N–R

Publicerad 2009-09-08 21:44

Nara till Numazu

Tåg från Nara till Numazu. Resan tar sju timmar. En far leker näsdukslekar med sina barn. Det gäller att få näsduken att stå som ett ljus. Feta män med maggördel lutar sig bakåt i fåtöljerna. De bär monogram på skjortärmen: namnet som gradbeteckning. Några nattsminkade flickor nosar i sina väskor, vita handväskor överdragna med genomskinlig plast. Klockan är tolv på dagen.

Därutanför: den rentvättade, regngrönskande japanska landsbygden. Den flyter samman till en bild av risknippen i vattenbädd och svartglänsande äggfrukter på gul halmbotten.

Barnen tröttnar på lekarna och sätter sig att äta isapelsiner, varvid de suger i sig saften och spottar ut fruktköttet. Det är ingenstans möjligt att se botten i kupén som är täckt av sopor. Vid varje station - och stationerna ligger tätt i Japan ¾ bär hesa försäljare omkring vattenmelon i cellofan, fikonliknande frukter lindade i sina egna löv, sega pudersockrade degbitar - varje trakt har sina tågdelikatesser. Vanligen serveras maten i en liten spåntunn trälåda som innehåller desinfektionsservett, ätpinnar i pappersfodral och ris. Överst ligger två bitar stekt fisk. Ena hörnet är avdelat för sur pickels, det andra för en liten soyaflaska av plast med röd skruvkork. Maten liknar konfekt i presentkartong.

Japanerna är oöverträffade i detta förpackningsartisteri. Men resterna av måltiden försvinner inte, de samlas på golvet. Varje försäljare presenterar sin vara så nätt och aptitligt som möjligt, men det samlade resultatet av deras fria företagsamhet blir en grisighet utan like.

Få länder torde äga så fula förorter som Japan. Där stora städer växer ihop kan man fara i timmar genom sådana områden. Det japanska huset är endast ett system av ramar. Det liknar en fågelbur eller en spjällåda överdragen med papper och tunn rappning. Livet i sådana hus har sina bestämda fack liksom ris, pickels och soya. Vad som händer utanför de av arkitektens förpackningskonst uppdragna ramarna bekymrar ingen. Få länder torde därför uppvisa så stor skillnad mellan inom- och utomhusmiljö som Japan. Man putsar husets insida blank som pärlemor, medan stadsdelen förslummas.

Japanen respekterar ingen annan mark än åkern. Han svinar saklöst ned sina städer och skonar inte för naturskönhet berömda platser.  Men på en åker skulle man var som helst kunna lägga sig naken ned på jorden. De mognande fälten skyddas av gastunna tyger som likt lätta vita gardiner fladdrar över åkerträdgården. Trädens frukter är ombundna med genomskinligt papper. Även skogen gör på många håll intryck av odlad bördighet. Fastän jorden traditionellt är oskiftad ligger byarna mestadels inte i byar utan ensamma, skyddade av en tät dunge och några höga träd. Även på slätter verkar de alltid ligga i skogsbrynet.

Varje hus har en takås, en kraftig kam av trä eller bambu. Runt om denna utbreder sig det starkt sluttande taket, vanligen täckt med tjock halm. Därunder ligger husets innanmäte, ett enda rum som avdelas inåt och utåt med skjutdörrar. Det omges av ett svagt sluttande, nästan platt tak, som täcker en svalgång med trägolv. Dit får man gå med skor, sedan vidtar i princip sängen.

För japanerna finns det inga golv. Jag insåg det då barnen satt och spottade fruktkött i kupén. Den lille fadern försökte med klacken borra ned det i marken. Ty ett golv som man får beträda med skor är inte säng, det är bara vanlig mark.

De nattsminkade flickorna börjar kinka, de feta männen har somnat med en näsduk instoppad mellan halsen och den vita skjortkragen. Mörkret faller över öppna hus. Under ljus efter ljus ser jag familjerna leka, äta, sy kläder, ligga utsträckta i sömn. Inte ens det tunna rispapperet skiljer människan från natten, bara moskitnätet bildar ett rum inuti rummet, ett hängande ljustält som sakta rör sig i havsvinden.

