C–E

Publicerad 2009-09-08 21:56

Cabo

I Cabo blev vi bjudna på faroufa och svarta bönor i fader Melos kök. Aron låg och sov i soffan med en handduk över sig. Fader Melo själv var bara där ett kort ögonblick och kastade i sig lite mat. Jag frågade honom om Che Guevara var en god katolik.

- Det vet jag inte. Han kom aldrig till bikt hos mig.

- Var han en god revolutionär?

- På Kuba, ja. Men inte i Bolivia. Han ville göra om den kubanska revolutionen i ett annat land. Sånt går inte. Allt beror på de konkreta omständigheterna.

- Att var en god katolik och en god revolutionär är alltså inte samma sak?

- Det är inte samma sak.

- Vilket är då viktigast?

- Ha! Här kommer – han svängde om på klacken och vände sig till de andra, road, obekymrad och utmanande – en utländsk filosofiprofessor och vill sätta mig på det hala!

Sedan fortsatte han blixtsnabbt och i en helt annan ton så att jag trodde att han bytt ämne:

- Varför kom du inte i går kväll som du hade lovat?

Jag började förklara. Mötet skulle börja mycket sent, halv tio. Sista bussen tillbaka till stan gick klockan tio. Det var ingen idé…

- Var du alltså fri att komma eller inte?

Jag anade fortfarande ingen oråd. Utan förklarade att på sätt och vis var jag fri att komma men sista bussen gick klockan tio och taxi kostade 45 kronor om man nu kunde få tag på en taxi som ville köra en på natten, vilket var…

- Frihet, nu drev han hem sin slutsats med paraplyet mot stengolvet, frihet och demokrati, katolik och revolutionär och alla dessa ord, alla dessa begrepp är nog bra när man skall konstruera logiska fällor för dumma präster. Men vad det egentligen gäller är helt andra saker: När går sista bussen? Vad kostar det? Hur mycket tjänar man? När fick barnen något att äta? Sover pojken lugnt där på soffan – eller ligger han död under handduken? Kort sagt: det är de konkreta omständigheterna det kommer an på. Det är de som måste förändras. Och det är därför det är god katolicism att arbeta för revolution här i landet.

Slagskuggan 1969

 

 

Calcutta

Calcutta upplevde jag i det fukttjocka, kyliga novembermörkret. Vit, rökluktande dimma under skumma lampor. Höga sekelskiftesdroskor tutar dovt som skepp och de magra märrarnas hovar klapprar mot gatstenarna. I denna förgångna Londonatmosfär flammar nattens Indien: de hemlösa tänder sina mateldar på trottoaren, det doftar curry och senapsolja, vita skjortor långa som paletåer lyser i mörkret, ett glödande rep hänger på väggen. Bebodda ruiner av kolonialtidens europeiska hus belyses underifrån och får egendomliga urgröpta ansikten – som när man håller en ficklampa under hakan. Korna har lagt sig till ro på gatan, de sovande ligger utsträckta i sina liksvepningar av säckväv, obekymrade om människoströmmen omkring sig. Djupt inne i en portgång sitter några män kring en eld, deras trumma dunkar, de berusar sig med sång.

Varken hemlösheten eller extasen vore möjliga i det Kina jag just kommer från. Det blir förstås natt även i Kina  – vinternätter i Peking med månsnö på taken och svartklädda poliser i filtskor som ljudlöst glider genom de tomma gatorna, heta nätter i Shanghai då hand söker hand och jag njuter av mörkrets anonymitet som av en trolldryck – men dagsljuset dominerar min Kinaupplevelse på ett självklart sätt.

Indien däremot är nätternas land. Jag minns det i eldsken. Indiens frihet och mångfald upplever man starkast om natten. Och folkets lidande omges, som bläckfiskens offer, av ett förblindande mörker.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Camiri

Vägen till Camiri är intressantare än processen mot Régis Debray.

Det finns bara en väg, en jeep- och lastbilsväg med svårforcerade vadställen och djup lös sand, där 15 mil är ett gott dagsverke. Slutligen anländer den till Camiri, som helt enkelt är några hus kring ett oljeraffinaderi.

