K–M

Publicerad 2009-09-08 21:50

Karachi

Vaknar på en hård bädd i mörkret.

Var är jag?

Väckt av högljudda röster på ett obegripligt språk vid en obegriplig tidpunkt.

En trebladig fläkt skymtar i taket.

Den svarta telefonen har ett svart hål istället för nummerskiva.

Annars är rummet naket. Inga möbler.

Jag drar gardinen åt sidan för att få ljus men ser bara in i ett annat mörker. Det är inte ljuset man söker i de heta länderna utan mörkrets svalka och ögonvila… Men här är inte hett.

Vad är klockan? Sex. På morgonen eller kvällen?

Vilket fruktansvärt oväsen! Medan jag sjunker tillbaka in i den ljuva dvalan börjar jag mot min vilja identifiera beståndsdelarna i gatularmet utanför: tvåtaktsmotorernas knatter i scooters och rickshaws, högtalare som överröstar varandra med lokala schlagers, kråkhoparnas skriande, det tunna klappret av hästhovar och bussarnas tutande när de tränger sig fram genom vimlet, lysande av metallbeslag, färgrika målningar och texter i flammande persisk skrift ¾ ja, plötsligt ser jag hela gatan framför mig fylld av män i små båtmössor av skinn eller bomull och långa skjortor som flaxar kring benen, ansikten fulla av rynkor och veck, djupa som förkastningssprickor… hud som torkad lera… hus som rasar ihop halvfärdiga…

Allting här är halvfärdigt ¾ och samtidigt uråldrigt. Utslitet och försummat innan det ens blivit klart.

Å, jag känner så väl igen detta ofullbordade och dock förfallna, denna framtid förbrukad innan den anlänt, som är så karakteristiskt för den indiska subkontinenten,

Där är den, den söta doften av brinnande spillning från kokeldarna.

Om klockan är sex på kvällen har jag sovit i tio timmar och solen håller just på att gå ned ¾ det är då de sakta pyrande kokeldarna sprider sin beska doft och dammet färgar himlen brandröd och varje hus, varje träd, varje skrikande kråka blir silhuett och flyter bort som en hägring i den korta, svävande solnedgången ¾ så overkligt fridfullt mitt i rusningstiden larm, när bilarna tycks drivna av sina signalhorn som av reamotorer och magens hunger skärper gatuförsäljarnas allt desperatare rop…

Ack, ge mig lite tystnad.

Ge mig öknens tystnad.

Ge mig öknens tagg, den där taggen som Arrianos skriver om, en tagg så stark att den drar fullvuxna ryttare ur sadeln hellre än den lossnar från sin höga, smala stängel…

Det är dit jag är på väg. Jag kom i morse med flyg till Karachi, tog in på National City Hotel (i guideboken karakteriserad med det enda ordet ”cheaper”) och där vaknar jag nu i solnedgången med åtta timmars jetlag och är på väg.

På väg till öknarna i Baluchistan.

På väg till Gawadar.

Elefantens fot 1985

 
 

Khajuraho

Muslimer älskar att överdriva en byggnads väggar. De spänner ut väldiga plana fasadytor där de kan låta sin ornamentala fantasi arbeta. I Khajuraho däremot finns det inga väggar. De har försvunnit in i en myllrande värld av skulpturer, en värld utan symmetri men med stark levande puls.

För muslimer är föreställande form otillåten. Khajurahos skulptörer har valt de allra mest sinnliga och lustfyllda formerna.

U-formade pärlband markerar danserskornas bröst och höfter, de kärleksfullt utformade magarna har en liten förtydligad fördjupning kring naveln. Ben, armar och ansikten är arkaiskt skildrade, vilket ytterligare framhäver de svängande höfternas utmaning, de bollrunda brösten och smyckenas våglinjer. Sandstenen är denna stils karaktärsmaterial, den tål intimt detaljarbete men låter sig inte glättas, kan inte anta marmorns högpolerade, hudlika finish: kropparna har fyllighet, doft och andedräkt. I ljusvarm sandsten lyfter de fram sina bröst med händerna, de står utsträckta med armarna bakom huvudet i loja, njutningsvilligt aktiva ställningar vid ingången till Khajurahos erotiska paradis.

Av den indiska skönhetens två stilar är den muslimska minst beroende av omgivningen. Dess lekfulla symmetri, dess arabesker utslungade över fasaderna som av en stenens springbrunn existerar i en värld utanför tiden, köttets och lidandets tid. Den hinduiska skönheten däremot kräver av betraktaren en trygghet i sin egen kropp som det är mycket svårt att behålla i Indien. Svält, smuts och sjukdomar ligger alltför nära.

En morgon i Khajuraho är vi på hemväg från den södra tempelgruppen och går genom en by. Vi möter en blind på vägen. Hans öppna vita ögon är utan pupill. En annan blind med ögonlocken insjunkna som läpparna på en tandlös. När jag ser dem händer något också i mitt eget öga.

Jag kan inte bevara min känslighet för det behagliga samtidigt som jag förhärdar mig mot det fruktansvärda. Kroppens lustcentra domnar och förvissnar. Skulpturvärldens könsflöde är ett balsam för ögonen. Men det är en kort lycka. Eländet träffar mig åter med sitt piskrapp.

Ett barn, en skinnpåse i form av ett barn, innehållande ett barns skellett. En skrynklig påse hopknuten vid ansiktet, sammanhållen av ett barns levande ögon.

Ett annat barn, lagt i en korg för att bäras på huvudet. När flugmolnet lyfter ser jag ögonen och den såriga, svartnade handen.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Kerala

Fyra timmar innan en kathakaliföreställning skall börja ligger skådespelarna och vilar på sina flätade mattor. En lärjunge river färg i en liten kvarn som liknar en kinesisk tuschsten. Inte en röst höjs. Inte en muskel spänns.

Huvudaktören torkar noga sitt ansikte med en vit tygbit. Han torkar det mycket noga. Färgen ligger i ett palmblad i hans ena hand, som pensel använder han en tunn bambusticka. Långsamt drar han svart kring ögonen, drar en grön rand mellan mun och kindknotor, långsamt belägger han pannan med gul färg.