Sent den kvällen kringsvävas även vi av detta innetält i det sommarbonade värdshuset. Hela natten sjunger myggen utanför det vindlätta rummet. I soluppgången börjar cikadorna gnissla.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 
Norsborg

Jag står och tvättar min skjorta. Och märker att jag ingenting upplever. Bara bilder i huvudet. Skjortan är en bild, en skjortbild. Tvätta är ett annonsord. Jag får renare tvätt på lättare sätt. Vattnet finns inte alls. Utom när det gör ont genom att vara för varmt eller för kallt och då trollar jag genast bort det genom att vrida på kranen.

Vatten. Något som kommer ur kranen vid vridning. Jag känner det inte fastän jag har händerna i det. Det skulle inte falla mig in att dricka vårt vatten. Det skulle i så fall vara för att skölja ned en tablett.

Vatten. Badrumsvätska. Köksvätska. Klosettbrus. Enerverande tip-tip-tip från vänstra kranen som ej håller tätt. Jag visste inte varifrån vattnet kom, det ingår i hyran. Färglöst, luktlöst, smaklöst, formlöst finns det i vissa delar av våningen om man så vill, annars inte. Ett husdjur som rinner ur hål i hål. Ett flytande kok- och diskmedel. Var kommer det ifrån, var görs det? Jag ringer Vattenverket.

- Varifrån vattnet kommer?

- Ja.

- Ett ögonblick…

- Tack.

- Vattnet, varifrån det kommer… Var bor ni?

- Gröndal.

- Då kommer ert vatten från reservoaren vid Trekanten. Är det klagomål?

- Men det är väl inte där dom gör det?

- Till Trekanten kommer det från Norsborg förstås.

- Och till Norsborg?

- Människa, har ni hört talas om regn och floder och sjöar och världshav! Vad har ni att klaga på?

Ingenting alls. Utom att regnet och floderna och sjöarna och världshaven inte finns med i vattnet när det når vår lägenhet.

Nästa dag far vi ut till Norsborg för att försöka hitta vårt vatten. Det är en björkljus vårdag. På avstånd ser vattenverket ut som växthus, som trädgårdssängar där man odlar vatten. Trettio gram aluminiumsulfat koagulerar Mälarvattnets smuts till flockar av levande gröngult. Vattnet bringas till blomning och rena vattenklara frukten skördas.

Berättar vattenodlaren, vattenbadaren på Norsborg, verkets direktör och ende arbetare. Det är i sand man badar vatten. Och så här om våren är luften så stark att luften i vattnet nästan spränger det. Vattnet står stint av luft. Medan det sakta sjunker genom sanden lagras luften där, vattnet bantar bort luft och sanden blir istället luftmättad. Därvid ökar sandens motstånd mot det sjunkande vattnet, tills luften måste blåsas ur sanden med vatten.

- Här gör jag det vid instrumentbordet. Automatiskt. Från början till slut går allting automatiskt, därför är jag den ende arbetaren. Löpande bandets princip är så fullständigt genomförd att det inte ens behövs ett band. Varan är bandet. Varan färdas själv och det är genom färden och dess hinder den renas.

Råvaran är billig, den tas ur Mälaren och Bornsjön. Folk klagar på sjölukt och får klorlukt. De förföljda tror att vattenverket förgiftar dem, ringer i skräck här på telefonen. Misslyckade blomsterodlare påstår att vårt vatten inte passar växterna. Själv tycker jag Stockholms vatten är Sveriges godaste och dricker det med glädje.

Somliga trakter har surare vatten, andra mer basiskt, särskilt i sydligare delen av landet.

Men vatten skall inte smaka.

Det är till för att lösa de andra smakerna som alla är fängslade i sina ämnen.  Vatten gör dem kännbara.

Roligt för mig att det kommer någon av rena vattenintresset och inte för att klaga.

Men ni måste förstå att det inte här vattnet görs. Inte heller i Mälaren. Det kommer mycket längre bortifrån. Automationen börjar inte här på vattenverket, den är genomförd inom hela atmosfären. Utan mänskligt arbete och tillsyn fungerar avdunstning och nederbörd i klotets stora vattenfabrik med kraft från solen.

Vattnet är hemma överallt. Vi själva består till nästan tre fjärdedelar av vatten som har varit överallt. Vattnet är den kosmopolitiska delen av vår kropp. Det universella i oss.

