ett överglänsande jättemonument över någon seger mot atenarna. Cirkeln är sluten.

Sifniernas skattehus finns i rekonstruktion på muséet i Delfi – en motbjudande svulstig byggnad. Att tänka sig tempelplatsen i Delfi översållad med sådana hus och mellanrummen fyllda med fulländade statyer!

Men det underliga är att tagna var för sig och i original är sifniernas friser något av det bästa jag sett. Skulle det kunna vara så att det är århundradenas hårda framfart med dem, som gör dem till vad de är? Kanske har just de avbrutna armarna, de slitna konturerna gjort dem färdiga. Tänk på alla saknade näsor! En skulptur är ju ofta svagast i sina mest utskjutande delar där den börjar göra våld på materialet. Man kan tro att förstörelsen inte så mycket förstört som fortsatt skapandet.

Partenon som det nu står – skövlat men obesegrat ¾ är som en gammal nött överrock av riktigt god kvalitet, en sådan som är lite för fin när den är ny, men blir vackrare och vackrare med åren.

Partenon förvandlar fullständigt ens uppfattning om marmorn. Den behöver inte vara iskall neonljusfärgad sten, den kan vara ett vitgult sädesfält, ett solnedslag. Även om monumentalitet kan skilda meningar råda. Partenon är monumentalt utan att förlora förbindelsen med en enkel ryggåsstuga. Den bästa dikten om Akropolis tror jag Rabbe Enckel har skrivit:

Akropolis

soliga massa

skrämmer mig ej.

Jag har sett

den finska kullens

grå lada,

dess tempellika

proportioner

utan tyngd

resa sig

mot vårhimlens ändlösa

vidd.

Partenon är någonting man tror sig känna igen, även om man aldrig sett det förut. Allting stämmer som in en dröm. Man ser fogfördelningen följa logiskt som en slutledning - längden avpassad så att templet ligger, bredden så att den håller samman - pelarna starka nog att bära - ändå så smäckra att de måste spänna sin kraft mot överbyggnaden - som på en gång tynger mot dem och vilar med sovande lätthet.

Det är absurt, som den omöjliga kombinationen av svala och elefant, samtidigt så naturligt att det har en motsvarighet inom var och en. Jag har alltid vetat att det måste finnas ett sådant hus. Det är ett återseende.

Ett förslag 1955

 

 

Alipur

Det förnäma Calcutta bort fortfarande i Alipur. En evig söndagsfrid vilar över de stora vita rikemansvillorna i sina djupa trädgårdar. Och som ett lås för ingången till denna stadsdel ligger distriktsdomstolen, Alipur Court, där ett mördargäng skall rannsakas idag.

De fyrtionio mördarna sitter bakom järngaller som i en zoologisk bur. Men det är så trångt i rättssalen att de skulle kunna sträcka ut händerna genom gallret och strypa varenda en av oss bakifrån. Alla är klädda i långa, vita skjortor som till dop. De förstår ingenting av förhandlingarna som försiggår på engelska. Men då och då förs någon av dem fram, med knäppta händer, för att besvara frågor på sitt eget språk. En tjänsteman översätter viskande för mig.

- Skrek du: döda den där mannen?

- Nej. Jag är oskyldig.

- Kastade du dig över muren in på fabriksområdet för att börja slåss?

- Nej.

- Slog du omkring dig med en järnstång?

- Nej.

- Vad har du att säga?

- Ingenting. Jo, jag stod i kö till butiken i the coolie-line. Då kom de rusande och anföll oss.

- Vilka?

- Fabrikschefen och hans hyrda män. De skrek: nu skall vi slå ihjäl alla som är med i fackföreningen. De slog mig i huvudet. Jag vaknade på sjukhuset.

Sekreteraren reser sig och löser hans händer ur bönen. Sätter hans fingeravtryck under ett dokument. Sjunker åter ned bakom sin barrikad av gulnade, fransiga handlingar.

Torra hostningar. Prasslet av papper. Takfläktarnas vinande. Malande röster på ett för dem obegripligt språk som avgör deras öde. Ingen tänker på att mördarna skulle behöva en översättning.

Deras tomma blickar vandrar ut genom rättssalens öppna dörrar. Fabrikschefens svarta bil står parkerad utanför. Chauffören sitter och sover. Mitt på gården i en liten pöl av blod ligger en död hund.

En efter en kallas männen fram.

- Är det riktigt att du anföll de nya arbetarna som togs in under strejken?

- Nej. Jag skulle just äta. Jag stod och renade mig utanför the coolie-line. Jag såg en massa människor komma rusande och kasta sten. Fabrikschefen hade pistol i handen. Han pekade på mig och ropade: ”Där är han!” Jag vaknade på sjukhuset.

Fabrikschefen sitter bredvid åklagaren. En storvuxen medelålders man med kraftfullt ansikte under det krusiga håret. Bakom honom sitter hans arbetare i gallerburen, så nära att de skulle kunna sticka ut händerna och strypa honom. Raden av milda, drömska ansikten, mördaransikten med tomma, rädda ögon. Män av en främmande klass bestämmer om dem på ett främmande språk. De förstår bara namnen. När ett namn viner genom luften tänds ett öga. Men ingen vet om hans namn betyder hopp eller förtvivlan.

På rättegångens tredje dag reser sig försvarsadvokaten.