Där visade militären ett enastående intresse för mitt skägg och för innehållet i denna bil som på något mirakulöst sätt hade tagit sig fram mellan Sucre och Camiri, rakt igenom gerillazonen. De hade oss att sprida ut hela bagaget för inspektion på gården bakom Casino Militar.

Medan jag försökte förklara för soldaterna hur man använder ett paket cellstoff kom Debray gående över sandplanen med sina vakter. Han verkade obruten, levande och tillgänglig. Några timmar senare stod jag utanför hans celldörr tillsammans med en officer som bar högkvarterets bandspelare.

- Varför misslyckades Che Guevara?

Han lutade sig fram för att svara. Det bleka känsliga ansiktet som har så lätt för föraktfulla poser, skymtade svagt bakom metallnätet i dörren. Skymningen föll och det luktade krossade kackerlackor som överallt i det heta och fuktiga Camiri.

- Det är en svår fråga som ännu inte kan besvaras. Vissa grupper hade lovat medverka, men höll inte sina löften. De visade sig illojala.

- Vilka grupper?

- Jag tänker naturligtvis på dem som i första hand borde göra revolution i Bolivia: de kommunistiska partierna.

Men hade inte Debray själv skrivit att man aldrig får lita på de kommunistiska partiernas medverkan? En av huvudteserna i hans bok ”Revolution i revolutionen” är att gerillan måste ta saken i egna händer, utan att vänta på vänsterpartierna. Då var det en smula ologiskt att skylla nederlaget på just dessa partier.

Nej, orsakerna till misslyckandet måste sökas på annat håll, huvudsakligen i själva gerillazonen. Jag sa till Debray att jag kommit körande genom den och berättade lite om mina intryck.

- Ja, sa han, området var illa valt. Det är för glesbefolkat, terrängen är enastående svårframkomlig, klimatet nästan outhärdligt. När gerillan föll offer för armén var den redan utmattad av hunger och sjukdomar.

- Och hur var ert förhållande till bönderna?

- Det blev aldrig mycket. Det fanns helt enkelt för lite folk. De första kontakterna var avvaktande. Inte fientliga, inte heller motsatsen, bara avvaktande. Det är naturligt. Che hade väntat sig det. Han visste naturligtvis att bönderna har sin jord här, att det inte är som i Peru till exempel utan att bönderna är belåtna. Det visste han.

- Och varför valdes ändå just det här området?

- Det skedde mycket av en slump. Och naturligtvis är området frestande för en strateg. Che Guevara var strateg.

Vårt samtal slutade där. Jag tyckte att jag hade fått ett slags svar. ”Che Guevara var strateg”. Det blev hans fall.

Che ville använda gerillakriget som strategiskt vapen med kontinentala och interkontinentala mål för ögonen. Han ville utnyttja det tillfälle som Vietnamkriget skapat. Samtidigt ville han hjälpa vietnameserna på det enda sätt som skulle kunna vara verkligt effektivt – genom att skapa en andra front.

Men även den strategiske revolutionären måste, om han väljer gerillakriget som vapen, lägga sitt liv i böndernas händer. Den sista anteckningen i Ches dagbok beskriver hur han erbjuder en bondkvinna pengar för att hon inte skall förråda honom och hans kamrater. ”Föga hopp att hon skall hålla sina löften”, tillägger han.

Han försökte köpa en samverkan som han inte förberett och vunnit. Och hur skulle han ha kunnat vinna den just där? Han kunde inte dela ut jord; bönderna hade den redan. Inte nationalisera gruvor; det var också gjort och utan resultat. Han visste att han inte hade något att erbjuda dem han vände sig till – inte förrän på andra sidan ett stort krig.

Det kunde han naturligtvis inte säga till bönderna mellan Vallegrande och Camiri. Han fick säga något annat. Och han antecknade i sin dagbok att i djupet av sina ögon trodde de honom inte.

Slagskuggan 1969

 

 

Charleston

Då ringer telefonen.