Maskören sätter sig bakom hans huvud och börjar fästa den gipsliknande rispastan som skall bygga ut ansiktet till en gudamänniskas. Bredvid dem ligger en svartmask under målning: brandröd mun, brandröda fransade ögon omgivna av vita kammar, nässpetsen krönt av en papperskrona. Rispastan står som vitt stelnat skum kring hans mun, en raseriets fradga som verkar underligt främmande i denna lugna, rituellt högtidliga atmosfär.

Mörkret faller. I mässingslampornas sken arbetar huvudaktören fortfarande med sitt ansiktes sista nyanser. Han stämmer det som musikerna nu börjat stämma sina instrument därute i mörkret. Till sist kallar han på en lärjunge som kommer med ett frö i sin handflata. Han tar det på långfingerspetsen och lägger det på ögonvitan.

Den färgas knallröd.

Påklädarna tar hand om honom. Han iförs vita benkläder, fotbjällror, binda om smalbenet, bjällror om vaden, binda om livet och många lager vita, styva, tyllartade tyger, tills kroppen givits tre meters omkrets. Man tycker sig se honom underifrån, i starkt förkortat perspektiv. En elev håller honom kvar med bindan, som en stallknekt håller en orolig häst: illusionen av något stort och farligt påverkar mig fastän jag ser den skapas. Gudabygget fortsätter, mannen står till armhålorna i tyg men är ändå bara halvklädd.

På avstånd ljuset av fotogenlampor i natten. Vi trevar oss fram i en ström av vitsvepta mörka kroppar och kommer in på en tätpackad gård med en plattform överspänd av tältduk. Publiken sitter på marken, drucken av palmvin, uppjagad av beröringsrädsla.  Det är så, trångt att man inte kan spotta betel, inte släcka en cigarett, och reser sig någon försvinner omedelbart hans plats på marken.

Tak och murkrön är fullsatta, från träden dinglar åskådarnas fötter som spruckna frukter. Flera timmars väntan har drivit upp spänningen, våldsamma applåder utbryter ideligen, scenen lyfts upp av massans tryck, blir en magisk fyrkant, en trollkvadrat.

När otåligheten nått bristningsgränsen slocknar plötsligt fotogenlamporna och mörkret rycker in på livet. Därinne i nattens djungel börjar giganterna skymta. Tumult tycks pågå, de tränger sig fram. Två män skyndar upp och försöker hålla dem borta med ett skynke av sammet som glöder i skenet från oljelampan. Skynket svajar, endast med svårighet häller det Den Andra Världens fasor tillbaka. Plötsligt faller skynket, musiken stiger till outhärdlighet och Han står där, med lyftad fot, med pil och båge i sina händer.

Han står fullkomligt stilla.

Sången. Slagen. Trummorna.

Han står orörlig, lyft av massans andlösa förväntan, omvärvd av röken från lågan.

De två männen lyckas åter höja skynket. De kämpar tappert för att dölja det ohyggliga. Men man hör redan på musiken att de kommer att misslyckas. En ännu fruktansvärdare är på väg. Man ser bara hans silverklor som river och sliter i skynket. Han ser hans fötter och hans klor, man hör honom ryta av otålighet. Endast med ytterstav svårighet håller männen det skyddandet skynket spänt. Till sista river han ned det, knycklar ihop det och står där ¾ till klang av skärande metall, med blodögonen uppspärrade, omgiven av sitt hov av vanställda.

Det minutiöst meditativa förarbete som kathakali kräver står i sällsam kontrast till dansdramats brutala framförande.

Vår teaterterminologi saknar ord för dessa effekter. Liksom många asiatiska teaterformer bygger kathakali på ett lexikon av noga definierade hand- och ögonrörelser, 504 inalles, där varje nyans är betydelsebärande. Varje steg, varje blinkning i denna explosion av rörelser är reglerad och fastställd sedan 1600-talet.

Dramat är alltså klassiskt i betydelsen noga fixerat, definitivt. Men till hela sin anda är det just motsatsen till klassiskt. Man söker inte binda och besvärja fruktan utan överrösta den.

Detta schamanistiska thrillerdrama pågår hela natten. De kämpandes ansikten överdras med svett som av fernissa. Skenet från oljelågan ger deras värld en kuslig, mardrömslik realitet. Dramat rör direkt vid urmänniskans nattliga fruktan och övertro inom oss. Utmattad, pinad men trollbunden utlämnar jag mig i ett tillstånd mellan dröm och vaka åt nattens syner.

Asiatisk erfarenhet 1964

 
 

Kircaldy

Jag for vidare till Kircaldy i Skottland, där Adam Smiths pappa var tullare. Det är ett ironiskt faktum att Smith, som ägnade hela sitt liv åt att försöka befria ekonomin från tullar och regleringar, var son till en tullare och själv slutade sina dagar som chef för tullen i Skottland.

Fadern dog tidigt och lille Adam blev ensam med sin mamma, som hela hans liv var den kvinna som stod honom närmast. Han fick en professur i Glascow, han reste på kontinenten som informator för en ung adelsman, men när han började närma sig de 50 så for han hem till mamma och satt hos henne i huset på 220 High Street i Kirkcaldy och skrev med sin runda, klara skolpojksstil den stora boken om marknadskrafternas harmoni: En undersökning av folkens välstånd (1776).

Huset är tyvärr rivet, så man kan inte längre se det rum där han arbetade och inte den där berömda fläcken där han brukade kyla sitt huvud mot den vitmenade stenväggen när hans tankar blev alltför heta.

Fader, sonen och den heliga motorcykeln 2006

 

 

Konarak

Kringblåst, solgassigt, i de vita dynerna på Indiens östkust ligger Konarak, solgudens övergivna tempel. Gudens män och kvinnor leker i den mörka stenen. Höftskynket svänger som en eldslåga mellan deras villigt utåtböjda knän. Rörelserna blir allt friare, armarna höjs över huvudet, kropparna breds ut i dansen. Männen stiger fram med resta kön och kvinnorna klänger upp på dem som små björnar. Skratt och kärlek samsas i ögonens smala, svängda skåra.