Nu skall ni gå hem och pröva. Vrid på kranen och känn att världsvattnet är på väg genom er lägenhet.

Hemmaresan 1957

 

 

Nyhavn

Hon hade en ärmlös blus som hon sytt själv och som ännu inte hunnit få några knappar. Hennes ärmlösa blusar hann aldrig få några knappar. Hon behövde bara luta sig mot mig en aning för att jag skulle se bröstblomman, utslagen och alldeles oanständigt stor på det lilla späda bröstet. Det var lätt att sticka in handen i smyg . Vi åt gott och drack mycket vin och hade förfärligt roligt och när vi skilts från Bo och Birthe vandrade vi genom den doftande sommarnatten på jakt efter ett hotellrum. Vi smekte varandra med blickarna. Jag la armen omkring henne under hennes morfars gamla motorcykelrock och kände hennes höft snudda vid min när vi gick. Ett par månaders utomhusarbete hade gett mig en ny tillit till min egen kropp. Jag kände mig solbränd och stark. Jag hade varit hemifrån i flera månader, var inte längre del av en familj utan en avslutad fri och egen människa. Ingen kände oss, ingen såg oss. Vi var i Köpenhamn, den stad dit Cilla hade farit för att träffa sin älskare. ”Spånken på ett hotellrum med varenuvakillenhette… Och fulla är dom ju alldeles otillräkneliga, vasomhelst…” Jag misstänkte att det var till samma hotell hon nu styrde oss, ja kanske stod vi nu rentav i samma rum där hon hade supit och knullat med honom. Vi befann oss mitt i skräckens drakes håla.  Och plötsligt gjorde det mig ingenting! Det kunde väl jag skita lugnt i vilka älskare hon hade haft ¾ här fanns ju redan så många, det var ju inte längre i min gamla självbefläckade pojksäng vi låg, med brorsan på andra sidan väggen och småsyskonen utanför dörren, utan långt långt borta, ute i världen, på ett typiskt sjabbigt litet sexhotell i Nyhavn, där den nedlegade sängen var en enda knullgrop, en enda stor fitta, fortfarande varm efter alla de tusentals män som hade knullat där före mig i ett brödraskap ännu vidsträcktare än rosornas, och där tusentals kvinnor hade legat som hon med uppdragna ben och drypande fittor och bara tiggt och bett om att få bli knullade och nu JÄVLAR så skulle hon också få den KUK hon så väl behövde…

Så gick det till. I skydd av mansvärldens råheter, utlagda som en väldig rökridå mellan mig och den människa jag ville nå fram till, lyckades min lusta äntligen spräcka den manliga mödomshinnan, skräckens hinna, och penis gled för första gången in i slidan, så lätt och fint och gott som om den aldrig hade varit någon annanstans.

I häpenheten höll jag på att alldeles komma av mig. Kunde det verkligen vara så himla enkelt? Det var ju ingen konst alls! Det var ju bara skönt! Och det här hade jag gått omkring och varit rädd för!

Ivrig och oerfaren som jag var pumpade jag på som en ångmaskin och vi sköt fart genom mörkret med ett oerhört tryck som bara kunde bibehållas några ögonblick. Men det gjorde ingenting. Vi var bägge så förvånade över denna oväntade lycka att vi grät av glädje.

En liten osäkerhet dröjde kvar. Kanske hade skräckens drake flera huvuden, kanske skulle ångesten komma tillbaka redan samma kväll i kökssoffan? Men det var ingen fara. Nattens sol visade sig gå upp om kvällen lika lugnt och regelbundet som dagens om morgonen. Det skulle dröja nästan trettio år innan det nästa gång inträffade att jag inte kunde älska fastän jag hade lust att göra det.


 

Oakswood

Robert Malthus föräldrahem är rivet. Men kyrkan i Oakswood, där unge Malthus var kyrkoherde, finns kvar. Den ligger nu övergiven djupt inne i skogen omgiven av lutande gravstenar.  Det var där Malthus i slutet av 1700-talet satt och skrev den bok om överbefolkning som gjorde honom världsberömd.