- Gå och svara och hör själv, säger fru Waring.

Jag lyfter luren.

- Dirty niggerlovers! skriker en kvinnas röst. Klick! Och hon har lagt på luren.

- Så arbetar Ku Klux Klan, säger fru Waring. I tre år har det varit så här. De som organiserar kampanjen mot mig och min man tröttnar inte.

Telefonen ringde en gång i halvtimmen med stor precision medan jag satt och talade med herr och fru Waring. Nu var det här en speciell kväll för i morgon är det senatorsval i Sydkarolina. Och det är bara tre år sedan den federale domaren, judge Waring, såg till att negrerna i den här staten kan utöva sin rätt att delta i valen.

När frågan kom upp i domstolen satte sig KKK genast i verksamhet. Domare Waring var känd som den ende domaren i sydstaterna som skulle ge negrerna den rätt de har enligt konstitutionen. Han fick mystiska telefonmeddelanden och hotelsebrev.

”I namn av alla vita medborgare i Sydkarolina ber vi Er att Ni, när Ni beslutar om negrernas deltagande i val, håller i minnet att detta deltagande skulle betyda att alla rasdiskriminerande lagar i denna stat skulle brytas ned. Ni, såsom varande en vit medborgare i Sydkarolina, vet vilka fruktansvärda följder nedbrytande av dessa lagar fick under perioden 1865-1876. Ni måste inse vilken våg av rashat Ni kommer att orsaka om Ert utslag i detta fall går de vita invånarna i denna stat emot.”

Brevet var undertecknat med rött: Knights of the Ku Klux Klan. Jag sitter med brevet i handen och ser på domare Waring och försöker tänka mig in i den klämma han satt i då för tre år sedan.

- Jag visste vad mitt beslut måste bli, säger domare Waring.

Han gjorde negrernas rätt att delta i val till lag i Sydkarolina. Man måste känna till vilken mäktig man den federale domaren är i en liten stad som Charleston för att förstå stadsbornas, dvs de vitas, vanmäktiga raseri. Domaren väljs i Washington långt uppe i norr och här satt han nu denna första valdag för negrer och höll sitt kontor öppet för vilken neger som helst att komma in och säga: Herr domare, dom vill inte låta mig rösta.

När han stängde sitt kontor och gick hem den kvällen hade de negrer som ville rösta, röstat. Men domare Waring var en märkt man. Alla hans vita vänner slutade hälsa på honom. Ännu i denna dag har de inte kommit tillbaka. Domare Waring och hans hustru sitter ensamma om kvällarna. Ingen vit talar ens med dem. När de går framåt gatan viker folk undan som om de vore spetälska.

Den elfte mars i år brännmärktes domare Waring ytterligare av KKK. En grupp män i vita hucklen tog sig in i hans trädgård och brände ett kors där. Detta är klanens rituella sätt att hota en fiende.

KKK grundades ursprungligen strax efter inbördeskriget och utgjorde en terroristorganisation för att hålla negrerna nere. Klanen hade en oerhörd makt i sydstaterna och kunde ohejdat skipa ”rättvisa” på egen hand. Men förhållandena förbättrades och rörelsen var död tills den återuppstod straxt efter första världskriget. Man behöll det gamla namnet som ännu hade kvar mycket av sin klang. Det kommer från grekiskans kuklox som betyder ”cirkel” eller ”band”…

- Klanen är till sin natur en hemlig organisation, dess ledare låter inte intervjua sig i vitt huckle. Men här har jag böcker med tusentals klipp bara från de senaste åren om vad de gör. På landsbygden arbetar de ännu efter sin gamla taktik att dyka upp vid midnatt och skrämma livet ur negrer som bor i ensliga hus. I städerna gör sig detta skräckvälde kännbart på ett annat sätt. Jag är säker på att många vita här i Charleston sympatiserar med mig men de vågar helt enkelt inte visa det.