- JAG REPRESENTERAR, skriker han i ett helt annat röstläge än det som tidigare använts. Det blir fullständigt tyst i salen när den skarpa rösten skär genom luften. Alla ser hans anklagande pekfinger, darrande av undertryckt indignation, rikta sig än mot åklagaren, än mot fabrikschefen. Han spelar för männen i buren. De förstår inte vad han säger. Men han lägger sin röst och sina gester så att de måste förstå att någon har tagit till orda med kraft i deras sak.

- JAG REPRESENTERAR, skriker han, fyrtionio olyckliga människor som fallit i striden mellan rika och fattiga.

De begärde bättre betalt och fabriksledningen krossade dem. Bolaget har i denna domstol haft äran att uppträda som åklagarens vittnen. Men det är bolagets representanter som borde sitta bakom galler. I dag, i denna domstol, representerar åklagaren inte samhället. Han representerar ett bolag.

Min lärde vän åklagaren har uppehållit sig mycket noga vid hur många vittnen som identifierat var och en av de anklagade. Men inte med ett ord har han förklarat varför samtliga vittnen tillhör bolagets anställda.

Bara 60-100 arbetare deltog i upploppet får vi höra. Men var fanns det övriga? Såg de ingenting, hörde de ingenting? Höll de händerna för ögonen…?

Domaren:

- De var kloka män om de höll sig undan.

- Ja, i sanning kloka. Kloka nog också att hålla sig undan från rättssalen. De ville nämligen inte  förlora sina arbeten genom att vittna mot bolaget. Och var är strejkbrytarna? Vilka var de? Vart tog de vägen? Sjutton skadade fördes till sjukhus där deras namn antecknades. Men ingen av de nya var med bland dem. Ingen blev alltså skadad? Varför har ingen av dem vittnat här? Och varför finns det inga utomstående vittnen? Ers vördighet, jag ber med all respekt att få framhålla att bara man snubblar på gatan så samlas det hundratals…

Domaren:

- Man behöver bara ställa sig och titta upp i luften…

- Precis! Och var är alla dessa människor i det här fallet? Varför har ingen av dem vittnat?

- Vi har hört tränade, drillade vittnen. Jag beklagar djupt min lärde väns attityd. Han försöker spela medlidsam och vill frikänna vissa män på grund av otillräcklig bevisning. Men hela den vittnesfars vi här har hört visar bara en sak: det har varit bolagets önskan att vissa personer skulle identifieras.

Min lärde vän har haft den goda smaken att fråga varför inte arbetarna stämt bolaget, om det var så att de blev överfallna och misshandlade. Jag skall svara honom. Omedelbart efter händelsen blev dessa män tagna av polisen. De flesta har suttit i fängelse i månader. Alla har blivit arbetslösa. Ingen har pengar. Hur skulle de kunna dra ett bolag inför domstol?

Domaren:

- Men kanske fackföreningen…?

- Fackföringen, ers vördighet, var just dessa män och de satt anklagade för mord, eftersom polisen tagit bolagets parti. Polisen borde ha arresterat de verkliga brottslingarna istället. Polisen skulle åtminstone ha gjort omedelbar undersökning och tagit uttalanden av de närvarande på platsen. Polisen borde ha sigillerat de vapen som påstås ha funnits där. De vapen åklagaren nu förevisar - vad bevisar de? De kan vara vilka järnbitar som helst. Hela åklagarens material bevisar bara en sak - att polisen arbetat som bolaget redskap.

Domaren inskjuter, efter en blick på klockan:

- Vi kanske kan fortsätta i morgon?

- Jag ber att i morgon få ta ytterligare en timme av rättens tid i anspråk. Mer behöver jag inte. I ett fall där samtliga vittnen är bolagets anställda, där polisen slarvat bort ritningarna över var kropparna låg, där bolaget låtit tillverka en felaktig plan över fabriksområdet för att stödja åklagarens vittnesmål och åklagaren ändå inte kan hålla fast vid om brottet ägde rum innanför eller utanför murarna ¾ i ett sådant fall lär jag inte behöva ta rättens tid i anspråk över hövan för att väcka tvivel om min lärde väns framställning.

Domaren:

- Court dismissed.

Männen i buren förs bort.

Är de oskyldiga? Frågan verkar totalt ovidkommande. Jag har sett fabrikerna och arbetarbostäderna. Givetvis uppstår det vilda strejker på sådana arbetsplatser, givetvis blir det bråk när strejkbrytarna skall överta de avskedades platser i the colie-line. Givetvis måste polisen ta fabriksledningens parti. Allt detta är oundvikligt. Alla vet varför det är oundvikligt. Det är en helt annan fråga domstolen haft att pröva idag – den minst intressanta i sammanhanget.

Skådespelet är slut. Det handlade om fyrtionio män som inte förstod vad som sades. De agerande var tre jurister i svarta mantlar som höll ett stycke Europa svävande emellan sig under några timmar. Nu har ridån gått ned och de står i en liten skrattande grupp vid rättssalens dörr. Försvarsadvokaten har återfått sin naturliga röst. Chauffören har vaknat. Alla sitter upp i fabrikschefens svarta bil som skickligt väjer för hundliket och försvinner in i Alipur.

Ty det förnäma Calcutta bort fortfarande i Alipur. En evig söndagsfrid vilar över de stora, vita rikemansvillorna. I morse råkade jag snyta mig i det öppna fönstret och grindpojken flög upp med handen för ögonen i honnör. Kringvandrande musikanter låter sina apor dansa till snabbt klämtande trumslag. Vitklädda tjänare promenerar herrskapets prydnadshundar. Det bestående vilar tryggt under de pelarlika jättepalmerna, som tycks uppbära ett orubbat och orubbligt klassvälde.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Aragua

Vad hade dessa avslöjanden lett till för åtgärder? Vad gjorde man i Venezuela för att röja upp i denna djungel av felaktig statistik och olagliga förmånstagare?