Han skrev den egentligen för att retas med sin far, som var en sån där mossig jämlikhetsromantiker som ännu i slutet på 1790-talet gick och hoppades att franska revolutionen skulle leda till något annat än politisk terror och ekonomisk stagnation.

Robert var sin fars älskling, yngst bland åtta syskon, född harmynt och med stora talsvårigheter. 30 år fyllda bodde han fortfarande hemma och låg i ständig diskussion med sin far. Han skrev sin bok för att matematiskt bevisa att faderns drömmar om ett kommande välfärdssamhälle var orimliga. Om fattiga människor får tillräckligt mycket att äta så förökar de sig snabbare än tillgången på livsmedel. Så enkelt är det. Massornas elände är alltså permanent och ofrånkomligt.

- Tråkig slutsats, sa unge Malthus nonchalant, men det är väl ändå bäst att se sanningen i vitögat, är det inte?

Tänka sig att Malthus satt och skrev den boken här i Oakswoodskogen, som idag är helt avfolkad och övergiven, så när som på en och annan golfklubb.

Fadern, sonen och den heliga motorcykeln 2006

 

 

Odos Constantopedos 13

Vi stannade hela vintern på Rhodos, närmare bestämt på Odos Constatopedos 13 i de så kallade italienska kvarteren, nära den katolska kyrkan. Där hyrde vi två rum och kök med möbler, husgeråd, sängkläder och elström för 90 kronor i månaden. Där satt vi båda och arbetade. Jag skrev, Ci läste konsthistoria. Fram till nyår gick vi varje dag till stranden och badade. Sedan blev det för kallt. Ju kallare det blev, desto närmare varandra tvingades vi leva. Vi arbetade nu hela dagarna sittande framför den öppna spisen i vardagsrummet.

När kvällen kom halstrade vi en enkronas makrill i brasglöden och åt den med dillstuvad potatis, sallad, tomater och olivolja sittande framför samma eld. Sedan läste vi högt för varandra. Vi högläste ”Vägen till Klockrike”, ”Trollvinter”, ”Tidens gång i backstugan”, ”Svenska fattigdomens betydelse”, Pelle Holms ”Bevingade ord” och sist men inte minst ”Svenskt arbete och liv” ¾ med tabeller och allt!  Och när vi sedan talat med varandra om vad vi läst och om allting annat, så gled vi ned till varandra försiktigt som i ett pennskrin för att inte riva upp bäddningen och låg där tätt, tätt ihop för att värma sängen åt varandra.
 
Våra gräl var få och blixtsnabbt övergående. Inga misshälligheter kunde motstå den sexuella lycka vi fick ge och ta emot. Den svepte ännu vårt äktenskap som en skyddande fosterhinna. Vi undrade ofta hur länge det skulle få vara så. När skulle de verkliga svårigheterna börja? Dagboken:

”Vad kommer att hända här i vår ensamhet? Kommer vi att skjuta rygg mot varandra? Ännu känns det så tillsammans att vara uteslutande hänvisad. Vi vänds inåt mot varandra. Hand i hand svär vi än de gamla trohetsorden, citerar ståtdikter, skojar, bråkar, arbetar och försjunker. Det är vårt liv och vi lever det.”

En gift mans dagbok 1982

 

 

Ooldea

Tunga svarta moln hänger som juver under himlen, marken är full av pölar och det duggar lätt. Jag kör de fem milen till Yalata i soluppgångens ljusdramatik.

Svänger sedan norrut genom aboriginsamhället Yalata Community där asfalten övergår i tvättbräda. Vägen spelar på läpp med bilen. Den hårda fjädringen kommer karossen att skaka som en pneumatisk borr.

Efter en lång, stötig sträcka kommer sanden som ljuv, förrädisk befrielse. Bilen flyter plötslig behagligt som grädden på mjölken. Man svävar. Men det är också här man löper den största risken att fastna om däcken gräver ned sig i sanden. Hålen är lättare att klara. Man väjer förstås, om man kan. Och kan man inte väja, trampar man ur och låter sig gunga ned i hålet och upp igen.