Men vi har förklarat krig mot klanen och vi kommer att vinna. Gå ut på gatorna i morgon och se folket gå till val! De vita kommer att titta snett på negrerna, men inte desto mindre – negrerna kommer att rösta. Kanske får de inte in sin kandidat i år, i själva verket är jag säker på att de inte skulle få in honom även om han finge en majoritet av rösterna. Men en dag kommer de att få in sin kandidat och då har vi tagit det första steget på rätt väg.

Hur kan USA:s regering övertyga Asiens folk - som nu t ex i Korea - att vår flagga står för frihet och lika rätt för alla, när såna här skandaler får fortgå inom våra egna gränser. Vi har världens blickar riktade på oss här i Södern. Idag står min hustru och jag ensamma i Charleston, men den dagen är inte långt borta när vi kommer att stå som segrare över KKK och den anda organisationen representerar.

Sade domare Waring. Och på baren där jag tittade in på hemvägen sa en ung grabb som satt bredvid mig: - Den där negerkandidaten lät inte dum. Han hade ett sätt att säga saker och ting som nästan kom en att tycka att han hade rätt.

Aftonbladet 28/7 1950

 

 

Chuquicamata

Den största koppargruvan i Chile, en av världens verkligt stora, heter Chuquicamata. Den upptäcktes strax efter sekelskiftet av en amerikansk amatörgeolog som köpte den ”för jordnötter”, som mr Fahm, nuvarande gruvchef, sade till mig. Det var första kvällen i Chuqui, cheferna hade ett litet party för varandra och var uppsluppet uppriktiga.

Nåväl, den här geologen insåg att här låg en förmögenhet som han inte själv kunde ta vara på, så han gick upp till Guggenheim och sa ”Look, Harry” etc och sålde för hundra gånger vad han hade betalat. Drog sig sedan tillbaka till ett litet ställe i New Jersey och levde nöjd resten av sitt liv. Vad tog han för risk?

Guggenheim visste att fyndigheten var värd många gånger mer än han betalade, men han visste inte hur mycket mer - alltså sålde han till Anaconda för 60 miljoner dollar och tjänade 50. Därvid tog han verkligen en viss risk - nämligen risken att sälja för billigt. ”Han har vänt sig i sin grav för vart och ett av Anacondas bokslut sedan dess.”

Anaconda visste vad de köpte. Sedan öppnandet vid första världskriget har Chuqui kontinuerligt varit en av världens mest produktiva koppargruvor. ”Det är fantastiskt att jobba här”, sade mr Fahm den där kvällen. ”Utgifter spelar ingen roll. Det finns så mycket att ta av. Unga ingenjörer kan komma hit och göra sina misstag, spilla några miljoner här, några där, det gör ingenting. Gruvan tål det.”

Det värsta var att denna känsla av outtömliga rikedomar hade spritt sig till arbetarna, Kunde jag tänka mig vad dom jävla bromsarna hittat på? Nu ville dom ha pälsfoder i skinnjackorna! Dom svinpälsarna hade en skinnjacka gratis om året från bolaget och eftersom det inte är kallt mer än några månader så höll en sådan jacka i tio år. De andra nio jackorna sålde dom. Nåväl, när dom du kom och ville ha pälsfoder, så föreslogs en kompromiss: päls i jackan, men bara en jacka vartannat år. Men det gick dom inte med på, inte. Så nu vägrar dom övertid och vi har ett helvetes besvär…

- Men på den punkten har vi i alla fall inte gett efter. Det är alldeles för mycket eftergifter åt arbetarna i det här bolaget. Vad dom där jävla indianerna längtar efter är en ordentlig tysk – ja, en riktig tysk officerstyp som skriker GIVAKT!!! Och låter dom marschera tills dom svimmar av utmattning. Sen serru (han härmar illusoriskt en avsvimmad person som reser sig och gör honnör med ansiktet strålande av hänförelse), sen kan dom gå i döden för den tysken. Dom älskar det, serru…My blood!

Han kom plötsligt att tänka på att detta kanske lät lite underligt, en inte riktigt fullt modern inställning till arbetskraften och tillade:

- Man skall ju inte precis stå över dem med piskan, förstår du, det är inte det jag menar – men det skall vara beslutsamhet och fast hand från företagets sida.