Ingenting, verkade det. Jag fann att tjänstemännen på jordreformkontoret i Aragua inte kände till undersökningsresultaten för sin egen delstat och storskrattade när jag visade dem. Var det alltså i själva verket kontrollundersökningen som var felaktig? Den sympatiska uppriktighet varmed COPEI-regeringen erkände AD-regeringens misstag verkade kanske en smula misstänkt. Följande samtal utspann sig när jag fick träffa chefen för jordreformen i Aragua:

- Är den nya regeringens kontrollundersökning verkligen tillförlitlig?

- Som alla undersökningar kan den naturligtvis innehålla enstaka felaktigheter, svarade han. Men i stora drag ger den en riktig bild.

- Men vad skall jag då tro om den statistik som förs här på ert kontor? Enligt undersökningen omfattade jordreformen i Aragua 3 345 familjer 1969. Ert kontor uppger 8 000 familjer 1972. Enligt undersökningen omfattade jordreformen 14 000 hektar. Ert kontor uppger 80 000 hektar. Mitt problem är: vem skall jag tro?

- Det verkar, sa han eftersinnande, som om den där undersökningen inte sa hela sanningen.

- Den säger tydligen inte ens halva sanningen när det gäller familjer och inte ens femtedelen av sanningen är det gäller jord. Men vad är då ”sanningen”? Är undersökningen ett enda stort falsifikat? Eller arbetar ert kontor med fullständigt illusoriska siffror?

- Det har gått tre år sedan 1969 och…

- Ni vill väl inte påstå att ni har uträttat allt det här på tre år?

- Nej, nej. Givetvis inte. Men det kan vara en del av förklaringen. Har ni undersökningen här…?

Det hade jag. Vi fördjupade oss i tabellerna.

- Här står det att 940 av dom där 3 345 familjerna som fått jord innehar sina lotter olagligt eftersom de inte är bönder.

- Ja, det kan jag tro, det finns en hel del sådana.

- Stora jordägare som köpt upp jorden?

- Nej, inte här. Men läkare, lärare, arbetare, affärsmän. Som antingen köpt jorden. Eller som en gång varit bönder och nu ägnar sig åt andra yrken.

- Vad gör ni åt det?

- Vi gör en utredning i varje enskilt fall och skickar till Caracas.

- Hur många sådana utredningar har ni skickat?

- Omkring 200.

- Och under tiden behåller dessa läkare, lärare etc sina lotter?

- Nej, jorden delas ut till andra sökande.

- Men nu uppger tjänstemännen här på ert kontor att det bara är ett 50-tal utredningar som skickats till Caracas och att samtliga familjer sitter kvar på sina olagliga jordlotter… Medan det samtidigt finns över tusen autentiska bönder som ansöker om jord… Och antagligen många fler som skulle ansöka om det hade funnits en chans…

Det droppade sakta från luftkonditioneringen i det eleganta chefsrummet. Ljudet blev påträngande i den tystnad som uppstod. För att markera att vårt samtal var över började han presentera de övriga notabiliteterna i rummet.

Jordens gryning 1974

 

 

Arlit

På busstationen i den nigeriska gruvstaden Arlit vänder jag mig till den beslöjade mannen i porten och frågar:

- Är kontoret öppet?

- Låt oss först och främst säga ”god dag” till varandra, säger infödingen, milt tillrättavisande. Uppenbarligen har han inte tänkt sig att hans art skall dö ut än på ett tag.

Vi ägnar en stund åt ömsesidiga ”Ca va? Ca va bien? Ca va?” Sedan talar han om att kontoret tyvärr är stängt. Bättre lycka nästa gång!

Nästa gång lyckas jag faktiskt få köpa biljett. Sedan måste jag lämna mitt bagage på marken, gå till polisen i andra ändan av stan, visa upp biljetten, få passet och gå tillbaka till stationen där mitt bagage nu har börjat stuvas på minibussens tak tillsammans med några oljiga tunnor, flera säckar säd och ett helt torgstånd, inklusive stänger för att hålla taket uppe, en disk att breda ut varorna på och hela sortimentet i bylten. Plus ett torkat kamelhuvud med tomma ögonhålor.

Sedan stuvas passagerarna. Det finns tre bänkar, en för kvinnor, en för negrer och en för tuareger. Jag placeras bland tuaregerna. 32 personer pressas in. Det är inte trångt så länge man kan slicka sig om munnen.

Konduktörerna knuffar igång bussen, springer ikapp den, kastar sig in och drar igen dörrarna efter sig.

Det är 25 mil bra väg till Agadez. Marken består av stenflak. Öknen flagnar som den torra huden på en arm. Så kommer det första tunna, bleka stäppgräset, salt på tungan, samlat i sänkorna, blont, halmvitt, lysande som fjunet på armen.

Jag känner igen det från öländskt alvar och från övergivna gotländska kalkbrott. Det finns ett ljus i detta korta, vita, glesa gräs som gör mig intensivt lycklig.

Mitt i ödsligheten sitter vi hårt sammanpressade, kropp mot kropp, andedräkt mot andedräkt. Slanka tuaregynglingar i kopparviolett slöja, med långa mörka ögonfransar, svepta i obrottslig tystnad, omfamnade av de stora skrattens och de köttiga leendenas folk, med deras svällande bakar och bulliga, brokiga kvinnor.