De älskandes ansikten kan i Khajuraho förefalla nästan buttert beslutsamma. I Konarak utstrålar de en sexuell hängivenhet och lycka som jag inte mött i någon annan konst. Khajuraho har ett moment av blygsel och blottande: danserskorna kikar fram mellan handens fingrar eller låter slöjan falla upp just så mycket att den döljer allt utom bröst och sköte. Konarak försmår sådana koketterier, där sker allt i arkaisk öppenhet.

Det finns ingenting förstulet i denna könsvärld. Solen och stjärnorna omger den, kärleken är den självklara grunden för en kosmisk medvetenhet. Vitgyllne dyner omger den, salt havsvatten och långa bränningar.

Två kvinnor leker med samma man, två män med samma kvinna. Barnet deltar i föräldrarnas möte. En kvinna sluter sin mun om mannens kön medan han för sina läppar till hennes skötes läppar. Mycket av det som sker i Konarak kan jag ej beskriva eftersom det ligger vid sidan av min sinnliga inlevelseförmåga. Men även det normala befrias av att det onormala ej är förbjudet.

Den erotiska uppfinningsrikedomen vet ingen annan gräns än den som dras av de konstnärliga uttrycksmöjligheterna. Khajuraho kommer ibland monotonin nära med samma kärlekspar i tre våningar ovanpå varandra. Ingenting är farligare att upprepa än ett kärleksmotiv, ty det kan ge intryck av uppställning, kommando, publik kopulation. Men Konarak lyckas skapa en avskildhet mitt i vimlet ¾ varje liten enhet utgör en sluten värld, inskriven i sin sinnlighets magiska trollcirkel.

Det är en fantastisk rörelse i dessa bilder: hon slungar armarna om hans hals och ena benet om hans höfter. Motståndet bjuds av hans kön, som osynligt tränger allt djupare in i henne medan hon med sitt ansikte försöker nå fram till hans ansikte. Mellan dem: en andlöshet len som frömjöl. En hemlighetsfull stillhet som man inte vågar störa. Bröstet faller ned, tungt och runt, under hennes upplyfta arm och hans pung skymtar som en liten klingande klocka mellan hennes lår.

Västerländsk skulptur skildrar ytterst sällan en fullgången erotisk situation. Det lilla jag sett i den vägen kommer mig snarare att tänka på brottning än på kärlek: en ormgrop av lemma låsta som i en knut. Jag upplever mig inte som deltagare utan minns hur jag som litet barn vaknade i mörkret och såg mina föräldrar ¾ kunde de inte komma loss? Gjorde de varandra illa.

Den indiske konstnären framställer inte de älskande som en sammanväxt varelse med fyra armar och fyra ben. Mötet sker mellan två distinkt olika människor, det är framförallt beröringens lycka, gnistan mellan hud och hud. Ett tempel skulpterat med sängkammarscener ovanpå varandra skulle väcka äckel. Konaraks gestalter är stående, upprätta och rörliga, liksom hela templet med sin vagnsform, sina stenhjul och stenhästar, gör intryck av rörlig karneval, obekymrat synlig i solljuset.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Kyoto

Jag har aldrig sett hus med så ren och mognad balans mellan olika kulturelement. Jag minns den solvarma pinjedoften kring dessa tempel som en atmosfär av bräddad, uppnådd glädje. De väldiga, svängda taken där den kinesiska formen mjukt anpassats till det traditionella japanska materialet, det mörka sidenmjuka träet i pelare och loftgångar, den vita dagern som faller in genom väggarnas rispapper, de gula nästan honungsdoftande tatamigolven och altaret som skymtar därframme i dunklet ¾ enkelt, lågt, i stram överensstämmelse med templets hela horisontella prägel, bärande ett enda tillräckligt ornament eller smycket av lysande guld.

Man tror att denna Kyotostil måste vara en exklusiv tempel- och palatsföreteelse tills man finner att varenda bondgård mottagit djupa intryck av den.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Laghouat

Varje morgon går jag upp på taket och ser ut över de bruna sluttningar som omger staden. De är översållade med friskt gröna buskar och träd, fastän själva marken överallt ligger torr och ofruktbar. Fuktigheten har dragit sig undan solen och vindarna, längre ned i marken. Det är där rötterna uppsöker den.

Jag for igår mellan blommande nerium, en buske som fått namn efter det grekiska ordet för vatten, ”nero”. Den har en genial förmåga att hitta vatten på stora djup och mänskliga vattensökare har i alla tider följt dess rötter.

Kontrasten mellan yta och djup, mellan vad ögat ser däruppe och de verkliga förhållandena därnere, är den grundläggande ökenupplevelsen.

Från min utkiksplats på taket kan jag följa de franska truppernas väg in i staden. Fromentin gjorde det medan likstanken ännu låg kvar i luften. En fransk löjtnant som var med berättade:

”Man vadade bokstavligen i blod och i två dagar gick det inte att komma fram för likhögarna. Det var inte bara män i hundratal, skjutna och med bajonettsår över hela kroppen, utan också ¾ varför inte säga som det är? ¾ liken av stora mängder kvinnor, barn, hästar, åsnor, kameler, ja till och med av hundar… Man skulle kunna göra en fruktansvärd bok bara av de episoder som jag följande morgon fick höra berättas om vad som utspelat sig under de två eller tre timmar som repressalierna varade… ”

Den boken skrev aldrig Fromentin. Han strök löjtnantens berättelse ur sin bok En sommar i Sahara och nöjde sig med en sammanfattning: ”Man vadade i blod, det fanns lik i hundratal”.

Även i Fromentins texter finns det en kontrast mellan yta och djup, mellan vad ögat ser däruppe och de verkliga förhållandena längre ned. På ett ställe i manus frågar han: ”En tredjedel av befolkningen dödad ¾ med vilken rätt, på grund av vilket brott eller vilket hot och med vilket tvivelaktigt resultat?”

