F–J

Publicerad 2009-09-08 21:51

Fars

Milslånga sluttningar som försvinner i ett mjukt töcken. Jorden stiger som en dimma kring bergen, vars toppar avtecknar sig klart i kyligare luft.

Stora fårhjordar lever av de osynliga ökenörterna - flera timmar sedan de försvunnit slår en frisk, nästan syrlig kryddoft emot en ur sanden där de betat.

Oaser - poppelbuketter i krus av murad lera – omgivna av kanatbevattnade fält. Grönskan tycks ha tappats från de omgivande bergen, runnit utför slänterna och samlats som vatten i svackans botten: en jämn, tät, djup yta av nästan svartgrön säd.

Här ligger byarna, hopbyggda som bikakor. Husen är sammansatta av kupoltäckta lerceller. Prydliga små boställen, utan smuts och flugor, liksom steriliserade av ökenvinden. Från hettan och det svidande ljuset ute i sanden stiger man in i dem som i en svalbastu: det kyliga mörkret därinne är lika befriande som elden för den frusne.

Men husen står tomma, just övergivna. I största hast.

Militärposteringen vid vägen ligger i högsta larmberedskap, stridvagnarna framkörda, kulsprutetornen bemannade, alla samlade kring en fläck på vägen: en jämn, tät, djup yta av nästan svart blod.

Det är bonderevolt i Fars.

Över oasen reser sig byägarens herrehus, ett fästningstorn omgivet av en djup, grönskande trädgård. Hans makt vilar på kontrollen över bevattningssystemet – kanaternas underjordiska akvedukter – som skapar denna levbarhetens trollring i sanden.

Uppe på markytan ser man dem kilometervis åt alla håll som serier av mullvadshögar. De liknar väldiga fotspår som leder till fläcken på vägen.

Oasen - en droppe liv pressad ur öken och död. Makten och rikedomen – en droppe död pressad ur andras liv.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Haidian

Att gå på badhuset i Haidian kostar 50 öre. På vintern gick jag dit för att få golvkylan ur kroppen, på sommaren för att få bort saltmasken som lagt sig över ansiktet.

När man öppnar dörren ser man baksidan av en stor spegel – den gamla andemuren som står kvar under skenet av en ny funktion. Det finns också en gemensam kam.

Den stora hallen är till trängsel fylld av skåp och bänkar. Männen ligger och vilar, täckta av badlakan. Eller sitter och pratar, många med den långa mässingspipan i munnen. Alla dricker vi hett vatten. Min sängkamrat är en ung kader i uniform. Medan vi klär av oss pratar vi om fötter. Han har besvär med sina, skinnet vill inte sitta kvar. Det flagnar av långt upp på smalbenen. Sedan går vi in i tvättrummet.

Där får man låna en stort grön tvål och tvättar sig under duschen. I hörnet står en pissoar och ett slags hala, starkt tvåldoftande bänkar som används som tvättbräden när man skrubbar sig.

Vattenbassängen, det gemensamma badkaret, är uppdelat i rektangulära avdelningar, stora som familjebäddar. Man sitter först på kanten med fötterna i vattnet, doppar sin tvättlapp och låter vattnet rinna över kroppen. Det är samma allmänna, genomskinliga vatten för alla. Men det är bara ljummet i de yttersta bäddarna, hett i den innersta. Man drar sig långsamt inåt. Där sjunker man ned till halsen och lögar sig som packade plantor i en drivbänk.

Efteråt sveper man in sig i sitt badlakan och går ut i hallen, där det nu känns underbart svalt och friskt. En tjänande kamrat kommer med heta ansiktsdukar. Runt omkring hörs snarkningar och lågmält mummel. Man lutar sig bakåt och njuter av sin egen kropps tyngd. Även i takfönstret sitter de röda slagorden uppklistrade.

Alltsammans är behagligt sybaritiskt på ett enkelt och rejält sätt. Men det är inte bara en njutning. Världen kommer tätt intill en på badhuset i Hai Dian. Vatten förmedlar känsel bättre än luft. Det man känner kommer närmare än det man ser. Alla dessa kroppar, ärrade av krig och koppor, nedslitna av tungt arbete, tunna av brist på näring, med groteska åderbråck, svartnade ben och hudsjukdomar – alla lever och känner som min kropp gör. När samma vatten omsluter oss är det lättare att inse det.

Bredvid mig ligger en arbetare med blodet rinnande utanpå benen i ådrornas väldiga knölar och det uppsvällda könsorganet flytande nere vid knäna som en väldig rödsvart äggfrukt. Där är en gammal man som inte har krafter att öppna dörren. Detta skellett kommer långsamt krypande över kanten och sjunker ned i vattnet. Smala, skorpspröda armar. Huden hänger lös över ryggen  och under den är senorna uppspända som ett system av snören i någon leksak påhittad av barn. För varje rörelse skall detta virrvarr av trådar spännas och lyfta huden från benen. Stjärten är en liten brun och rynkig lapp som hänger där benen sitter instuckna i kroppen.

Jag har sett liknande saker på bilderna av de hungrande i världen. Men då låg vi inte i samma badvatten.

LEVE DEN STOAR ENIGHETEN MELLAN ALLA VÄRLDENS FOLK! förkunnar det röda slagordet i takfönstret. Och inuti min unga, svenska, nybadade kropp, medan den njuter av sin egen tyngd, känner jag ännu tyngden av en gammal kinesisk arbetares kropp.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Hammam de la mosquée

Den 27 april doftar de japanska körsbärsträden i Jardin des Plantes som häftigast.

När jag andats mig mätt går jag tvärs över gatan till nr 39 rue Geoffre St Honroré. Där ligger Hammam de la Mosquée.

Genom en liten förfallen trädgård kommer man in i ett fullsatt kafé. Därbakom ligger valvgångarna och marmorhallarna: sex höga rum med gradvis ökande värmde.