Slagskuggan 1969

 

 

Cliffe

Vi hittade Cliffe i World Cement Directory. På kartan såg det spännande ut – ett litet isolerat samhälle på en utskjutande udde just där Themsen vidgar sig och övergår i hav.

Vi åkte med en svensk sällskapsresa till London. Resebyråns platskontor tog reda på att man skulle ta tåget från Waterloo station till Gravesend. Det var ett sånt där långsamt, nedslitet förortståg med plyschsoffor och utsikt över tusen bakgårdar och vardagsrum. Bussarna till Cliffe gick varannan timme. Men när vi kom fram visade det sig att fabriken var nedlagd.

Hade vi rest så långt ville vi i alla fall se den. Tre ugnar, våta metoden, årlig kapacitet 355 000 ton hade det stått i katalogen. Skorstenarna reste sig fortfarande över vattnet några kilometer från samhället. Vi frågade på postkontoret. Nej, det gick inga bussar dit längre.

Men det var en vacker dag med sval vind och mycket sol så vi började gå. Då stannade en liten gul Morris.

- Jag var på posten och hörde vart ni skulle, sa han. Jag skall till Gravesend och handla men hinner köra ut och sätta av er vid fabriken.

Han hette Cyril Edwards. När vi kom fram till grindarna slog det honom plötsligt att han glömt kvar sin termos i rasthytten när fabriken lades ned 1969. Så han följde med in för att se efter om den kanske stod kvar. Det visade sig att han hade jobbat där som brännare i 25 år. Nu var han överförd till den nya fabriken i Northfleet. Fastän han fortfarande bodde i Cliffe och hade egen bil hade han aldrig varit ute vid fabriken sedan den stängdes. Vi gick till rasthytten vid brännarplattan för att leta efter termosen. Allt var utrivet.

- Tänk dig, här satt tvättstället. Här har jag stått många gånger och sett ut över floden. I kontrollrummet på Northfleet ser jag varken sol eller måne. Å, det var bra här, särskilt på nätterna när man fick vara ifred, inga chefer, bara kompisar, på sommarnätterna gick man ut här och satte sig på trappan i vinden från havet…

Nu kom allt detta tillbaka. Fabriken är liksom hans igen, sedan bolaget övergivit den. Han går fram till hålet i ugnen där han har stått och stirrat in i den glödande massan. Nu stirrar man bara in i ett kallt mörker. Han kollar som vanligt instrumentpanelen. Nu står den lösryckt från väggen och visarna pendlar övergivet hit och dit i vinddraget...

Det tar honom mest. Dessa visare som han stått och betraktat i 25 år med sådan uppmärksamhet och ansvarskänsla, beredd att ögonblickligen reagera på minsta avvikelse, dessa visare som då betydde allt – nu fladdrar de lösa i vinden och betyder inte ett dugg!

Han har glömt termosen, han behöver inte fara till Gravesend och handla längre, nu vill han gå och se på klinkerkylaren, nu vill han se allt, oljeförvärmaren, kolkvarnen, cementkvarnarna, marketenteriet, allt, allt. Minnena stiger upp – hettan under ugnarna, experimenten med vatten för att kyla röda fläckar, explosionen i kolkammaren, kamraternas ansikten, hela hans liv kommer tillbaka: kriget, 30-talet, vad gamla arbetare berättade på den tiden, här har ju många generationer stått före oss och gjort cement, vänta, ni måste se…

Och innan vi vet ordet av sitter vi i hans gula minimorris och kör samma väg som han brukar köra till jobbet och stannar framför ett komplex av lagerbyggnader i Northfleet.

- Nånstans härinne ska det vara, säger han, och vi går fram och tillbaka genom vindlande gångar tills vi slutligen hittar en bakdörr och kommer ut på en trång gård där en gammal schaktugn av tegel reser sig omgiven av magasinens plåtväggar.