Men han avbryter sig genast: ”Jag har varken rätt att berätta om eller att döma över en sådan seger”.

Det gjorde han inte heller. Han strök passagen. Tystnaden i Laghouat skyllde han på klimatet, Det blev romantik.

Ökendykarna 1990

 

 

Lahore

Samma kväll försökte en bonde sälja sin dotter till mig på torget i Lahore.

Jag hade gått ned till moskén vars kupoler skimrade trolskt i måndunklet. Runt omkring ligger gamla stan. Under en tunn slöja av österländsk förförelse ¾ främmande dansmusik, främmande dofter, rader av öppna rum med vita heltäckande madrasser, trummor, flickor som visar sina konster ¾ blickar man här in i det stagnerade samhällets sexuella och ekonomiska realiteter.

Stingsliga, våldsberedda gäng drar berusade genom gatorna som vimlar av poliser. Kvinnor som är män erbjuder sina tjänster. Man kan köpa stora dockor som mycket naturtroget föreställer en treårig flicka i svarta spetsunderkläder.

I ett fritt samhälle tillgodoses alla smakriktningar. Småflickor dansar och sjunger för en innan man tillfredsställer sig med dem. De ivriga små barnen med sina klara röster är betagande då de härmar en vuxen kvinnas rörelser. De bjuds ut fullt naturligt i upplysta rum som är öppna mot gatan. Barn blir något mindre av en börda om de i tidiga år får lära sig bidra till familjens försörjning.

Bönderna drivs in till staden av sin fattigdom. Deras oxar väntar vid moskén. De ställer sig på torget. Deras ansikten är ännu ovana och fyllda av mörk föresats. Han var mycket allvarlig när han erbjöd mig könsumgänge med sin lilla flicka som han bar i famnen.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Lame Dear

Vi lunchar i Lame Dear på Dull Knife Memorial College's kafeteria tillsammans med Bonnie Bear Don't Walk och Mary Shoulderblade och andra infödda amerikaner.

Det är deras Montana vi far igenom, ett grönskans paradis: långa smäktande sluttningar, svidande som stråkdrag. Grönt och grönt och grönt ¾ blir det inte enformigt? Nej, lika lite som toner och toner och toner blir det. Det finns otaliga gröna färger som följer på varandra i lika många kombinationer som toner, i ständigt nya lutningar, ny luft, nytt ljus. Högslätten gör mig så hög att jag lyfter och kör rakt in i himlen.

Fader, sonen och den heliga motorcykeln 2006

 

 

Laverton

I Laverton bor jag på det enda hotellet, Desert Inn Hotel Motel. Den lilla smala entrédörren i den fönsterlösa hotellväggen gör mig lycklig. Hotellentréer brukar inte se ut så. Hotell brukar förkunna sitt namn i väldiga bokstäver över dörrar breda nog att släppa in den fetaste plånbok. Icke så här. Här finns bara denna lilla smala dörr och ovanför den står det ingenting annat än ”Ingång”. ”Entrance”.

Genom dörren kommer man direkt in i baren som redan klockan tre på eftermiddagen är full av stojande, bråkiga, berusade män med  fastvuxna hattar. En fet flicka öppnar den övre halvdörren till ”kontoret”, som bara består av en tavla med nyckelkrokar. Jag får nyckeln till rum 10 som är utrustat med hård säng, hård stol, nattduksbord och tandborstglas.

Vita dricker med vita i baren, svarta med svarta. De låtsas inte se varandra. De svarta tittar på hund- och hästkapplöpningar på TV och satsar troget sina pengar i en vadslagningsmaskin inför varje nytt lopp.  Vid sextiden blir det torsdagskväll i Laverton. Bara hotellet, spritbutiken och polisstationen är fortfarande öppna.

En blick på kartan visar att jag befinner mig ungefär på samma longitud som Fitzroy Crossing och på samma breddgrad som Geraldton på västkusten. Mellan mig och Coober Pedy i öster ligger Australiens största sandöken, Great Victorian Desert. Den är helt utan vattendrag i markytan men under sanddynerna genomkorsas klippgrunden av flodbäddar och avloppskanaler. Öknens hjärta har aldrig betats av boskap och saknar utifrån kommande växter.

Laverton ligger vid slutet av en liten blindtarm i vägnätet, ungefär som Nema i Mauretanien.  Jag har kommit till ”vägs ände”. Bara att se ett sådant ställe på kartan gör mig hög. Och att verkligen vara här, att under ett ögonblick se kartbild och verklighet sammanfalla – vad gör det då att rummet är sjabbigt, lamporna svaga, maten oätlig?  Ingenting. Jag är lycklig.

Terra nullius 2005

 

 

Lemmon

Berättarens kropp värker av trötthet när han äntligen är framme i Lemmon, Syd-Dakota. Vännerna är lika schackade. Det har redan börjat skymma. De köper proviant och kör ut till campingplatsen vid Shadehillreservoaren, två mil utanför Lemmon. I dag skuggas stranden av nyplanterade träd, då var det bara en byggplats med snåriga tallar.

Chris försvinner med ficklampan, de vuxna försöker göra upp eld i mörkret för att steka kött på glöden. När maten äntligen är färdig råkar Chris välta ut alltihop över den sandiga presenningen. Fadern, med vreden upp i halsen, säger åt honom att äta maten i alla fall.

- Den är för smutsig, invänder Chris. Den smakar inte gott.

Och förresten är han inte hungrig. Han har ont i magen. Och så försvinner han i mörkret.

- Ett ärans fä, tycker fadern. Men visst har pojken ofta ont i magen. Han har varit hos doktorn dussinet gånger för det och "i våras diagnostiserade läkarna det som inledningssymptom till en mentalsjukdom".

Vi får denna diagnos filtrerad genom fadern, Berättaren, och vet ännu inte hur mycket vi skall tro på den. Men riktig eller inte, så är väl diagnosen anledning nog för fadern att vara lite extra varsam med grabben.