Det innersta är hett som en riktig finsk bastu. Luften är så fuktig att man bara skymtar de andra männen i ångorna. Men man hör dem.

De sitter längs väggarna och sjunger. De sjunger inne i sina kroppar, entonigt, ordlöst, utan läpprörelser och valven ovanför dem ger deras röster djup.

Sedan ligger jag i vilrummet, svept i mitt röda höftskynke och lyssnar på vattnet som sakta flödar över brunnens bräddar. En man vilar sig stående på huvudet. Han rör sina ben med samma lätthet och precision som jag mina armar.

- Är det er religion? undrar jag.

- Nej, det är min kultur.

Vad vore Paris utan sina invandrarkulturer? Utan sina yogalärare, sina turkar, sina tropiska växter, sina japanska körsbärsträd? Det är hela den värld som denna stad tagit emot som gjort den till en världsstad.

Vi borde tacka dem som av barmhärtighet vill hjälpa Stockholm en liten bit på väg genom att bygga en moské på Jarlaplan.

En underjordisk stjärnhimmel 1984

 

 

Harappa

- Du är väl godsägare?

Saltskaren brast under fötterna och vi sjönk ned i den djupa lösa sanden. Det var i Harappa, bland tegelruinerna efter den fyratusenåriga Induscivilisationen – en fantasilös jordbrukar- och köpmannakultur som knappast lämnat efter sig en enda vacker sak, men däremot goda kloaker, utmärkta brunnar, jättelika sädesmagasin och här på platsen också en smältugn omgiven av verkstäder och ”coolie-lines”.

Marken var som ett saltbränt sår, solen tycktes uppfylla hela himlen. Vi gick med händerna på huvudet, som de avväpnade går. Solens fångar.

Nej, jag var inte godsägare. Men han som erbjöd oss sitt paraply – en kraftigt byggd karl i stor turban åtföljd av en av sina ”elever” – hade själv några tusen acres. Lagen sätter visserligen ett tak vid 500 acres. Men vem har inte släktingar? Vem kan inte skriva skenkontrakt?

Han skrattade vänligt. Det var en mycket vänlig man. Inte skulle vi vara ute och springa här i detta mördande solsken. Vi skulle sova middag i hans egen sängkammare!

Den palatsliknande villan låg vid en gata som bar hans eget namn. I den lilla intima matsalen stod stolar framställda för 24 personer. Mottagningsrummet på bottenvåningen var 30 meter långt och möblerat med 12 exakt likadana soffor i guldsammet. Mittför den centrala kristallkronan hängde en väldig målning av Mogulkejsaren på sin tron. Därunder, flankerat av antikiserade marmorhuvuden, öppnade sig audiensrummet.

Vi gick in mellan två breda divaner för adjutanter och bodyguards, eller ”elever” som vår värd kallade dem: tysta, buttra pojkar med kraftigt underhuvud och knöliga kostymer. I fonden satt han själv, godsägaren, på sin förgyllda tron och bakom honom var Himalaya uppbyggt i papiermaché.

Det är hit bönderna kommer och ber om anstånd med arrendet.

Bakom pelarsalarna och kulisserna utbreder sig sviter av tomma rum. Väggarnas cement trängde igenom målning och möblering. Sängkammaren var en kasern inredd med sydamerikansk hotellmodernism. Spegelbordet dignade av avancerade skönhetsmedel. Sängarna med sina inbyggda nattduksbord hade fronter som amerikanska lyxbilar. Men dessa föremål stod främmande i ett rum där golv och tak skrek om den sydasiatiska landsbygdens primitivitet. Och i de uppblåsta sängarna låg, som de mycket enkla ägarnas sanna representanter, varsitt gammalt trasigt, lappat, nästan hemtrevligt vaddtäcke.

Vi kröp ned.

Jag låg och tänkte på denna samhällsform - godsägarväldet.

Man säger att godsägaren har en bärkraftig enhet jord som inte får fördelas och plottras bort i småbitar. Som om jorden inte redan brukades i småbitar av utfattiga arrendatorer.

Man säger att godsägaren kan samla ett kapital som småbrukarna skulle äta upp – men kapitalet placeras i ett palats som detta och förökas genom ocker som i fattiga länder är den säkraste och lönsammaste penningplaceringen.

Man säger att godsägaren är det enda värnet mot absolut statsmakt. Men under den ”demokratiska” perioden var vår väns salong den naturliga samlingsplatsen för traktens politiker. Just nu är det officerare som vräker sig i guldsofforna. Som traktens storgodsägare är han under varje regim stadens mäktigaste man.

Bönderna kallas fram inför kulisstronen. ”Eleverna” står färdiga att klappa menande på sina vapen i kavajfickorna. Och därutanför ligger de fina herrarnas salong, symbolen för ägarens umgänge och förbindelser, hans förmåga att ställa hela samhällets maktapparat bakom sina krav.

Och runt omkring ligger landsbygden – mil efter mil av urkramad jord och byar bortom all förtvivlan.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Hardwick Hall

I sommar har jag gjort hembesök hos några av egoismens klassiker.

Jag har sett den där kyrktrappan i Malmsbury där lille Thomas Hobbes pappa, som var präst, råkade i slagsmål med en annan präst en söndagsmorgon i slutet av 1500-talet. Fadern blev tvungen att hålla sig undan. Han försvann ur sin sons liv. I Hobbes politiska filosofi lämnade han efter sig ett väldigt tomrum, fyllt av längtan efter en fars beskydd.

Jag har varit på slottet Hardwick Hall, där Hobbes bodde på gamla dagar. Han tränade för att hålla sig i form och lyckades bli 91 år gammal. Helst arbetade han utomhus under långa morgonpromenader. Han hade en käpp med inbyggt bläckhorn, så att han kunde kasta ned några nyckelord. På eftermiddagen skrev han sedan ut sina morgontankar.