Jag möter ingen på hela sträckan. Ett  20-tal bilvrak ligger utspridda längs vägen och visar att den inte är ofarlig. Jag fortsätter norrut genom det allt naknare landskap jag älskar. Och plötsligt är jag framme! Där är järnvägen. Där är den första lilla vägskylten. Den pekar västerut till Watson som är nästa station. Rakt fram, norrut, går vägen upp mot Maralinga, förbjudet område. Ett par hundra meter österut står stationsskylten OOLDEA.  Stationshuset och plattformarna är borta, kvar är bara en liten rangerbangård med rostig räls och en liten stapel betongsyllar.

Och där inom en ring av vita stenar står en vitmålad betongklump med orden: ”1859-1951 Mrs Daisy Bates CBE Devoted her life here and elsewhere to the welfare of the Australian aborigines.”

Inga blommor, bara tistlar. Solen skiner, vinden är bittert kall.

Terra nullius 2005

 

 
Ouargla

I morgonsolens låga ljus kör jag mellan sabeldyner och stjärndyner vidare mot Ouargla. Sanden silar och porlar över vägen ¾ som vattenslöjan över köttbutikernas fönster när jag var liten.

Hela landskapsbilden bygger på kontrasten mellan det tunga, fasta, mörka gruset som ligger kvar och svettas ökenfernissa och bakas ihop till den orörliga grund mot vilken den lätta, ljusa, rörliga sanden uppträder, pollenfin och sammetsmjuk.

Ouargla har varit stad sedan 1500-talet. Länge var den det franska väldets yttersta utpost i söder, utgångspunkt för de stora Saharaexpeditionerna. I dag är Ouargla administrativt centrum för de oljerika distrikten i söder. Men det finns också en halv miljon dadelpalmer i oasen och nästan lika många i förorterna.

De gamla husen i Ouargla är byggda i en karakteristisk stil som i Sahara går under namnet ”sudansk”. Materialet är lerliknande, formerna är mjuka och organiska, husen verkar ha växt som svamp eller jäst upp som deg. Fönstren är lagda som sneda snitt i väggens tjocka vävnad. ”Som om solens strålar skurit sig genom väggen”, tänker jag . Men snitten är naturligtvis lagda motsols för att släppa in så lite sol som möjligt.

Förrätten består på hotell El Mehri av spagetti med bröd, huvudrätten av ris med potatis. Men man spelar Beethovens femma till maten och servetten är så tung och fuktig , att när jag lägger den i knäet känner jag kylan rakt igenom kläderna.

Det är inte dåligt torkväder som gör servetterna fuktiga i Sahara, det är öknens omvärdering av alla värden. Fukt är det yttersta goda. Sahara har lärt mig älska tyngden och kylan i en riktigt våt servett till Beethovens femma.

Ökendykarna 1990

 

 

Ouranopolis

Vi hade en inbjudan från den australiensiska författarinnan Joice Nankivell Loch att komma och bo i hennes torn i Ouranopolis på gränsen till Athoshalvön.

Vi hade träffat Mrs Loch under vår första resa i Grekland. På den tiden bodde hon vid världens ände. Det tog två dagar att färdas de femton milen mellan Saloniki och Pirgos, som hennes torn helt enkelt kallades. Vägen var en något breddad kostig ¾ men hänförande vacker med sina ekskogar, sin honungsdoftande ginst och sina sjungande näktergalar. Den sista biten fanns det ingen väg alls utan man fick ta motorbåten som gick till Athos och hoppa av vid Mrs Lochs torn.

Det bodde fortfarande 3000 munkar i 35 kloster på Athos den gången. Det var en munkrepublik med egen regering, domare och polis, egna vinodlingar, skogar och sädesfält där munkarna arbetade med sina svarta rockar uppskörtade till knäna. De levde efter samma gamla tideräkning som i klassiska ryska romaner och använde fortfarande det bysantinska notsystemet.

Marken var helgad åt jungfru Maria och fick inte beträdas av någon annan kvinna, ja även djur av honkön var förbjudna. Tolvhundratalskejsaren Andronikus vistades ofta på Athos och lät bygga ett torn år sin hustru strax utanför gränsen till den heliga halvön. I det tornet bodde nu mrs Loch.