När Chris kommer tillbaka har fadern nästan somnat. Pojken har hittat en jättesandhög som han vill visa för sin far.

- Kommer du och tittar på den i morgon, pappa?

Fadern som just har föreläst om hur viktigt det är att ta sig tid när man reparerar en motorcykel, fadern som just är på semester och för en gångs skull har riktigt gott om tid, fadern svarar:

 - Det hinner vi inte.

 Pojken går och lägger sig. Sedan gör han ett sista kontaktförsök:

 - Hur var det när du var liten, pappa?

- Sov nu Chris!

En stund senare hör fadern att pojken ligger och gråter. Men inte ens då kan han förmå sig att ge sonen ett tröstande ord.

OK, han är trött. Men varför stannade han inte i tid, varför körde han sig så trött? Och hade han inte ännu mer bråttom i morse, när han var utvilad?
 
Under dagen har en spänning vuxit fram mellan berättarens förkunnelse om varsamhet och omsorg i umgänget med maskiner - och hans nästan fullständiga oförmåga att översätta denna förkunnelse från maskiner till människor, i synnerhet till dem som står honom nära.

Fadern, sonen och den heliga motorcykeln 2006

 

 


Limhamn

Den 4 augusti 1909 utbryter storstrejk i Sverige. Hjalmar Söderberg sitter på en hotellbalkong i Dragör och betraktar sitt hemland genom kikare.

”Plötsligt visade sig mitt i sommaren ett litet snölandskap: det är ett stort fabrikskomplex. Vita byggnader med vita tak och vita skorstenar, blott lite svarta i toppen, och med vit rök drivande över det hela… Det är alltså någon fabrikshistoria i Limhamn. Men som det nu ser ut i kikaren kunde det vara något kejsarslott vid nordpolen”. (Hjärtats oro).

Det var första gången en svensk författare fick syn på en cementfabrik. Sedan dröjde det precis ett halvsekel innan en cementfabrik återigen dök upp i svensk litteratur. Men situationen var nästan oförändrad:

”Långt på andra sidan vattnet låg ett samhälle och den cementfabrik som en gång slukat Flinthamn… En bastion så vit som salt till skydd mot byggnader och dammgrå skorstenar som pekade som kanonrör upp mot molnen. Men i morgonens guldsol svävade anläggningen på horisonten som ett hägrande alabasterslott med marmormurar…” (Kära John).

I bägge fallen ses cementfabriken på avstånd över vatten av någon som egentligen inte hör dit. För Söderberg är den vit som snö, för Länsberg vit som salt. För Söderberg blir den ett kejsarslott, för Länsberg ett alabasterslott. Bägge ser den i förbigående på väg till något annat och viktigare.

Det är, så vitt jag vet, allt som svensk skönlitteratur någonsin haft att säga om cementproduktion.

En underjordisk stjärnhimmel 1984

 

 

Lindos

Det skymmer. Våra skuggor försvinner i jordens stora skugga: natten. Det är i Lindos. Vi skall sova. Före oss i bymörkret går värden och hans lille son. En dörr öppnas. Gravkyla slår emot oss. Andedräkten fryser ögonblickligen. Finns inget annat? Inget annat! Och se dessa tjocka filtar!

Han tänder fotogenlampan. Vi står på botten av ett högt rum. Väggarnas breda ljusröda ränder försvinner i mörkret under taket. Golvet är direkt på marken lagd mosaik av svarta och vita stenar. På en estrad vid ena kortväggen står sängarna, täckta med hemvävda lakan och tunga gethårsfiltar, hopsydda av fyra smala vävar.

I gryningen tar vi av oss ytterkläderna och begraver dem i den ena sängens värme. Tillsammans kryper vi ned i den andra sängen och kan en halvtimme senare stiga upp varma med ytterligare varmt att ta på oss.

På kafeneionet har männen redan intagit sina platser, hopkrupna kring var och en sin kroppsvärme. Då och då huttrar någon ett ord till de andra. Alla dricker vi pepparmyntsthé. En gamling sitter och håller igen dörren med sin käpp, hans vita skäggstubb lyser som nysnö på barmark.

På bergstoppen i öster ligger akropolen. Solen höjer sig bakom den taggiga muren, som liknar en krona. Bergets krona. Två färger möts häruppe: murarnas varmt erfaret sandbruna färg och nygräsets friska, vintergröna, ännu glänsande daggvått.

Vi följer bergsvägen mot Lardo. Män färdas på mula med gevär och yxa. Bergväggens grottor tycks urgröpta av havet. Vi går på en havsbotten, i ett hav av luft. Där går en man och plöjer med oxar. Årdern rispar svagt den steniga marken. Långsamt korsar vi detta stenrike. Överallt ärlor. Dalen är en skål fylld av fågelljud. Fåglarnas röster är luftens klarhet hörbar. Stor stillhet. De väldigmjuka bergen, det väldigmjuka havet. Och långt bakom oss hör vi ännu oxdrivarens rop ur djupa kroppen, därnerifrån där han är hungrig.

Hemmaresan 1959

 

 
Lomma

Den 30 augusti 1979 besöker Mary Andersson den döende asbestarbetaren Gunnar Nilsson på sjukhuset. Hans ögon har sjunkit ännu en bit in i sina djupa hålor.

- Det har varit något fel på syrgasapparaten i natt… Ingen kan förstå… det var fruktansvärt… jag hoppas jag skall få slippa lida så fruktansvärt… man måste få bestämma det själv, det är viktigt… dom måste ge mig en spruta… det måste dom göra vet du, det är jävulskt… så hemskt… man måste varna folk… dom får inte ligga som jag i natt… vad som helst som förkortar pinan…

Det är inte mord att hjälpa en människa utan lungor att undslippa de sista tio eller tjugo tusen minuternas ohyggliga plågor. Mördarna bör sökas på annat håll.