Han gick tidigt till sängs. Sängen finns fortfarande kvar - en stor himmelssäng i himmelsblå sammet. När han hade låst dörren och var säker på att ingen hörde honom tog han fram noter och satt under sänghimlen och sjöng från bladet. Det gjorde hans lungor gott, sa han. Men framförallt försökte han stilla sin rädsla.

Han var rädd för ensamheten, för natten, för döden. "Det finns människor som är så grymma", sa han till sin vän Aubrey, "att de njuter mer av att döda en människa än du gör av att döda en fågel". Rädslan var, som jag ser det, det centrala i hans personlighet och det är kring den han har byggt upp hela sin filosofi.

Fadern, sonen och den heliga motorcykeln 2006

 

 

Hornsgatan

En stor våtglänsande salivbubbla genomkorsad av mörka blixtar.

En lysande silverballong, kvarhållen av en mörkblå valvbåge.

Eller i varje fall en cirkelrund, silverfärgad yta som uppfyller den mörkblå bågen.

Jag ser den i drömmen utan att förstå. Bågen är formad som ett uppochnedvänt U. Cirkeln buktar utåt. Vid sitt centrum är den mörk av nötning och full av små mörka sprickor som strömmar utåt i alla riktningar.

Nu vet jag vad det är! Det är knappen som fotgängare trycker på för att korsa Hornsgatan vid Timmermansgatan. Det är knappen som reglerar trafikljusen. Eller rättare sagt: som inte reglerar trafikljusen.

Skenbart ger den oss makt att stoppa trafiken. Men i själva verket är rött och grönt ljus för biltrafiken förhandsinställt. Ljusväxlingen sker automatiskt, oberoende av hur många fotgängare som trycker på knappen.

När man upptäcker det låter man bli att trycka. Då visar det sig att om man inte trycker på knappen blir det aldrig grönt ljus för fotgängare. Den knapp som skenbart ger fotgängarna en fördel framför bilisterna, ger alltså i själva verket en nackdel. För att få samma möjlighet att korsa Hornsgatan som bilisterna automatiskt får, måste fotgängaren också trycka på en knapp.

När man först genomskådar detta bedrägeri blir man förstås rasande. Men så småningom ler man bara ett igenkännande leende. Det är ju så samhället är konstruerat. Det ger oss ”en känsla av inflytande” utan någon verklig makt. Det låter oss ”uppleva” att vi är med och bestämmer. När vi i själva verket bara får ett extra besvär och ingenting annat kan uppnå än det i förväg programmerade resultatet.

Jag tillhör en generation som tog demokratin på allvar. Vi deltog i rådslag, vi kämpade i byalag, vi skapade opinion och samlade namnunderskrifter. Vi trodde på den våtglänsande bubblan fastän genomkorsad av mörka blixtar. Vi trodde på den lysande ballongen fastän ännu kvarhållen av en mörkblå valvbåge. Demokratin lovade inflytande, medbestämmande, ja rentav makt. Och en hel generation ställde sig snällt att trycka på knappen.

Men så småningom upptäckte ju folk bedrägeriet och livet sökte sig nya vägar. Vi träffades på gymmet. Viljan till förändring är densamma. Metoden är densamma: reformismens. Skillnaden är, att här är förändring äntligen möjlig, eftersom det finns ett verkligt samband mellan handling och resultat.

”En del av tillvaron är i vår makt, en annan del inte”, säger Epiktetos. Förändringen kan bara komma där makten finns. Därför ersätts drömmen om ett nytt samhälle med drömmen om en ny kropp. Kroppen, den egna kroppen, så som den gestaltats av viljan, den egna viljan – det är vad den maktlöse har kvar.

Och så länge viljan ingenting annat gestaltar än kroppen, förblir han maktlös.

Bänkpress 1998

 

 

Hotel de l’Air

Hotel de l’Air i Agadez, Niger, är berömt för sin matsal med fyra tjocka pelare som två män knappast kan omfamna, och för sina i ständigt mörker försjunkna rum med var sin egen uppgång till kvällens svalka på takterassen.

Därifrån ser jag ut över torget där en ny flott Peugeot 504 stannar upp. Två unga män i blanka börskostymer hoppar ur och går fram till en gammal man vid en liten plåtklädd pulpet prydd med två korslagda brev. De sätter sig på huk i dammet och får sitt brev skrivet av den gamle.

”De mindre intellektuella raserna” kommer att bli utrotade, skriver Darwin. Vem är det här som är undergångsdömd? De unga blanka analfabeterna? Eller den skrivkunnige gamle?

Solen gnistrar i de små runda spegelbitar som pryder möbelhandlarens sänggavlar. Några saltnupna tamarisker sprider en gles skugga.

Den första kvällsvinden bär med sig ljudet av klingande träkol och slamret från kvarnen som börjat mala säden för kvällens måltid. ”Chez nous” nere på hörnet har redan slagit upp dörrarna. ”Au bon coin” och ”Bonjour Afrique” kommer snart att öppna.

Tvärs över torget går en svart man med blänkande solglasögon och grå manchesterkostym. Är han intellektuell nog? Och han i den svarta trenchcoaten, har han rätt att finnas till? Eller han där borta i röd träningsoverall med vita revärer? Allt klär en skönhet, brukar man säga, men det borde nog heta: allt klär en stolthet. Dessa människor för sig som konungar. Framförallt de vita skjortornas och de fladdrande mantlarnas folk med turbaner som örnnästen på huvudena.

Ofta går de hand i hand. De bär ingenting annat än möjligen en tandborstpinne i munnen eller ett svärd vid sidan.

Deras livssätt är hotat. Nomaderna angrips från ena hållet av den anfallande öknen och från andra hållet av odlarnas åkrar som idag går ända fram till ökenranden.