- Det här är Aspdins ugn. Här gjordes portlandcement för första gången.

Vi är i cementets klassiska ursprungsland och han kör oss kors och tvärs mellan Swanscombe, West Thurrock och Dartford, genom vad som verkar vara en kyrkogård av nedlagda cementfabriker – varenda hoprasad skorsten, varenda sprucken betongklump har sin historia och bakom honom träder generationer av cementarbetare fram, lika mycket till hans förvåning som till vår, ända tills dagen har gått och han plötsligt erinrar sig att …

- Herregud, var det inte jag som skulle till Gravesend och handla?

Gräv där du står 1978

 

 

Cochabamba - Sucre

Att köra sträckan Cochabamba – Sucre tar över tio timmar. Vägen hänger mellan bergsstup och tvärbrant, raksträckorna är få och korta, plötsligt står man kylare mot kylare med en väldig lastbil och en kilometer rätt ned till höger rinner floden förbi.

Många människor lever av ett slags översvämningsjordbruk på flodbottnen – de passar på när vattnet dragit sig tillbaka, rycker en snabb och osäker skörd ur marken innan den åter blivit öken. Deras hyddor av sten och vass hör till de ynkligaste jag sett.

Bergssidorna är täckte av åkrar som hängande lapptäcken. Ett heoriskt, nästan vertikalt jordbruk. Uppe på 5 000 meter börjar bergen grönska. Vid sidan av lama och alpacka - Andernas kameler - ser man kor och hästar på saftiga beten. Chichaflaggan vajar över de sällsynta boningarna och mot kvällen vacklar alla människor.

När man har kommit över de östra Cordillererna vidtar altiplanon, där tre fjärdedelar av Bolivias befolkning bor. De flesta är indianer: herdar som vallar små flockar på allmänningen, småbönder som odlar potatis och bönor bakom manshöga stenmurar – det är ofta svårt att se jorden för sten. Många av dem bor i kummel av sten, där bara röken förråder en människoboning.

Jordens gryning 1973

 

 

Cuzco

Ungdomsdomstolen i Cuzco, Peru.

Carolina Quisepe Suna, 11 år, förs in. Indianska drag. Händerna fulla med vårtor. Arresterad för rymning. Brottet anmält av Gergorio Incarrocca, barnets gudfar. (Det vill säga arbetsgivare. När en far inte kan försörja ett barn lämnar han det ifrån sig till en arbetsgivare. Denne kallas då barnets ”padrino” eller ”gudfar”.) Vägrar återvända till gudfadern, som slår henne. Föräldrarna bor i Quiquillana.

Så långt polisrapporten. Under det summariska förhöret framkommer att fadern är bonde. Flickan tror att han tjänar 60 soles (drygt 7 kronor) i månaden. Hon är äldst av tre syskon och har gått två klasser i skolan. Jag får tillåtelse av domaren att ställa några frågor. – Varför blev du arresterad?

- Jag flydde.

- Var det någon som lockade dig att fly?

- Nej, det var jag själv.

- Flydde du hem?

- Nej.

- Varför inte?

- Jag får inte komma hem.

- Vart flydde du?

- Till Maldonados hus.

- Vem är han?

- En släkting till gudfar. Frun lovade att jag skulle få betalt om jag arbetade hos henne.

- Fick du det då?

- Nej.

- Hur länge var du hos gudfar?

- Sex månader.

- Fick du något betalt?

- Ingenting.

- När började arbetet på morgonen?

- Klockan sex.

- Och när slutade det på kvällen?

- När det var färdigt.

- Hur dags var det?

- Sju eller åtta.

- Och på söndagarna?

- Samma sak.

- Var sov du?

Hon förstår inte frågan. Domaren säger att det är klart att alla sover i samma rum.

- Fick du samma mat också?

- Nej, jag fick bara soppan.

- Det står i polisrapporten att han slog dig. Hur ofta hände det?

- Alltid.

- Varje vecka, menar du?

- Nästan varje dag.