Gunnar Nilsson var en av 1600 undersökta arbetare vid EUROC:s asbestfabriker. Bland dem fann man 500 fall av asbestskador, 150-200 invalidiserade och 51 döda i asbestsjukdomar.

Det är den största arbetsmiljöskandalen i Sverige någonsin.

EUROC som i 70 år drivit eternitfabriken i Lomma utan att ta reda på lättåtkomliga fakta om råvarans skadlighet och vidta elementära skyddsåtgärder, byggde samma år Gunnar Nilsson dog ett palatsliknande huvudkontor i Limhamn och höjde utdelningen. Men man tog inget ansvar för de asbestskadade.

När de slutligen, 1981, fick 50 miljoner i ersättning för sina förstörda lungor betalade EUROC bara en tiondel. Och den tiondelen var naturligtvis avdragsgill. Netto kan det inte ha kostat koncernen mer än 2,5 miljoner.

Det är billigt för ett stort företag att ta risker med de anställdas liv och hälsa. Någon som helst skuld behövde företaget heller aldrig erkänna. Det lilla man betalade, betalade man ”frivilligt och av humanitära skäl”.

Lommafabriken lades ned 1977. Men under minst ett kvartssekel kommer den varje år att skörda nya offer.

Och det kapital som skapades i Lomma kommer varje år att fortsätta att ge sina ägare makt och utdelning.

En underjordisk stjärnhimmel 1984

 

 

London

Där stod John. Vi skulle gå till sängs med varandra. Hade jag inte förstått det? Jag styvnade med en iskall känsla i magen. Jag visste inte att sådant fanns ¾ det kunde inte finnas. Min avsky sårade honom djupt. Men jag förstod bara en sak: det var inte som jämlike han accepterat mig.

Hans vän Pat kom in i rummet. De hade mig emellan sig. De slutade smickra mig. Jag drogs upp ur självkänslans varma sockerlag. De behandlade mig som den jag var: okunnig, inskränkt, självgod, knappast en levande människa. Jag vågade inte röra mig. De frågade ut mig. Om mig själv, om flickor, om barndomen. Jag var skräckslagen och utan fotfäste. De klädde av mig min vuxenhet som en löjligt för stor kostym. Jag var naken, liten, rädd. Deras frågor var av annat slag än jag var van vid, de trängde djupare, de rörde hemligheter. De fann min första medvetna sexuella upplevelse: av att klättra uppåt på en hal stång. Min barndoms innersta skrymslen lystes upp av ett blixtlikt, onaturligt sken. Detta var sanning. Den öppnade för en ohygglig fara, den gjorde mig plötsligt närvarande som aldrig förr i mitt liv. Inför denna fara lossnade mina åsikter och föll av mig, mina ambitioner föreföll mig löjliga. Det var nästan skönt att få fjädrarna utryckta. Jag kände det jag trott vara jag domna och flyta bort. Men under denna frid som faran ingav, arbetade en allt starkare ångest. Förhöret nalkades obönhörligt den punkt jag fruktade. De satt på bägge sidor om mig. Jag hade alltid den ene bakom mig när jag svarade den andre. Det var intellektuell misshandel. Mina händer darrade. Med varje muskel motarbetade jag min bekännelse. Jag vågade inte erkänna ens inför mig själv innan det var för sent. Min mor hade betraktat mig som barn, jag hade bett till Gud att hon skulle dö, det var jag som dödat henne. All min värdelösa vuxenhet var byggd på detta mord. Här var skräckens hjärta. Något ljuvligt flöt genom kroppen, som en vila som ett: äntligen! Vi hade hållit på hela natten. Nu drog jag mitt första andedrag.

Självklara saker  1970

 

 

Lung Men

Inte förrän i Lung Men, utanför Lo Yang, fann jag något av det jag ville se.

I Lung Men är många tusen grottor inskurna i bergssidan, somliga stora som samlingssalar, andra bara små kryptor eller nischer. Och i grottornas sidor är grottor inhuggna. De liknar logerna i en väldig teater och skulpturerna en i helighet försänkt publik.

Överallt Buddha. Han sitter omgiven av tusen avbilder som en kung i sin frimärkssamling. Han är liten som ett knappnålshuvud.  Han är ofantlig och har tvära tår vid vilka en människa kan sitta till bords.  Växlingen i format gör ett starkt intryck: de små är bara en karta över de större, även de största är bara en karta över vad som är större än dem.

På en platå står tre jättelika Buddhafigurer i olika stadier av utarbetning. Här kan man se den första grovhuggningen med parallella serieslag. Så punkthuggningen, där den inre formen börjar framträda under den knottriga, granitliknande ytan. Centralfiguren är färdig, ansiktshuden sandslipad, dynmjuk ända in i den vassa ögonskårans hudveck och den väldiga ögonförsänkningens båge.

Tredje gången i Lung Men. Den store Buddhas grotta. Svalorna, dessa ögonblickets lätta och vindsnabba fåglar, svärmade kring hans leende ansikte, som blickade ut över den stilla, slamtröga floden.

Därnere pågick ett brobygge.

Allt ledde fram mot hans ansiktes uttryckslösa lugn. De groteska, muskelsvällande väktarna står ytterst ¾ den buddhistiska konstens herkulesmotiv. På bägge sidor om Buddha trängs de uppvaktande i överdådiga diadem och massiva örhängen, juvelbesatta halssmycken och tunga hängprydnader som korsas på bröstet i ett spänne. Smycken. Prakt. Men allt detta skall bara leda fram.

Bakom Buddha står berget i lågor. Halon har fyra gårdar. Den yttersta blommar, den innersta strålar. De enkla vecken på hans dräkt sprider sig som ringar på vattnet. Allt är bara förgårdar till ansiktet. Ju närmare, desto naknare blir stenen. Ansiktets tystnad är slutpunkten: inre frihet och fullkomning.

Jag hade försökt närma mig Musikmästaren med Stanislavskis metoder. Jag hade analyserat Hesses teknik när han bygger upp sin gestalt. Var den bara en serie litterära knep? Eller kunde den lära mig något om det upplevbara i hans tillstånd? Jag hade följt detta leende via Siddharta tillbaka till de buddhistiska legenderna. Och här satt jag nu.