Är det här vildarna som Darwin tänkte sig att vi civiliserade skulle utrota? Det är svårt att riktigt föreställa sig, när man sitter i samma minibuss.

 



Asunción

Många bönder väntar på gården utanför Institutet för landsbygdens välfärd i Asunción. Men en av dem skiljer sig starkt från de övriga. Han har urvattnade blå ögon som lyser nästan vita i det svartbrända jordbrukaransiktet.

Efter några flaskor öl visar han sig tala utmärkt tyska. Han hade hört Hitler första gången i Königsberg 1928. Det gjorde ett outplånligt intryck. Ingen man hade blivit så grovt missförstådd, så nedsmutsad av fientlig propaganda. Han hörde Hitler tala i fyra timmar. Samma kväll begärde han inträde i partiet.

 - Partimedlem sedan 1928, förstår du?

De vita, lysande tomma ögonen. Han berättar vidare. Karriär inom Gestapo. Ostfronten. Deltog efter 1943 i de flygande kommandon som smögs in i sviktande förband för att upptäcka och undanröja sådana individer som satte ned stridsmoralen.

- Det var underbart effektivt. Om sådana åtgärder hade satts in i tid skulle vi ha vunnit kriget.

Han var storslagen nog att låta detta ”vi” innefatta även svenskarna, ett av de få folk i världen som varit anständiga nog att inte angripa Tyskland.

Paraguay var också bra. Det vill säga, Stroessner var bra. Man kunde lita på honom.

- Han gav oss sitt löfte. Inga utlämningar. Och han har hållit sitt ord.

Som tysk behövde han inte känna sig ensam däruppe i Chacos ödemarker. Han hade tyska kamrater. Han hade hustru och barn. Två som var födda i Tyskland bodde nu i Braslien. Men två var födda i Paraguay och bodde hemma. Det talades bara tyska i hemmet. Barnen hade fått en sund nationalsocialistisk uppfostran.

Vi kom att dricka en hel del öl tillsammans. Som konserv var han enastående. En svårighet för den historiska vetenskapen är att det döda inte kan väckas till liv. Och de levande har förändrats av allt som han hänt sedan dess. Men i Chaco hade ingenting hänt. Ödemarkens isolering hade bevarat det ideologiska preparatet. En tid hade stannat 1945, en annan tid hade gått vidare. Han betraktade denna fortsatta tid med sin vita, lysande, tomma blick från 1945.

Han beundrade vietnamesernas kamp mot USA. Den var, menade han, en fortsättning av Tysklands nationella kamp. Men för den vita rasens skull måste USA vinna kriget. Därför beundrade han ännu mer USA:s kamp mot den asiatiska kommunismen. Den var en fortsättning av Tysklands marsch mot öster.

På det viset talade vi politik. Han var alltid lite ölberusad redan när vi träffades. Han såg alltid på mig med sin bleka, nästan blinda blick:

”Med de Gaulle måste man vara särskilt försiktig.”

”Vi får inte låta krossa oss av asiaterna.”

”England betraktar jag med samma vänskap som Hitler kände."

Jord och makt i Sydamerika 1973.

 

 

Athos

När jag står där verkar repet löjligt. Han varken kan eller vill följa med mig ut.

De sista breven till mrs Loch har verkat osammanhängande och nu ser jag att han är sjuk. Men de djupt insjunkna ögonen överraskar fortfarande genom sin livlighet. De ser genast det styva åbäkiga repet. Har jag tänkt bakbinda och kidnappa honom? Liten som ett barn sitter han utanför fader Sergejs hydda.

- Varför skulle jag riskera att dö…out of my place?

En vits. Han viskar den. Mot kvällen lyfter jag honom och bär honom in i hyddan. Han är lätt som en fågel men jag snavar och är nära att falla. Som en fågels är hans skrik mycket stort för en så liten kropp. Vi befinner oss på en avsats i den brant stupande bergväggen på Athoshalvöns yttersta udde. Med käppen pekar han ut Asien, Afrika och Europa – allt riktningar mot den obrutna horisonten.

I solnedgången upphör Sergej med korgflätningen och ställer fram mat. Han är en tung slagrörd ryss, sluddrande och halkig i rörelserna utom när han flätar korg. Vi äter en vintersparad potatis och resterna ur en gryta med risavlagringar. Jag vet ju att eremiterna lever på matrester som blivit över i klostren. Men vämjelsen bolmar upp inom mig och jag störtar ut.

Det är vackert att se dessa båda gamlingars stilla, osagda tillgivenhet för varandra. Som hästar där de brukade stå i min barndoms hagar, insvepta i varandras andedräkt.

Nästa dag beger jag mig upp till fader Nikons gamla grotta högre upp längs bergväggen för att hämta en bok som skall tillbaka till British Museum. Klippväggen är översållad med små trappsteg, inhuggna i stenen eller fogade av sten. De svåraste passagerna är försedda med järnkrampor och kedja, sammanlagt ett par hundra meter kedja. Fader Nikons ställe är en blandning av grotta och avsats, några träd, en palissad och tre hyddor: kapell, förråd och bostad.

Aldrig har jag träffat en människa som fader Nikon, så långt ute. Inget fosterland, bara en handfull trosfränder och ingen av dem med hans bildning eller erfarenhet eller språk. Alla han en gång kände döda, hans kulturmiljö försvunnen. Levande utan allt som anses nödvändigt för mänskolivet, boende här på bergsstupet där han inte längre kan förflytta sig utan hjälp och som han aldrig kommer att lämna.