Vi hörde henne berätta om sina äventyr i Australien och Ryssland, i Polen och Palestina. Vi såg henne i rollen som allmoder för de fem hundra människorna i byn omkring tornet. Hon botade djurens och människornas sjukdomar. Hon dömde i tvister. Hon skaffade utsäde som gav dubbla skördar. Hon kunde blommorna, träden, stenarna, fiskarna, molnen och vindarna ¾ allt från födelse till död, från stjärna till pollen kunde hon. Hon var en härskare utan makt, vars lugna auktoritet byggde på en 60-årig livserfarenhet av att vara människa i brydsamma situationer. Omkring henne susade vinden i akacior och fikonträd och på den breda vita stranden glittrade snäckor och stenar sköljda av det klara vattnet.

När vi första gången kom till mrs Loch hade hon just blivit ensam i tornet. Hennes man, Sydney Loch, hade dött mycket plötsligt. En kväll när de satt framför brasan sjönk han bar ihop i sin stol. Hon insåg att hon själv kunde dö lika oväntat. Vem skulle då inta hennes plats?

Vi råkade vara de första som kom till Pirgos efter Sydneys död. Vi var unga och oförbrukade. Hon såg på oss som möjliga efterträdare. Och vi övervägde allvarligt att anta en sådan utmaning.

Om vi ändå skulle isolera oss, varför inte göra det ordentligt! Mina obetydliga författarinkomster skulle räcka mycket längre i Grekland, där den allmänna levnadsstandarden var lägre. Det framväxandet svenska välståndet dolde, tyckte vi, människolivets grundläggande och gemensamma problem. Genom att leva i Grekland skulle vi uppsöka dessa problem där de var blottade och tydliga. Jag hoppades kunna gestalta dem som författare. Ci hoppades kunna göra något åt dem genom den praktiska mänsklighet som mrs Loch utövade.

En gift mans dagbok 1982

 

 

Palatsmuseet

Kinesiska studerades i Stockholm som ett dött språk. Det var att träda in i en värld av gamla visdomsord på rispapper. Man skrattade och lät mig hållas. Jag tog tåget och steg av i Peking, beredd att simma som en guldfisk i den värld av målningar och tänkespråk som jag älskade.

Redan första söndagen var jag i palatsmuseet.

Där fanns en blomma från Ming. Blek, lätt, vek ¾ men svävande.

Och bambubilderna, fyllda av ögonblick och evighet ¾ ett stiliserat mönster som varje gång återuppstår med det tillfälligas just upplevda livlighet.

Men framförallt bilderna från Sung. Dessa i sidendunklet försvinnande landskap, nästan uppsugna av duken, insjunkna i sin egen bakgrund, lätta som målade med dimma. Jag minns några fridfullt betande hästar, individualiserade men ändå tillsammans, lugna djur i stillsam rörelse. Bara en av dem ser man framifrån, med lyftat huvud. Manen och svansen är vita. De är vita på ett intensivt, uppmärksamt sätt. Han har hört någonting långt borta, han lyssnar ¾ och detta han lyssnar till är en ton som plötsligt genomtränger hela tavlan.

När vi kom ut genom porten hade skriet tystnat. Skaklarna pekade uppåt, tomma, selen låg kastad på vägen, sto och föl i diket, mellan dem hinnor och blod. Fölet darrade ännu. En vit rök insvepte dem i den klara, kalla januaridagen.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Pampas

På gränsen mellan Argentina och Chile for vi genom väldiga svartbrända områden efter skogsbränder som rasat i månader tills regnen släckte dem. Vem skulle annars ha släckt dem här?

På Pampas for vi genom en sädesbrand som rasade i dagar och ödelade 6.000 hektar. Några ensamma lantarbetare försökte slå ned elden med sina skjortor, deras hästar stegrade sig tjutande i brandröken, kontraktisten sprang omkring på vägen och försökte stoppa trafiken för att anställa arbetskraft.

- Jag betalar! Jag betalar!

Ty även Pampas, ett av världens bördigaste jordbruksområden, är en utpräglad glesbygd. Estanciorna är enorma; de var från början avsedda att ge sina innehavare en dräglig bärgning som jaktmarker. I dag skördas de milsvida sädesfälten av ”contratistas” som drar omkring längs vägarna med skördetröskor och husvagnar. ”Bondgårdarna” ¾ ja, med långa mellanrum ser man en silo av plåt, en vindpump, några snabbväxande popplar och ett provisoriskt bostadshus som inte ger mer intryck av bofasthet än ett tält. Det finns helt enkelt inga bondgårdar, bara små stationer vid en sädens stambana där de anställda tar emot skördarna som järnvägspersonalen klarerar tåg.