När torkan slår till, när betena försvinner och brunnarna sinar, söker sig nomaderna in till Agadez. Några återvänder när torkan är över, men de flesta blir kvar - alltför utarmade att åter ta upp kampen med öknen.

De bor i en ring runt om Agadez, hopträngda i små rundkulliga tält av bastmattor, och har redan trefaldigat stadens befolkning.

De träffas på kamelmarknaden. Jag brukar gå dit när dammet gjort det omöjligt att fortsätta dagens arbete. Den starka kvällsvinden sveper människor och djur i en dimma av damm. I detta töcken står djupt beslöjade män och granskar varandras kameler.

Kamelerna protesterar med högljutt klagande skrin mot varje förändring. Gapet är askgrått och stinkande, tungan spetsig som en kil. De väser som drakar, hugger som ormar, utdelar ohyggliga bett och reser sig sedan motvilligt på höga, skälvande ben, står där som ett slags förvuxna vinthundar, med svullen mage och getingmidjan i ljumskarna, förnämt blickande ned på omvärlden med ögon fylld av outsägligt förakt.

Samma högmod präglar deras herrar. De kan ofta inte tänka sig att överge sin gamla livsstil. Men de kan heller inte leva på att sälja kameler till varandra. De kan inte leva på att frakta hembakat ökensalt från Bilma eller Tueggiddan med karavan när en enda lastbil tar större last än hundra kameler.

Man jagar inte tuareger som man jagar infödingar i Amazonas och Borneos djungler. Men grundvalen för deras liv försvinner som ett smältande isflak. Många lyckas jumpa över till andra flak. De gamla kamelgårdarna har blivit reparationsverkstäder och dieselmackar. Som chaufförer får tuaregerna användning för sin ökenkunskap.

Andra föraktar sådan förändring eller förmår den inte. Deras liv liknar låset till mitt rum på Hotel de l’Air. Det saknar alla skruvar utom en enda och har satts i baklänges så att alla rörelser måste göras i omvänd riktning. Jag sätter in nyckeln upp och ned. Jag låser för att öppna och öppnar för att låsa.

Utrota varenda jävel 1992

 
 

Högdalsbadet

För mig började det på Högdalsbadets romerska. Där satt jag en dag för några år sedan ensam i bastun när ett skinhead trädde in.

Jag kallar honom ”skinhead” eftersom huvudet var rakat och hårlöst och kroppen… ja, kroppen var på något sätt alldeles opersonlig, som om den hade varit bakad av plast. Den verkade hotfull som ett rest vapen. Den utstrålade självsäker, aggressiv manlighet. Jag sa artigt:

 - Du ser ut att ha lagt ned åtskilliga timmar på din träning…

Och väntade mig ingenting annat än en grymtning till svar. Men till min förvåning började han berätta om sig själv, öppet och levande.

Hela sin ungdom hade han plågats av huvudvärk och depressioner. Inte förrän han började träna hade han lärt sig hålla sjukdomen i schack. Så fort han gjorde ett uppehåll, sjönk han åter ned i tungsinnet. Träningen hade också hjälpt honom att övervinna sin medfödda blyghet. Han hade blivit ordförande först i bodybuildarklubben vid slakthuset där han arbetade, sedan också i fackklubben.

Allt vad mannen sa verkade sympatiskt, men hans fysiska närvaro var så påträngande att jag hade svårt att hålla tankarna samlade. Inom mig försökte jag hela tiden formulera min grundläggande invändning mot den sport han bedrev.

Först och främst var det förstås att jag ogillade det brutala, latent våldsberedda utseende som blivit resultatet. Så lite som vi ännu kände varandra tyckte jag inte att jag kunde säga det rakt ut.

Istället började jag berätta om mig själv som han hade berättat om sig. Jag var som barn liten, fet och klumpig - eller led i alla fall av föreställningen om att vara det. Långa tider gick jag och sög in mina feta kinder mellan tänderna för att försöka se mager och ihålig ut. Låren var för tjocka. När vi skulle sitta på huk i gymnastiken satte jag mig inte ända ned, ty då skulle låren ha pressats mot vaderna så att man såg hur tjocka de var, utan jag stannade fem centimeter längre upp och höll mig kvar där med muskelkraft, vilket krävde en enorm ansträngning.

”Författare är sådana som i skolan inte klarade den höga plinten”, skriver Peter Bichsel i En bok om att läsa och berätta.

Jag tror att han har rätt. Konst föds ofta ur tidig kroppslig förödmjukelse.

Det var inte förrän i kärleken jag befriades från barndomens skyddsställningar och kroppsrädsla. Som älskad blev jag trygg. Jag kunde strunta i hur jag såg ut. Att äntligen våga godkänna min kropp sådan den är – det var räddningen.

- Vilket utseende man än väljer som ideal, sa jag, så är det bara ett litet fåtal som har möjlighet att uppnå det. Alla andra får stå där med skammen. Därför borde man snarare uppmuntra människor att säga JA till sin kropp sådan den nu en gång är.

- Är du konsekvent på den punkten, undrade skinnhuvudet. Till exempel när du skriver. Är du beredd att säga: Man borde uppmuntra författare att säga JA till sitt första utkast sådant det nu en gång är?

Jag hajade till. Det finns förstås författare, till och med mycket bra författare, som säger just detta. Men jag hör inte till dem. Jag måste arbeta vidare med mitt språk och mina tankar och skriva om många gånger för att nå längre, våga mera, bli tydligare. Det visste han kanske redan, ty han fortsatte:

- I så fall: Varför får man betrakta en text som ett utkast men inte en kropp? Varför är höga krav på styrka och skönhet bra när de ställs på texten, men dåliga när de ställs på kroppen?

- Därför att olika kroppar har så olika förutsättningar, höll jag fast vid min huvudtanke. Några få har lätt att bli atleter, för andra är det nästan omöjligt.