Helgon och aristokrat. En människa vars betydelse ligger inte i vad hon uträttar utan i vad hon är. Levnadssättet är uppgiften. Jag ser hur det kan leda till onaturliga levnadssätt. Nikon har bytt det petersburgska hovlivets ceremonier mot religionens, baler och medaljer mot fastor och kedjor. Men jag ser också den underbara oräddheten hos en människa vars självaktning inte är beroende av prestationen.

Helighetens betydelse är att utgöra en slutpunkt: att visa hur det eftersträvade ser ut när det under gynnsamma förutsättningar bragts så långt som möjligt.

Den ortodoxe pilgrimen kan på Athos se sin dröm om det goda livet förverkligad utan de hinder som existerar i hans egen värld: familj, affärer, världsliga bekymmer. Athos är ett livslaboratorium där de ortodoxa värderingarna kontrolleras.

Vem kontrollerar våra värderingar? Vem upptäcker, utövar och förtydligar dem? Var finns vårt Athos?

Hemmaresan 1959

 

 

Beida

Het, förlamande junikväll. Elevkasernerna vid Pekings universitet, Bei da, röks mot ohyra. Tusentals studenter sitter i grupper på sandplanen och väntar att en vindfläkt skall föra bort den elaka giftlukten. Luften står fullkomnligt stilla i mörkret.

- Jag kan respektera dina åsikter, säger jag till en av de kinesiska studenterna, utom på en punkt. Du vet lika väl som jag att den kinesiska pressen ger en avsiktligt förvanskad bild av världen. Jag kan inte förstå att du försvarar det. Hur kan en medveten människa välja att se världen i svart och vitt?

- Du kan inte nämna en enda osann uppgift som stått i våra tidningar!

- Även om varje enskild uppgift som era tidningar ger om Västerlandet vore sann, så har nyheterna valts för att skapa en vrångbild av verkligheten. Nämn en enda god nyhet som era tidningar inrapporterat från Väst!

Vi går fram och tillbaka i mörkret. Jag säger:

- Du vet själv att det inte finns många framgångar att berätta från Kina idag, eftersom landet är mitt i en svår kris. Men om någon skulle skriva om denna kris utan att också berätta om allt vad ni gör för att komma tillrätta med den, utan minsta sympatin för er kamp med svårigheterna – vore inte det oärligt? Och är det inte då lika oärligt när era tidningar bara berättar om strejker och katastrofer, brott och självmord i Väst, utan skymten av förståelse för våra försök att lösa dessa svårigheter?

Fram och tillbaka i mörkret och hettan. Han säger:

- Allt vad du tror på i Väst är sådant som flyter på ytan. Den grundläggande sanningen om ditt land är att kapitalisterna utsuger folket. Alltså är ert liv olyckligt. Kanske har ni bilar. Kanske kan ni resa och roa er. Men er olycka är en djupare sanning om er, och det är riktigt att våra tidningar väljer ut sådana fakta om er som överensstämmer med denna sanning. Men när era journalister beskriver Kina – även om de skulle bygga sitt förtal på fakta – så är det förtal. Ty dessa olyckliga fakta stämmer inte med den djupare sanningen om oss. Vår verkliga lycka, vår innersta lycka är att vi inte är utsugna.

- Därför försvarar jag vår journalistik, fortsätter han. Den är ett vapen i klasskampen. Endast det som tjänar Partiets sak i klasskampen är rätt, är sanning. Någon annan sanning finns inte. Du tror att du kan komma ut ur klassmedvetandet och finna en objektiv sanning. Du tror att man kan berätta vad man har sett och hört utan hänsyn till vilken klass som kommer att vinna eller förlora på det. Vilken illusion! Om vi inte medvetet gör oss till socialismens lydiga verktyg blir vi omedvetet imperialismens springande hundar.

Vinden kommer inte. Med lungorna fulla av hetta, mörker och giftiga ångor återvänder jag till mitt rum i dormitoriet, våt och utmattad. Förståelse kräver ständig övning. Det är svårt att rättvist återge vad man upplever. Fördomar skymmer ens syn, lojaliteter frestar till osaklighet. Därför kan det inte undvikas att osanning uppstår. Men kinesen får lära sig att avsiktligt sträva efter att bli partisk och ensidig, att medvetet välja lojalitet framför saklighet och förneka själva strävan till sanning. Hela min andliga organism gör uppror mot denna lära: att respekt för fakta och respekt för andras övertygelse är en tankens ohyra som bör brännas bort ur själen.

Kina inifrån 1963

 

 

Bela

Distriktschefen i Bela, Baluchistan,  tog oss med till sitt residens och lät oss få sova där. I den varma, stjärnklara kvällen satt vi på gården och pratade. Han var ny på sin post, hade just anlänt, hans hustru skulle komma först om en vecka. Huset skulle hon säkert gilla, men staden? Skulle hon stå ut med smutsen och hettan och primitiviteten? Skulle hon förstå att det här var en övergående postering som skulle följas av bättre?

Kvinnor var alltid ett bekymmer även om man inte var oklok nog att låta kärlek komma med i spelet. Så kallade kärleksäktenskap ledde ofelbart till katastrof, det var hans erfarenhet. Det viktiga i äktenskapet var ansvaret för avkomman, allt annat var oväsentligt. Han hade hört mycket underligt om Sverige och ville inte tro allt ¾ men om familjen gick sin undergång tillmötes i ett hav av gruppsex, vem skulle då ta hand om barnen? Hur skulle man ens veta vilket barn som var ens eget?