Slagskuggan 1969

 

 

Papunya

Papunya var kronan i den lilla gulag av interneringsläger för infödda som upprättats för att förverkliga assimileringspolitiken efter andra världskriget. Där skulle Australiens urinvånare lära sig bli bofasta i skjul av korrugerad plåt, bakom taggtråd, på namnlösa symmetriska gator. De skulle lära sig passa tider, klä sig anständigt och snyta sig i näsduk.

Departementet hade patruller ute i öknen som ringade in små flockar av nomader och vallade dem till Lajamanu, Yuendumu eller Papunya, där de hölls kvar medan man lutade av dem deras kultur som målarfärgen från gamla trämöbler. Resultatet blev apati, intensiv hemlängtan och ett brinnande intresse för den egna kulturen.

Hit kom en dag en ny skollärare som hälsade och sa hej till alla han mötte, även till svarta. Det väckte förundran.

Den nye skolläraren tog sin mat och gick och satte sig i de svartas del av matsalen. Det hade ingen gjort förut. 

Den nye skolläraren, Geoffrey Bardon,  hade ett litet stipendium för att undersöka om man kunde göra tecknad film på aboriginernas formspråk.  Han behövde veta hur formerna såg ut när de förstorats upp på vita duken. Han och hans tolk målade några klumpiga aboriginmönster på en undanskymd skolvägg.

Skolvaktmästarna Bill Stockman och Long Jack såg genast att det här var nånting de kunde mycket bättre än skolläraren. Fick de vara med och hjälpa till?  Javisst! Alltfler skolväggar pryddes med målningar, alltfler av de aktade gamla männen kom och ville vara med: Old Tom Onion, Old Mick, Old Walter, Old Bert, Old Tutuma.

Det här hände i maj-augusti 1971.  Först målades de små ytorna, till sist återstod bara den största. Finalen blev en målning som var 10 ggr 3 meter och dominerade hela skolområdet. Den gjorde ett oerhört intryck. För det första genom sin oblyga storlek. För det andra genom att sätta aboriginstämpeln på en europeisk byggnad.

Att fylla väggen med ”Honungsmyrans dröm” var en fräck utmaning mot lägrets indoktrinerande syfte. Målningen blev en protesthandling som högt och tydligt sa: ”Vi har en egen kultur. Vi tänker hålla fast vid den”.

Terra nullius 2005

 

 

Patagonien

Efter ett kort mellanspel i Chiles tätbefolkade hjärtland fortsätter vägen söderut genom Argentinas patagoniska ödemarker.  Vi far den i december, sommarkvällarna är långa och ljusa. På väg till Perito Moreno möter vi på en hel dag bara ett fordon, en vägskrapa. Flockar av guanacos gungar iväg över markerna med mjukt böljande rörelser. Strutsarna ”lubbar”, kavande och oskönt. Annars ser man bara fårskrämmor vid risterna, små underliga ryttare på grinande hästkadaver, omgivna av fladdrande trasor. Estanciorna är utmärkta som landskapsgränser, ibland heter de ”Sibirien”. Var femtonde eller var tjugonde mil tankar vi vid en enslig handelsbod med dragspelsstövlar, konserver, mjöl och lasson. Cowboys i en gammal bil med vattenfylld kohud som kylare. Högsommar och svinkallt.

Slagskuggan 1969

 

 

Pathankot

Det är svårt att veta vad som är värst ¾ att passera den spetälske som ligger och rullar sig utanför Bank of Indias kontor i Pathankot, eller att sitta och vänta i kamrerens rum medan han kallar in sina underlydande för att förödmjuka dem.

En man kommer hukande med begärda papper, kamreren granskar siffrorna, underkänner dem och makar - med en blick av samförstånd på oss - ned dem på golvet. Den olycklige ber om förlåtelse medan han kryper omkring på golvet och samlar ihop papperen.

Kamreren ler belåtet.

Han är säker om vårt instämmande.