På hemvägen: en arbetares händer. Verktygshänder, hårdnade och liksom lösgjorda från kroppen. Särskilt naglarna ¾ tjocka och flata låg de glänsande ytterst på fingrarna som skivor av jade.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Lung Ting

Från Lung Ting såg vi på avstånd genom sandtjockan en av dessa höga, dromedarliknande broar för vilka kineserna med rätta är berömda.

Vid konstruktionen av en sådan bro måste man ta hänsyn till två katastrofmöjligheter. Formen spänner de i bron ingående stenmassorna som en båge. Det kan inträffa att bågens ändar kanar utåt så att den sjunker ihop. Man försäkrar sig mot detta genom starka, vertikala landfästen.

Den andra och för dessa broar säregna katastrofmöjligheten beror på att alla bågens spänningar fortplantas till dess svagaste ställe: brospannets krona. Den måste stå emot ett enormt tryck underifrån ¾ så gott som hela det samlade trycket av de krafter som lyfter spannet. Faran är därför att stenmassornas tyngd pressar den högsta punkten ytterligare i höjden så att bågen brister.

Bara kineserna har skapat en bro som riskerar att störta uppåt.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Långbro sjukhus

På TV i går kväll. Ett program om mentalvården.

Man fick se den gamla rastgården på Långbro sjukhus. Murarna har rivits. Men internerna går ändå inte ut. De stannar kvar innanför den mur som en gång fanns.

Och jag?

Kanske måste man i en period av sitt liv knyta ihop säcken inifrån. Det är nödvändigt att skapa sig ett jag att försvinna i. Det finns ingen värld utan jag.

Delta inte! Vägra! Det var mina imperativ. Jag vägrade erkänna den samtidighet i nu och liv som vi alla är underkastade. Jag ville nå fram till den samtidighet i konst som är oberoende av dagen. Jag låste in mig. Och därinne byggde jag den katapult som skulle slunga mig ut i världen.

Nu inser jag mitt beroende. Jag är en produkt av krafter utanför mig. Om människan skall förändras så måste dessa krafter förändras. Det finns inget jag utan värld.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Madras

I det flacka dagsljuset en ödslig stad. Den får djup först i skymningen.

Indien tycks alltid vänta på skymningen. Äntligen sjunker solen, solen som översvämmar och dränker världen i ljus, som utplånar alla färger och bränner mina ögon tomma, äntligen sjunker den. Då vänder den omgivande landsbygdens buffelhjordar hemåt, de rör upp moln av damm i skymningen, de vandrar inne i ett vitt mörker. Röken av pyrande kokakor vilar som en söt dimma kring byarna. Gatan ligger insvept i den varma doften: låga röster i mörkret, knappt igenkännliga människor, det mjuka dammet under fötterna. Eldarna flammar i detta minne och belyser lerväggarnas lenslammade, mattglänsande hud. Och på avstånd tjuter hyenorna mitt emellan skratt och gråt ¾ jag vet inte om det är Indiens lidande, detta skrik, eller om det är Indiens underliga överlägsenhet som hånskrattar i mörkret.

I skymningen går jag ned på den breda sandstranden under storstadens hjärta. Tusentals människor sitter med benen uppdragna och korslagda under sig i sanden. De sitter raka, tysta, upplyfta ¾ som svenskar under de första vårdagarna vänder sig mot solen sitter de vända mot det annalkande mörkret.

Natten sjunker, eldarna flammar upp. Försäljarna tänder sina lampor över plastleksaker och snäckprydnader, över betelblad och jordnötter. Sanden tynger mina steg. De vita sittarna skymtar allt svagare. Av tusen ser jag bara hundra, av hundra bara de närmaste. De sitter alla ensamma, avskilda. De sitter som i bön, som om de lyssnade till en för mig ohörbar musik eller såg in i en värld som endast mörkret kunde öppna.

Ett vasstak på pålar, en tillfällig teater, där natten förtätas till glödande fantasivärld: glitterpudrade ansikten, röda handflator och fotsulor, glaspärlor och guldsmycken i karamellfärgat strålkastarsken. Händerna ger tecken, fotbjällrorna dunkar, luften är tung av kryddor, rökelse och blomdoft, nattens hetta glittrar som pärlor i de dansandes målade ansikten. Dofterna, rytmen och färgerna drar en med in i detta blossande rike av gudar, halvgudar och människor, av tigerjakter och förförelsescener där vällustingen Ganesh ¾ slarvern bland gudar, elefantmannen med penismunnen ¾ dansar med gudarnas upptågsrike budbärare, en liten sprattlysten kopplare, och där älskaren även förvandlad till träd dansande förföljer sin älskade. Dessa gestalter tycks stiga självklart ur natten, ur mitt och alla människors inre. Publiken under vasstaket är bara en del av publiken inför nattens stora scen: detta mörker laddat med syner.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Minnesota

En måndag i början på maj 1994 rullar vår Chevrolet Caprice långsamt ut ur Minneapolistrafiken och vaggar fram över Minnesotas oändliga slätter.

Vi följer Pirsigs färd i Zen and the Art of Motorcycle Maintenance längs landsväg 12 mot Willmar och sedan 9:an mot Breckenridge. Bondgårdarna ligger som ensliga vita slott med silotorn och vindsnurretinnar omgivna av svartglänsande åker, här och var överdragen med den första tunna slöjan av vårgrön säd. Våren är sen i år, lövsprickningen kan ännu bara anas i träden och strängar av snö ligger ännu kvar på dikesrenarna efter snöstormen i lördags.

Jag stoppar den första ZAMM-kasetten i bilens bandspelare och hör jaget, Berättaren, Motorcyklisten, Fadern beskriva sin färd genom det landskap varigenom även vi färdas. För honom är vägen omgiven av kärrdofter och barndomsminnen. Bara på en motorcykel kan man verkligen känna dofterna, säger han.