Gruppsex var nog relativt ovanligt även i Sverige, sa jag. Själv hade jag aldrig varit med om det och kände ingen speciell längtan efter att berika min erfarenhet i den riktningen.

Skilsmässor däremot var numera vanliga och många barn for illa av dem – liksom många barn tidigare farit illa av föräldrarnas fiendskap i påtvungna äktenskap. Det var inte framförallt sex jag saknade efter en månad i Pakistan, det var kvinnlig närvaro, kvinnligt umgänge  – varför hade muhammedanska män avsagt sig denna njutning, varför stängde de in kvinnorna?

- Det är inte männen som vill vara utan kvinnor, sa han. Tvärtom, alla män vill vara med kvinnor. Men skvallret hindrar dem. Det blir skandal. En man kan inte visa sig ens med sin syster, han kan inte tala ens med sin hustru utan att sätta skvallrets tungor i rörelse.

- Att ni inte gör uppror, sa jag. Att ni finner er i att bli toppridna. Någon måste ju trotsa skvallret, annars kommer ju era barn och barnbarn att leva i samma förbannelse.

Distriktschefen svarade inte. Även min följeslagare, Christopher, teg. Men den natten sov han och jag under samma takfläkt. Vi låg länge och viskade som skolpojkar som fått sova över hos varandra.

- Arton dagar före bröllopet visste jag fortfarande ingenting, berättade han. Jag var 25 år gammal men okunnig som ett barn om allt vad sex heter. Hur skulle jag bära mig åt på bröllopsnatten? Min panik bara ökade ju närmare den kom.

Slutligen inträffade ett mirakel. Han som inte hade ett öre (lönen gav han ju till sin mamma) hittade plötsligt hundra rupier på gatan och investerade dem i en förbjuden sexbok (av beskrivningen att döma en klok och saklig läkarbok). Den gömde han för sin mor och låg sedan varje natt fram till bröllopet och läste på.

Bröllopsdagen kom. Bruden, 17 år, avlägsen släkting, katolik och punjabi som han själv, hade hans mor valt ut åt honom. Själv hade han aldrig sett henne. När de skulle gå och lägga sig var hon ännu räddare än han. Hon hade aldrig visat sig naken för en man. Hon hade aldrig sett en man naken. Hon hade gjort sig oerhörda, skräckfyllda föreställningar om hur stor penis kunde bli och hur ont det skulle göra att ta emot den.

- Men jag gjorde som jag hade läst i boken. Jag tog det lugnt, sa att vi skulle vänta till nästa natt, i kväll skulle vi bara ligga och prata lite och lära känna varandra. Det gjorde vi, och innan vi visste ordet av hade det hänt…

Hans största problem var att hans far var död. Därigenom hade han som äldsta son blivit familjens överhuvud. Alltså kunde han inte flytta hemifrån med sin hustru och deras lille son utan måste bo kvar hos modern och syskonen.

Seden kräver att jag i första hand skall vara son och bror. Min hustru skall jag behandla som en utomstående. Jag får knappast ens prata med henne. Inte förrän vi gått till sängs blir vi ensamma och kan viskande byta några ord.

Sade han viskande till mig i mörkret under takfläkten. Med fasa såg jag in i detta hem där den av manssamhället förtryckta modern i sin tur trycker ned sin son, för att inte tala om sonhustrun. Som sedan en dag kommer att ta igen det på sin son i en fruktansvärd kedja av ömsesidigt förtryck.

- Därför söker jag nu en post som distriktschef. Då måste jag å tjänstens vägnar lämna familjen och flytta till stationeringsorten. Där kommer jag äntligen att få leva med min hustru.

Kanske hade distriktschefen i Bela blivit distriktschef av samma skäl? Inte heller han var lycklig. På morgonen blev vi ett ögonblick ensamma vid frukosten och han sa:

- Du vet inte hur svårt det är att trotsa skvaller. Du är lycklig som är svensk. Jag skulle byta med dig vilken dag som helst.

- I Sverige finns det inga distriktschefer, kom ihåg det. Där skulle du inte få skymten av den makt och ställning du har i den här staden.

- Vad ska man med makt om den inte ger frihet, inte kärlek?

- Du är i alla fall säker på att vara far till dina barn.

- Kan en man nånsin vara säker på det? Ett system som bygger på förtryck skapar lögn och falskhet. Du får inte tro att det är vi själva som vill ha det så här.

Vem är det då? Vem upprätthåller ett system där även förtryckarna är förtryckta? Vem störtar det?

Elefantens fot 1985

 

 

Benares

Den heliga staden reser sig ur Ganges, skimrande skön och dödlig som ett kräftsår. Här är Indien som tätast: mänskogytter och storslagen ödslighet, idyll och helvete, ande uttryckt i frustande kroppslighet. Badort, dårhus och tempel.

Ritualbarberare under solparasoll. Feta män utsträckta i trapporna, grenslade av sina massörer. Tusentals människor är på väg nedför trapporna. Huttrande öppnar de sina skynken i morgonkylan och snor en tygremsa om höfterna, över könsorganet och mellan stjärthalvorna. De gnider in varandra med helig olja och kliver ut i vattnet med händerna lyfta till bön. Med ett simtag för de undan det grövsta ytlagret av flytande sopor, doppar sig, dricker och fyller sina blänkande kärl med det tjocka vattnet. Sitter med korslagda ben, bestänker ögonen och låter anden långsamt eregera inom sig.