- Medan alla har samma möjligheter att bli goda skribenter…? Det kan du inte gärna mena. De flesta gåvor är ojämnt fördelade, men därför är inte allt ödesbestämt. Ta det här påståendet: Man borde uppmuntra människor att säga JA till sitt samhälle sådant det nu en gång är. Det skulle du aldrig skriva under.

Nej, givetvis inte. Visserligen måste man kanske i någon mening acceptera det samhälle man lever i för att alls kunna leva i det. Men man vill också påverka det, förändra det, utveckla det…

- Varför är det i så fall bra att förändra samhället men fel att förändra kroppen?

- Parallellen med samhället håller inte, sa jag. Kroppen är snarare som naturen. Pröva den här: Man borde uppmuntra människor att säga JA till naturen sådan den nu en gång är. När du kommer och vill träna de vilda blommorna på ängen, göra ekarna bredare, tallarna högre, björkarna savrikare  – då säger jag: Nej tack! Jag vill ha kvar naturen som den är. Varje förbättring vore från min synpunkt sett en försämring. Så är det också med kroppen. Därför vill jag att vi skall säga JA till den sådan den nu en gång är.

Där tyckte jag att jag hade fått in en fullträff. Men så råkade jag titta ned på min egen kropp. Jag är ganska fäst vid den, eftersom den är min, men  efter trettiofem år vid skrivbordet var den knappast någon ren naturprodukt längre. Parallellen med en blommande äng som det gällde att bevara orörd höll inte.

Man måste stå ut med sig själv, tänkte jag, med sitt språk, med sitt samhälle, med sin kropp – man har ju ingen annan. Men därmed inte sagt att man passivt måste uthärda språkets, samhället eller kroppens brister.

Han hade följt min blick och såg vad jag såg.

- Vet du vad jag tycker du skall säga JA till? sa han. Det är dina villkor, dina utgångspunkter. Du kommer aldrig mer att bli tjugufem år. Dina kroppsliga förutsättningar för att bli en stark och vacker man var inte ens i den åldern särskilt stora. Du ger dig alltså in på ett område där dina förutsättningar är direkt ogynnsamma. Men om du vet om det, och inte tävlar mot någon annan, så gör det väl ingenting? Eller måste du alltid vara bäst i allting du ägnar dig åt?

Överrumplad av den vändning samtalet tagit lovade jag att nästa vecka komma en timme tidigare, så skulle han visa mig träningslokalen.

Bänkpress 1988

 

 

Iannina

Det var en liten soldatkrog i garnisionsstaden Iannina på det grekiska höglandet. Krogen var till bristningsgränsen full med grekiska bondpojkar i uniform. De flesta hade druckit lite för mycket. Efter den vanliga mansdansen som var utomordentlig och säkert inte lämnade Ci erotiskt oberörd, kom alltså den där magdansösen. Det uppstod genast en tvekamp mellan henne och Ci som den enda kvinnan i publiken. Man hade ställt in ett litet extrabord åt oss eftersom vi var utlänningar. Hon kunde inrikta hela dansen på oss, dvs på att hetsa upp mig och få Ci att skämmas och slå ned blicken. Jag blev verkligen upphetsad. Ci såg på mig med allt mindre roat förakt. Jag kände hur jag sjönk i hennes aktning. Jag kände att för att få behålla sambandet med henne måste jag ta avstånd från min egen sexualitet eftersom den just nu var riktad mot en annan kvinna. Men det tänkte jag ge fan i! En våg av trots vällde upp inom mig och liksom alla de andra männen i lokalen visade jag öppet min upphetsning, lika ivrigt som vi just hade visat vår förtjusning över den manlige dansören. Om Ci inte kunde acceptera det så var hon ett jävla påhäng och jag ångrade att vi hade gått hit tillsammans.

Tvekampen mellan Ci och magdansösen slutade oavgjort - sambandet mellan oss var visserligen brutet men hon hade inte fått Ci att slå ned ögonen. Nu kom hon fram till vårt bord för att utdela nådastöten.  Men Ci bad henne lugnt att sitta ned, bjöd på ett glas vin och övertog samtalet. Det var en helt ung tjej, visade det sig. Yrkets förhärdelse låg ännu bara som en skör skorpa över hennes ansikte. Med några få ord hade Ci gjort henne trygg och fått henne att börja berätta om sin familj och sitt barn som var orsaken till att hon hade hamnat i det här yrket. Och de satt länge och pratade i ett växande tjejsamförstånd. Då och då reste hon sig och sjöng en visa för publiken men hon dansade inte mera och varje gång gick hon sedan tillbaka till Ci och fortsatte att prata med henne. Ju mer jag fick höra desto mera mänsklig blev hon, inte bara en rullande mage som kunde konsten att härma en fittas sugrörelser och få mig att känna precis hur det skulle vara att ha lemmen inne i henne medan hon rörde sig så där, utan en övergiven mor som hela tiden någonstans i bakhuvudet tycktes lyssna efter ett övergivet barn, och som var rädd, rädd för hur det skulle gå med barnet, rädd för att få VS, rädd för att bli med barn igen, rädd kort sagt för att gå under i och av den kompakta och hänsynslösa manliga brunst som hon varje kväll utmanade och levde på.

Hade jag bara lärt något av den insikten så hade ingenting hänt.

Men jag var själv en del av detta brunstiga manliga kollektiv. Jag stämde in i de allt högljuddare kraven på att hon skulle dansa igen. Det var ju det jag ville. Det var ju det hon var där för. Jag tyckte jag såg den pedagogiska pekpinnen bakom det samtal som Ci förde med henne, en pekpinne som var riktad mot mig och som jag inte tänkte böja mig för. Jag kände mig mer samhörig med de andra männen i lokalen när de ropade: Mera! Mera! Dansa för oss!