Bilen är för honom ett rullande rum där man sitter instängd. Bilisten betraktar verkligheten genom vindrutan som förvandlar den till en sorts TV. På motorcykel däremot har man total kontakt. Man är mitt i sceneriet. Närvarokänslan är överväldigande.

Men skulle inte närvaron bli ännu starkare på en cykel utan motor? Cykeln blandar inte sina avgasdofter med kärrets. Cykeln lägger inte sitt bedövande motorbuller som en skärm mellan människan och verkligheten. På cykel hade Berättaren verkligen kunnat höra hur "varenda meter av de här kärren surrar och brummar och kvittrar".

Skälen för motorcykel visar sig i själva verket tala starkare för cykel. Och i ännu högre grad för att gå till fots. Eller kanske rent av för att krypa, som Edward Abbey föreslår i sin bok Ökensolitären - en amerikansk kultbok som utkom första gången 1968, samma år som Pirsig gjorde den resa som skildras i ZAMM.

"Kasta dig nu bara inte på ratten för att köra och titta på det här som jag har berättat om", skriver Abbey. För det första kan man inte se någonting från en bil; man måste ta sig ut ur den förbannade apparaten och lära sig gå till fots, eller ännu hellre att krypa på alla fyra över sandstensmarkerna, genom de taggiga buskarna och kaktussnåren. "Inte förrän du lämnat blodspår efter dig, kommer du att verkligen se något, om ens då."

För egen del föredrar jag dock att inte krypa till San Francisco. Utsikten genom vindrutan är denna iskalla vårdag precis så mycket verklighetskontakt som jag har lust med.

Fadern, sonen och den heliga motorcykeln 2006

 

 
Mongoliet

Kontrasterna mellan Kina och Mongoliet framstår klart under tågresan från Peking till Ulan Bator. Järnvägen löper över den torra, hårda nordkinesiska slätten. Utanför de noga avgränsade, konstbevattnade åkrarna ser man inte ett grönt strå. Lummigheten slår istället ut i gröna skott på de hamlade stammarna: som skyddssökande djur sitter grönskan uppflugen i träden för att undfly den döda jorden.

Att från detta hårdtrampade lergolv komma upp på den vidsträckta, blommande högslätten ¾ det är en fantastisk upplevelse. Allt är ljust och lyckligt grönt som på renässansens madonnabilder. Hästarna springer lösa över mil efter mil av djupt, saftigt gräs ¾ gräs som växer av sig självt utan människans ingripande. Jag färdas genom en del av Kina som kallas ”Autonoma Regionen Inre Mongoliet”.

”Autonomos” förklarade grekerna som ”frivilligt, av sig självt ¾ som vilda blommor växer”. Hur skall en kines som aldrig sett en vild blomma, fatta detta begrepp? Autonomi kallar han ”självreglering”, ett ord som etymologiskt har sammanhang med konstbevattning. Kinesens frihets- och civilisationsbegrepp är präglade av ”odlingens” konkreta villkor i hans land: nödvändigheten av vattenkontroll, organisation, disciplin.

På den kinesiska slätten är människan inte ensam. En kines kan leva hela sitt liv utan att någon gång vara utom synhåll för andra människor. Men från varje punkt i Ulan Bator kan man se vidderna runt staden: skogar där ingen kan hitta en, gräs där man kan ligga i dagar utan att en människa kommer förbi. Skillnaden mellan Kina och Mongoliet är framförallt en skillnad i ensamhet.

Denna ensamhet fortsätter hundratals mil i alla riktningar. Jag färdas med jeep över den gräsböljande högslätten. Färdsättet är för stötigt och hårt - över ett sådant landskap borde man segelflyga. Fälten är översållade av ett slags gullvivor, av tusensköna, edelweiss och vild iris. Jeepen kastar mig på skrådden ned i raviner fyllda av grönskummande mossgräs. Ibland glider skuggan av en rovfågel över den skugglösa marken. Kring byarnas slaktbackar sitter gamfåglarna och väntar, korpar med tjurnacke samlas i hundratal kring hästflockarna. Tranor och vildgäss flyger upp från sankängdernas vitnande vassruggar.

Vägen är bara en samling spår som grenar ut sig till ett delta i sluttningarna och åter förenas på nästa höjdrygg. Jeepen dundrar fram med 50 kilometers fart och föraren kastar den ibland ur spåret för att förfölja en flyende räv eller genskjuta en lastbil som dykt upp vid horisonten. Vem är det som kör den? Han visar sig vara riksdagsman och chaufför på en av dessa gräshavets tankbilar som fraktar syrlig stomjölk till väntande kunder i Ulan Bator.

En dag ser vi ett dammoln stiga upp vid horisonten och en skara mongoliska åttaåringar kommer sprängande över högslätten på sina stora, tungt galopperande hästar. Uppbundna svansar ¾ tävlingsritt. De skymtar förbi, tycks knappast snudda vid hästkroppen, barn som lever i sadeln, vilda, smutsiga och starka. De ljusa rösternas härskri stiger som en lärksång över markerna.

Men oftast ser man inte en människa, bara kringströvande hästhjordar. Djuren har man och pannhår kortklippta, vilket framhäver deras nästan brutalt kraftiga, projektilformade huvuden. De betar i ett dallrande lugn, ett känsligt och vaksamt lugn, ständigt genomströmmat av små ilningar. Jag stampar lätt i marken ¾ och hela hjorden, ett tusental djur, grips som av en kastvind och sätter av i galopp över prärien. Några sekunder senare betar de åter obekymrat, sakta strövande. Man kan ligga stilla och lyssna till det dova ljudet av mularnas arbete i gräset medan det sakta försvinner i vindens riktning.

En sådan hästhjord, vägens nät av ljusa spår kastat över gräsdjupet och de små tältbyarna utspridda över avstånden, som nedfallna från stor höjd och uppfångade av ett jättelikt brandsegel av mjukt buktande gräsvidd - det är Mongoliet.

Asiatisk erfarenhet 1964