Allt det som vår kultur osynliggör ligger här blottat. Jag fylls av en paradoxal beundran för sanningskärleken i denna dyrkan, för djärvheten i en allomfattande tolerans som upptar även djur och vansinniga bland sina heliga, för oförskräcktheten hos en tro som söker renhet bland lik och sjukdomar, i ett hamnvatten fyllt av mänskliga utsöndringar.

En vis man - huden verkar klistrad direkt på skelettet - sitter och matar myrorna. De har samlats i tusental och kryper över hela hans kropp medan han mumlande matar dem med små vita frön.

Vedhuggarna klyver långsamt och taktfast veden till likbålen. Moderna muskelmänniskor dyker och crawlar i den heliga floden. Tiggarna tigger. Man hör ett väsande bakom sig och penningbönen kommer krypande som en lång enträgen orm. Gränderna i Benartes är ormgropar av sådana böner. Eländet är ett yrke, en teatralisk konst som sysselsätter så många att jag tycker mig gå i ett tropiskt Belsen. Vanställda människor med uppmålade sår kastar sig om mina ben och ber om förbarmande, utsträckta händer spärrar min väg: magra klor, nedfrätta klumpar. Fräcka, pockande, kråmande sig i ett lidande som är fruktansvärt verkligt, kräver tiggarna sin rätt.

Gamla kroppar släpar sig ned till Ganges för att dö, halvnakna och skakande, ofta ledda av ett barn. När livet flytt binds de fast på bambubåren, sköljs en sista gång i Ganges och läggs på en stapel torr ved i strandvimlet. Elden bränner på ett ögonblick bort det tunna tyget. Först framträder fötterna som genast svartnar. Flammorna äter sig knastrande in till kroppen som börjar fradga och fräsa.  Huden drar sig samman och spricker, stora vita blåsor slår upp. Det svepta huvudet börjar ryka, en flamma blottar det. Kroppsvätskan tränger fram på pannan som pärlor av svett i denna sista möda. Långsamt förlorar huvudet form, upplöst inifrån som av frambrytande lava. Den kväljande lukten av bränt kött insveper scenen.

Runt omkring pågår det religiösa badortslivet. Vid de förra likbålet gonar sig redan barn och hundar intill den nästan utbrunna elden, nakna, utsträckta i likaskan, medan de sista resterna av den döda kroppens kött bubblar och vrider sig på glöden, som skänker en behaglig värme.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Biskra

På brunnshotellet i Biskra super jag en natt med Wolfgang, en tysk ökenfanatiker som korsat Sahara på motorcykel. Gides Den omoraliske ligger framme på bordet i mitt rum och Wolfgang säger:

- Hustrun får missfall, inte sant? Annars hade hon fött mig.

- Dig?

- Ja, jag har växt upp i just en sån familj. Mina kamrater tyckte att jag hade världens underbaraste far. Det tyckte han själv också. Men det var dem han var intresserad av, inte mig. Visst var han full av charm och fantasi, visst beundrade jag honom gränslöst. Men han svek mig om och om igen – utan att ens märka det. Boken borde heta ”Den självupptagne”. I sin värld är den omoraliske den ende som verkligen existerar – det är det som gör honom omoralisk.

Det var ett av dessa nattliga hotellsamtal som blir så fullständigt uppriktiga bara därför att båda är lika säkra på att aldrig mer behöva träffas.

- Far var alltid mycket uppvaktande mot min mor. Men under artigheter och kärleksbevis djupnade tystnaden mellan dem. Till slut blev den explosiv.

De vågade inte skiljas. Min far trodde att utan mor skulle själva verkligheten upphöra att finnas till. Bara hon hade den näringsvätska som han inte kunde leva utan. Även för henne gällde det identiteten. Utanför den livslånga kärleken fanns ingenting, inte heller hon själv.

- Vad hände?

- En dag när mor låg i badet, låste han badrumsdörren utifrån, gick ned, hällde ut bensin i vardagsrummet och tände på. Sen gick han raka vägen till polisen och anmälde sig. Jag tror nästan han hade väntat sig att få beröm. En anständig människa skiljer sig inte från sin hustru, men sin villa har man väl rätt att bränna ned? Den brann mycket riktigt ned till grunden.

- Och din mor?

- Hon räddades i sista stund. Själv for jag till Sahara. Min far var ökensoldat i Rommels armé. När jag var liten berättade han ofta om öknen. Jag har fått för mig att lösningen på hans gåta kanske kan finnas här.

Ökendykarna 1990

 

 

Bombay

Svepande sol i hans karga rum – ett vindsrum med fönster åt tre väderstreck. Han öppnar dem genast och staden Bombays dån slår in i rummet.

Fyra spartanska rottingstolar kring ett litet bord som liknar ett fyrfat. Rader av böcker (Laski, Gita, Shakespeare) på golvet under de tomma väggarna. Han är en fattig man, denne socialist och arbetarledare. Jag vet att han tacksamt tar emot avlagda kläder av sina bättre situerade borgerliga vänner. Med sitt asketiska ansikte och sin skarpa blick gör han ett starkt intryck av klarsynt, helgiven människa.

Han redogör för läget, lugnt och sakligt.