Hon är förstås gråtfärdig efter alla dessa frågor. När föräldrarna förs in börjar hon stortjuta. Det är ju mer än ett halvår sedan hon såg dem. Hon ropar högt att hon vill hem. De försöker undvika henne med blickarna, fadern, i trasig poncho, rädd och plågad, förklarar för domaren att han inte ser sig någon utväg att sörja för flickan. Hon har det bättre hos ”gudfar”, trots allt. Hon får åtminstone mat. Det är bäst att sända henne tillbaka dit. Flickan tjuter och bönar. Modern tyst, ser ned på sina nakna fötter. Domaren dömer Carolina Quisepe Suna till föräldrarna. De säger ingenting. Även flickan tystnar. De går tillsammans.

Slagskuggan 1969

Djema-el-Fna

Den nakne svärdslukaren med det röda märket i pannan slukar samtidigt två svärd. De sjunker ända till fästet ned i hans strupe som i en slida. Han sköljer ned svärden med en klunk kokande vatten och blåser ut ångan genom näsan.

En komiker med gummiskor som åsneöron dra ned applåder när han spöar sin kärring, spelad av en karl med lösbröst. Orkestern håller inte fiolerna under hakan utan mot överarmen eller låret. Den bildar en kör som svarar, förvånas, invänder och häcklar.

En ormtjusare kelar med sin kungspyton med kobran, fasthållen bara av en vattenhink på stjärtspetsen, reser sig och hugger mot hans ansikte - strax utom räckhåll.

En svart man i oklanderlig svart kostym och svart slips håller ett brandtal för arabisk örtmedicin. Han talar med en enastående, uppviglande våldsamhet som om han manade till motstånd mot namnlösa övergrepp.

Sagoberätterskor, akrobater, eldslukare, clowner, profeter och kvacksalvare – som folkligt allkonstverk har Djemaa-el-Fna i Marrakesh knappast sin motsvarighet i hela världen. Det skulle i så fall vara Himlens bro i Peking före kulturrevolutionen.

Min egen första upplevelse av torget liknar den som alla andra beskrivit. Jag bedövas av denna trumvirvel av intryck, jag mals ned i massan som i en köttkvarn.

Men redan andra dagen är det som att se om en teaterföreställning. Man förstår plötsligt att alla de lyckliga improvisationerna var noga utprövade och instuderade. Torgets artister är ju inte tillfälliga besökare som jag själv. Svärdslukaren slukar dag ut och dag in. Uppviglaren brandtalar månad efter månad. Kobran hugger år efter år mot ormtjusarens ansikte – precis utom räckhåll.

Torget har som alla andra arbetsplatser sin administration. Chefen heter idag Kyoli Ahmed. Han tar emot i sitt ämbetsrum där det redan vimlar av besökare – ett slags offentlighetsprincip för illitterata: alla de närvarande kan iaktta ämbetsutövningen.

Han och hans stab känner alla som uppträder på torget, berättar han. De har sina traditionella platser som ofta har ärvts från far till son. Förändringarna går mycket långsamt men det finns trender: ormmänniskorna är på väg att försvinna, ormtjusarna blir alltfler. Handeln lever på att artisterna lockar dit kunder men hotar samtidigt att tränga undan uppträdandena. Därför hyr varje försäljare en bestämd plats och begränsas av regler som bygger på lång erfarenhet.

När jag efter detta samtal åter går ut i myllret är det inte längre ett kaos. Jag ser ordningen i den skenbara förvirringen. I basarernas labyrinter har varje hål i väggen sitt nummer. Gatuköken dyker alla upp samtidigt, precis på sitt bestämda klockslag. En efter en längs osynliga linjer brer försäljarna ut sina mattor på marken. Varje akrobat och profet, varje eldslukare och jonglör har sin välkända repertoar, sina rutiner, sitt löpande band.

Den förföriska anarki som så många olika iakttagare upplevt visar sig, när jag kommer dit, vara präglad av ordning och reda. Det är ingen tillfällighet. Vi upptäcker alla i verkligheten vad vi själva behöver.

Av nyfikenhet öppnade jag dörren i muren 1991.