Hon växlade en blick av samförstånd med Ci och så gjorde hon tecken till musiken och gav ett andra magdansnummer. Men hela den spotska utmaningen var borta. Hon ville inte längre få mig upphetsad och framförallt ville hon inte längre få Ci att slå ned ögonen, nej det väsentliga sambandet var nu mellan Ci och henne och inifrån detta samförstånd såg de båda på oss män med medlidsamt förakt. Det blev man inte upphetsad av. Det var sent, vi sa adjö och lämnade lokalen.

Vi gick bredvid varandra utan att röra vid varandra. Ci var som en liten hård sten. Och när vi kommit tillbaka till vårt rum kastade hon sig över mig med ett ursinne som jag inte tidigare upplevat. Hon spärrade ut alla klorna och rev för att såra mig, såra mig djupt och grundligt.

Jag försökte försvara min rätt att ha en könsdrift som genom själva sin natur inte kunde ha samma riktning som hennes. Och som inte alltid kunde hållas inom äktenskapets skrankor. Det fanns inte sådana lemmar att få, sa jag, som hela livet reste sig bara för ett enda föremål. Antingen reste de sig inte alls eller också reste de sig stundom i fel riktning. Det var ingenting att göra åt.

Nej, det visste väl hon också, skrek Ci tillbaka, det var inte det det gällde, det var att jag hade solidariserat mig med hela detta brutala manskollektiv som hade gjort den här tjejen på smällen och sen kört ut henne och tvingat henne att leva på sin mage och sin fitta och nu var på väg att köra ned henne och hennes barn i VS och alkoholism – och inte ens när jag visste allt detta kunde jag låta bli att stämma in i de brunstiga ropen på mera mage, mera fitta, jag var äcklig, hon kände bara avsmak, i ett enda slag hade jag makulerat allt vad jag sagt och allt vad jag skrivit om min kärlek till henne, det var som utsuddat, hon skulle för all framtid se mig framför sig som jag såg ut i det ögonblicket, som en äcklig, vidrig, jävla nazist…!

Då slog jag till henne. Vid ordet ”nazist” kunde jag inte bärga mig utan gjorde precis som en nazist skulle ha gjort - jag slog henne med flata handen tvärs över munnen. Jag slog henne med full kraft och det gjorde mycket ont. Hon tystnade. Jag var på den tiden både tyngre och kraftigare än hon så hon slog inte tillbaka. Vi blev båda tysta. Det var en så fullständigt oväntad och unik händelse. Jag har aldrig varit sig förr eller senare slagit Ci. Nu hade jag gjort det och förvåningen över vad jag gjort steg upp inom mig mycket större än den upphetsning och förbittring som hade utlöst slaget. Jag bad om förlåtelse och gick och la mig. Ci sa att hon hade gått för långt och gick och la sig hon också. Det var ett oändligt avstånd mellan oss innan vi till sist somnade.

Ännu flera dagar senare när vi var framme i Pirgos antecknade jag:

”Våra ögon möts inte riktigt, vi håller undan för varandra, vi lämnar det öppet mellan oss.”

Inte förrän en vecka eller två senare hade vi verkligen återfunnit varandra:

”Ut på natten i månsken. Betande mulor. Det mjukaste av allt: en mulas mule. Betande varandras ansikten med läpparna.”

Talade vi efteråt om problemet? Jag tror det. Men det fanns liksom inget riktigt problem att tala om. På åsiktsplanet, på det plan där man diskuterar och tar ståndpunkt, tog ju både Ci och jag avstånd från prostitutionen. Skillnaden var att jag trots detta ibland blev upphetsad av prostituerade. Det blev inte Ci, naturligt nog, eftersom det inte var hennes sexualitet som prostitutionen vände sig till.

Borde jag ändra mina åsikter så att de passade min fysiska reaktion? Nej, det ville jag inte. Borde jag försöka kväva den fysiska reaktionen så att den passade mina åsikter? Nej, det ville jag inte. Borde jag alltså acceptera att jag var inkonsekvent? Nej, det ville jag inte heller göra. Men någon fjärde möjlighet fanns inte.

En gift mans dagbok 1982

 

 

Insalah

Det finns i Insalah bara ett enda hotell, det stora, dyra, statliga hotell Tidikelt, som när jag äntligen hittar det inte har någonting annat att erbjuda än ett litet mörkt och iskallt rum vars värmesystem för länge sedan slutat fungera.

Allt är som det brukar vara i Sahara: lukten av starka desinfektionsmedel, skriket i dörrens osmorda gångjärn, den till hälften nedrivna gardinen. Jag känner så väl igen det vippande bordet vars fjärde ben är för kort och sandslöjan över bordsskivan, över kudden, över handfatet. Jag känner igen vattenkranen som när man vrider på för fullt sakta börjar droppa tills den efter ett halvt tandborstglas ger upp med en trött suck. Jag känner igen den militäriskt hårdbäddade sängen som inte tillåter några fötter, i varje fall inte i vinkel från benet, och som förankrar hälften av sängkläderna under madrassen så att filten inte räcker längre än till naveln – allt för att in i det sista bevara sänglinnets orörda jungfrulighet.

OK, resa måste man kanske. Men varför just hit?

Hotellet ligger inbäddat i drivsand, ensamt vid en öde väg över en öde slätt. Jag pulsar ut i den djupa sanden. Solhammaren bultar obevekligt. Ljuset är lika förblindande som mörker. Luften brister mot mitt ansikte som ett tunt istäcke.

Det tar en halvtimme att gå till posten som i sin tur ligger nästan lika långt från banken och marknaden. Gamla stan kurar ihop sig oåtkomlig för sol och sandstormar, men den nya staden ligger glest utbredd och söker med modern stadsplanering maximera den sahariska ödsligheten.