Medlemsantalet i arbetarnas organisationer ökar ständigt, säger han. De är redan en makt både på arbetsmarknaden och i hela samhället. De lagar som stiftats efter självständigheten gynnar arbetarna. Deras levnadsstandard stiger. Jobbare och ockrare håller dem inte längre i slaveri. Kastskillnaderna är så gott som utplånade, Hela landet går framåt med industrin i spetsen.

Jag känner min tillförsikt stiga. Här sitter en man som man måste tro. Han är övertygad om att utvecklingen går i rätt riktning, han vet att allting görs som kan göras.

- Varför bor arbetarna så eländigt, undrar jag, varför kan de inte läsa? Försöker det socialistiska partiet eller dess fackförening att göra något åt det?

- Jag vet inte om det är någon nytta för dem att kunna läsa. Det mesta son skrivs är strunt.

- Så ni menar att i det kapitalistiska samhället är det bättre att arbetarna förblir illiterata?

- Nej, inte så extremt. Det finns ju exempelvis de heliga skrifterna, dem kan man läsa.

- Religionen befrämjar alltså arbetarnas utveckling?

- Absolut. Något måste de tro på när de lever i ett sådant elände.

- Men vilken religion kan hjälpa dem upp ur eländet och lära dem inse sina möjligheter?

- Alla religioner lär tron på det goda.

Svepande sol i hans karga rum. Hans ansikte är lika intensivt, hans blick lika klarsynt när han nu berättar om religionen, som har en stor försonande roll. Om utvecklingen, som inte får gå för fort. Om fabriksägarnas generositet och goda vilja, som arbetarna måste lita till. Fraserna blir allt tunnare, alltmer präglade av vanmakt. Ur socialisten träder socialmystikern fram. Av hans optimism återstår till sist bara en nebulös tro att allt dock skall ordna sig – på något sätt.

Fundamentala förändringar är onödiga, radikala åtgärder otänkbara. Och varför? Friheten! Och vad är frihet?

- My home is my castle.

Det blir tyst. Hans föreställning om frihet svävar kvar i rummet som en hängande trädgård - den indiska överklassens djupa, lummiga trädgård.

Jag reser mig. Nedanför fönstren ligger staden Bombay i tre väderstreck. Om våra ögon kunde genomtränga stadsdiset skulle vi se ut över mil efter mil av en sumpöken med säckvävshyddor, skjulslum och smutsiga, myllrande arbetarkaserner – mörka, gallerförsedda bås med avlopp i ena hörnet. ”The coolie-line”. Sex till åtta arbetare i varje hål. ”Mitt hem är min borg.” Men de som sover i trappor och korridorer? De som delar låda på en obebyggd tomt? De som kryper ihop på trottoaren och drar skjortan över ansiktet?

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Bou Saada

Bou Saada, ”den lyckliga staden”, ligger i en sänka mellan tre berg. Den är lycklig såtillvida att dess brunnar står i förbindelse med en underjordisk sjö som ständigt tillförs nytt vatten från de tre bergen. De gamla brunnarna är upp till 30 meter djupa och försörjer 24000 dadelpalmer.

I dag är det inte dadlar utan olja som är grunden för ekonomin. Utanför hotell Caida står prospekterarnas kraftiga ökenbilar, gyttjesmorda och insandade. Oljemännen ölar i den badhusliknande baren, deras röster studsar mellan de kakelklädda väggarna. De samlas högljutt kring långborden i matsalen, de har stora skratt och gott om pengar. En liten tallrik soppa och en grönsaksröra kostar som en lyxmiddag på Operakällaren.

Det är valutakursen som skapar bilden av Utlänningen. Om man vill att Utlänningen skall framstå som mäktig, rik och generös skall man göra en valutakurs som kommer allting att kosta ungefär hälften av vad Utlänningen betalar därhemma. Om man vill att Utlänningen skall framstå som maktlös, fattig, snål och grinig skall man lägga valutakursen som i Algeriet.

Jag bor på hotell Transatlantic. När det öppnade 1909 var Utlänningen rik och mäktig. Då brusade vattenklosetterna, då forsade varmvattnet ur kranarna från Jacop Delafont & Co i Paris, då var pianot välstämt, då gnistrade ljuset i kristallkronorna, då dansade och älskade Ouled Nailflickorna. Det var tider det!

Gides Jordisk föda talar hänfört om dessa flickor. Loti skrev en hel bok om dem. Redan Maupassant prisar dem. Han träffade dem på kafé Glädjen på stora torget och spred i Europa ryktet om att deras lättsinne låg i stammens kultur. Enligt en uråldrig sedvänja levde flickorna livets glada dagar som prostituerade för att samla ihop till hemgiften.

Transatlantic i Bou Saada är idag det enda överlevande hotellet i en kedja som en gång sträckte sig över hela Nordafrika. En oändligt gammal man visar mig uppför den höga trappan, smal och brant som en stege. En gul plasthink i badkaret får ersätta både dusch och WC. Sängarna är kalla och djupa som gravar.

Ökendykarna 1990

Budapest

I skolan hade jag en ungersk bänkkamrat. Vi brukade fördriva de oändliga timmarna med att sitta och rita med fingret på varandras ryggar. Han ritade ofta en karta över Budapest.

När jag nu för första gången kommer till Budapest blommar detta hudminne upp med oväntad kraft. Jag känner Donau rinna längs ryggraden, från Margitön uppe mellan skulderbladen till Petöfibron nere i korsryggen.

Efter 40 år står jag plötsligt mitt uppe i en verklighet som hela tiden funnits ritad på min rygg.

Av nyfikenhet öppnade jag dörren i muren 1991