Stadskärnans rödbruna lerfasader livas upp av vita pelare och portaler, vita tinnar och murkrön. Stilen kallas ”sudanesisk”, svart, efter ”Bled es Sudan”, de svartas land. I själva verket är det en fantasistil, skapad av fransmännen till världsutställningen i Paris 1900, och sedan utplanterad här i Sahara. Den moderna staden är grå av internationell betong.

Vinden blåser från öster. Jag har den svidande i ansiktet när jag återvänder till hotellet. Där dominerar långtradarchaufförer och utlänningar, mest tyskar, alla på väg ”uppåt” eller ”nedåt” som i en trappa. Alla förhör sig hos varandra om vägen, om bensinen, om utrustningen, alla är besatta av tanken att så fort som möjligt komma vidare.

Jag tejpar upp kartan på väggen och betraktar avstånden. Det är 29 mil ökenväg till närmaste oas i väster, Reggane. Det är 40 mil ökenväg till närmaste oas i norr, Elgolea, varifrån jag just har kommit. Det är 50 mil fågelvägen till närmaste oas i öster, Bordj Omar Driss. Det är 66 mil ökenväg till närmaste oas i söder, Tammanrasset. Det är 100 mil fågelvägen till närmaste hav, Medelhavet, och 130 fågelmil till närmaste flod, Niger. Det är 150 mil till havet i väster. Österut ligger havet så långt bort att det saknar all betydelse.

Varje gång jag ser de avstånd som omger mig, varje gång jag inser att det är här, i öknens nollpunkt, jag befinner mig, går en stöt av glädje genom kroppen. Det är därför jag stannar.

Utrota varenda jävel 1992

 

 

Ise

Templen i Ise är tysta och allvarliga. Ett blad faller strävt till marken från de höga träden. Gårdarna är täckta med lösa, vattenslipade stenar och gör intryck av havsstrand. En man står ofta och sprutar vatten över dem. Gästerna går tysta fram, klappar två gånger i händerna, kastar sin slant och bugar. Det vita fondskynket lyfter och ger en skymt av en annan likadan gård med en annan likadan port.

Gudstjänst i danshallen. Man stiger in som man stiger upp på en scen. Där ligger vi på knä på stråmattan med fotbladen under oss.  Raden av strumpfötter bakifrån. Därinnanför är ännu en scen. Prästerskapet uppträder. En av prästinnorna rättar i smyg den andras krona. Halvsjungande dansar de en positionsdans till koto, flöjt och trumma inför den sista scenen, gudarnas scen.

Redan skymning. Med en liten träkratta räfsar prästerna ihop  dagens offerslantar nedanför det vita skynket och bär bort dem i en bankpåse med hänglås. Tempelhästen stampar otåligt i sitt kopparskodda stall. Svart sadelduk, vita tecken.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Island och Grekland

Island och Grekland har samma stora, karga linjer – samma fantastiska förening av de påvra färgerna grått och brunt, samma fattigbröllop mellan himmel och jord. En osynlig storm drar fram över dem bägge.

Trädets ära är stor i båda länderna. Island: träd som är bygdens stolthet. Ensamma, ömsint vårdade rönnar. Små hukande björkar, klimatets krymplingar, kryper men överlever. De är oövervinneliga i sitt dvärgliv.

Grekland: landskapet ryker omkring en. De kala långsträckta bergens sovande hundar troget kring slätten. Dammet dallrar i het luft. Mitt i åkern står ett träd, ett grönt träd, och där lite längre bort ett till, tre ser jag nu!

De är runda bollar och har var sin liten svagt grå fläck av skugga under sig. De bär sin krona som kungar och runt omkring dem är sädens arméer på marsch i vindens riktning.

Ett förslag 1955

 

 

Ito

En regnig dag i Ito. Staden ligger vid havet. Nedanför värdshusets fönster rinner floden förbi. Sitter vid golvbordet och äter vattenmelon. Denna frukt har ett så fint och löftesrikt ljud, den svarar när man bultar på den. Den är spänd som en trumma kring sitt kluckande innanmäte. När jag öppnar den  brister den av sig själv isär i två halvor, som kan brytas upp i frasiga klyftor. Den är röd ända ut till skalet och kärnranden ligger mycket perifert, lämnande ett enormt centrum – fileten i en vattenmelons fruktkött. Smultronets motpol i frukternas värld är utan tvivel vattenmelonen. Man kan inte äta den utan att frossa. Saften sprutar in i munnen, fyller den och flödar över. Sitter med översköljda ansikten och drypande händer, träden utanför fönstret pärlar av fukt, floden rinner förbi och det regnar i Ito vid havet.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Jauja

- Jag har en bok här som handlar om er.

Klockan var halv nio på måndagsmorgonen en klar vinterdag i juli 1972. Jag stod utanför huset nr 775 La Mar i Jauja, namnet uttalas Háuha, en liten landsortsstad i de peruanska bergen, och bad om ett samtal med godsägare Pablo Landa. Jag hade varit där några gånger förut och skickat in mitt introduktionsbrev men bara mötts av den gamla trotjänarinnans ängsliga avböjanden: godsägarn var inte hemma. Men i dag var han hemma. Han stod själv i porten. Jag räckte fram boken.

- Det är den här. Den handlar om er.

Han tog den, bläddrade, såg förstrykningarna, såg utropstecknen och frågetecknen i marginalerna, kände igen namnet på sin hacienda, Tingo, på sina värsta fiender bland bönderna, Grijalba, Alvaro, Cancho, såg sitt eget namn, Pablo Landa…

- Kom in, sa han. Vem är ni?

Jag förklarade medan vi gick över den lilla stenlagda gården till hans kontor – ett ödsligt ekande rum som luktade damm och våt cement, högt i tak, tomts så när som på travar av elektricitetsverkets affärshandlingar och juridiska dokument rörande fallet Tingo. Allt i en väldig oordning, eftersom han numera bodde i Lima, ursäktade han sig, eller i Piura där hans hustru hade en liten egendom, eller på resande fot, men Europa besökte han inte så ofta nu för tiden. Kort sagt, han kom bara till sitt gamla hus i Jauja någon gång emellanåt för att se till affärerna och därför var allting i en väldig oordning.

Medan han talade fortsatte han att bläddra i boken, läste en mening här en annan där. ”Landa beordrade att Alvaro, Cancho och alla andra ledare i byn skulle fängslas,,,” Vad var nu detta? ”Vid ett tillfälle kom han och tog en av hennes hönor som han slaktade till lunch…” Herre Gud! Det var fortfarande måndagsmorgon, ganska tidigt, och här stod en artigt intresserad svensk författare, som hade anlänt från Europa och först sökt honom i Lima, men utan att finna honom, och därför hade tagit tåget, en åtta timmars ytterst obekväm resa 4000 meter upp i bergen, för att komma hit med en vetenskaplig avhandling av en nordamerikansk forskare, en viss F Lamonde Tullis, en människa som han aldrig hört talas om men som tydligen hade tagit reda på en hel del om honom, Pablo Landa, och skrivit om det i denna bok, Lord and Peasant in Peru, A Paradigm of Social and Political Change, utgiven av Harvard University Press, ett av de mest ansedda universitetsförlagen i USA, och på engelska, ett språk som alla hans internationella vänner givetvis läste, och där det stod att han, Pablo Landa, i mitten av 1950-talet hade skickat några indianer i fängelse och vridit nacken av en bondkvinnas höna, vilket tycktes intressera folk i Europa…

Nej, det här kunde han inte bara skjuta ifrån sig. Han måste ta reda på vad saken gällde.

Mitt samtal med Pablo Landa var på sätt och vis ett rutinbesök bland hundratals andra. Det gav några pusselbitar till den stora bilden av kampen mellan jordägare och jordlösa i Sydamerika. Men det var inte bara därför jag kommit. Jag ville se honom i ögonen medan jag höll upp den där undersökningen som en spegel framför hans ansikte. Hur kunde man vara Pablo Landa? Hur upplevde han sig själv?

Han prövade olika miner.

Å ena sidan var han som världsman med vidsträckta intressen benägen att bagatellisera hela historien, en förarglig episod, inte sant, men tyvärr endast alltför vanlig under detta övergångsskede då Peru förvandlades från agrarnation till modern industristat.

Å andra sidan var han en djupt förorättad människa, bedragen av en skara indianer som hade honom och hans familj att tacka för allt, en människa som fått 25 år av sitt liv förgiftade av kampen om en jord som han egentligen aldrig velat ha och nu dessutom hade blivit skandaliserad på köpet.

Han förde mig runt i huset för att skingra alla missförstånd. Jag hade kanske inte förstått vilken betydelsefull person han var och därför visade han mig sin stormannabostad, vapenskölden över den öppna spisen, sviten av rum som ledde in mot trädgården i hjärtat av kvarteret, familjen Landas eget kvarter i hjärtat av staden. I Europa trodde man kanske att alla peruaner levde som indianer. Därför borde jag se de noderna installationerna: bidé, WC, duschalkov och inbyggt badkar i det ljusa kakelklädda badrummet, stort som ett ordinärt vardagsrum. Han lät vattnet rinna, det var rykande hett.

- Även här kan man leva bekvämt som ni ser.

Men var det verkligen detta jag hade tvivlat på? Trodde jag inte snarare att han levde som en utsugare, i lyx och överflöd? Därför försökte han samtidigt visa mig sitt hus som den enkle mannens boning – de nötta möblerna, de små rummen, salongen där man inte längre höll baler utan förvarade elverkets reservdelar, kort sagt: en spartansk tillvaro fylld av försakelser.

Det var inte lätt att förena dessa olika roller till en gestalt. Å ena sidan ville han betona att både han och hans far alltid varit humana män som inte tillgripit hundpiskan, indianpiskan. Å andra sidan kunde han inte låta bli att visa den, den hängde bakom en dörr på kontoret, flätad av läderremmar, krönt av ett hundhuvud i silver.

- Den här använde man för att hålla indianerna i schack. Mina farbröder i synnerhet, dom var hårda på indianerna. Och det får jag säga: historien lär oss att indianerna är en ras i dekadens. Inte för att dom någonsin har varit så lysande som arkeologerna skriver, men dom hade i alla fall en gång en sorts kultur. Nu är dom lymlar och banditer, fulla av ont uppsåt.

Och han klatschade med piskan i handen.

Där stod han framför mig, det odjur som bönderna i Tingo hade kämpat med. Småskrattande hängde den vänlige och charmerande 50-åringen tillbaka piskan på sin plats och stängde dörren till skrubben. Han var inte ett dugg olik de peruaner man ser omkring sig i Limas fashionabla affärer, på ämbetsverk och advokatkontor, på klubbar och restauranger. Varifrån kom deras pengar? Var hade de gömt piskan?

Pablo Landa hade aldrig blivit utsatt för insyn och kritik. När han kastade Manuel Grijalba i fängelse och gick för att trakassera Canchas hustru, när han tog hennes äldste pojke med sig till Jauja och lät fängsla honom för en dag, när han slaktade hennes sex lamm och vred halsen av hennes höna – då föresvävade det honom aldrig ens som en avlägsen möjlighet att en besökare från Europa med andra värderingar än han en måndagsmorgon klockan halv nio skulle stå i hans dörr och be honom förklara denna höna, dessa lamm, dessa arresteringar. Han kände sig alldeles trygg.

På hundra tusen gods i Sydamerika sitter idag herrar som känner sig lika trygga. Denna trygghet är en del av deras makt. Ingen kommer någonsin att få veta eller bry sig om vad de tar sig till med sina bönder och arbetare. De kommer aldrig att behöva stå till svars.

Därför har jag försökt ta reda på vad de har för sig.

Jord och makt i Sydamerika 1973