Samma scen upplevde vi flera gånger. I affärer, på hotell, under intervjuer ¾ om och om igen var vi med om att indierna begagnade vår närvaro till att sätta klacken i ansiktet på andras självkänsla.

- Ser ni inte att jag talar med en gentleman. Vad har ni då här att göra?

På den statliga resebyrån försökte en kontorist rätta sin chef som givit en oriktig sakuppgift. Svaret kom blixtsnabbt:

 - Lägg er inte i det här!

Nyckelknippan flög i golvet.

- Ta upp den där!

Den andre böjde sig utan ett ord och höjde aldrig mera blicken.

Somliga tvingas böja sig, andra kryper genom livet. Första gången jag åt middag på fina gatan, Park Street, kände jag någonting röra sig under bordet. Jag lyfte på duken och såg in i ett par förskrämda ögon. Ett litet brunt arbetsdjur kröp omkring och sopade mattan medan jag åt. En sådan människa existerar inte och kan således inte störa gästerna.

Ett ögonblick möttes våra ögon.

Det var en oanständighet, som om jag hade sett honom naken. Blixtsnabbt vände han bort huvudet och försvann in under ett annat bord.

Fattigdom, sjukdom och orättvisor har jag sett i många länder. Men människans förnedring tar sig i Indien former som jag inte mött någon annanstans.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Peking - Wuhan

Kära resande gäster! När vi lämnar hemmet och ger oss ut på resa är det några saker ordförande Mao ber oss komma ihåg…

Högtalarrösten inleder sina artiga resråd när tåget lämnar Peking och ger sig ut på jordslätten, som ligger försänkt i gyllene soldräktig morgondimma. Avgångsmelodin är ny ¾ tydligen har man övergivit vissa av språngtidens hittills oundvikliga schlagers. Och rösten, som ber oss att inte trängas och inte stå och hänga i dörrarna, är inte förra årets bajonettskarpa kommandostämma utan en civil röst som behandlar passagerarna med aktning utan att därför förutsätta några förkunskaper i resandets konst.

”Mat kommer snart att delas ut, efter maten vill man dricka…, men drick inte för mycket, ty då blir man lätt illamående… Eftersom passagerarna är många kanske tebladen och vattnet inte räcker, spara därför på teet och häll inte ut vattnet på golvet när ni druckit… inte heller skall man tvätta sig i vattnet. Om det inte finns vatten för ögonblicket, vänta tåligt. Orsaken är att resandena är många. Låt inte de små vännerna göra lilla bekvämligheten på golvet, använd toaletten. När man kommer in på toaletten skall man göra så här… Detta är för att skydda alla resandes säkerhet och för bevarandet av våra kroppars hälsa”.

En tågresa i Kina är alltid en skolresa. Som skolbarn står passagerarna uppställda på perrongen i små grupper, var och en under ledning av en viss tjänsteman, som för dem till en viss vagnsdörr. Avresan från varje station sker under festliga former och till triumfatorisk musik. Det känns nästan som om man själv åkte tåg för första gången.

Efter musiken återupptas genast den beskyddande och belärande högtalarpedagogiken. Den talar i Maos namn och är en av Partiets röster. Det är en bestämd stämma, som absolut väntar sig att bli åtlydd. Den behandlar en som ett barn och upprepar outtröttligt de enklaste saker. Den går inte att stänga av. Men den är artig och förnuftig, de vill allas bästa och den ger trygghet åt den som lyder. Så blir järnvägsresan, som för många passagerare torde vara en avsevärd emotionell upplevelse, ytterligare en erfarenhet av Partiets omsorg.

Morgonsolen öppnar långsamt den töcknigt hemlighetsfulla slätten. Det är jord man ser. Gravar. Enstaka isytor. Enstaka människor som färdas på jordvägarna. I jorden försänkta slättbyar på avstånd. Enstaka träd som ruskprickar i en jordens öppna farled.

Det är vårfest, månkalenderns nyår, en högtid som i betydelse motsvarar vårt julfirande. Under några dagar tas alla resurser i anspråk för att göra livet så gott och festligt som möjligt, under några dagar är alla människor i rörelse med röda nyårspaket under armen och sängkläderna på ryggen för att besöka varandra. Men de försvinner i denna ändlöshet. Timme efter timme mättas ögonen bara med jord.

En gång i halvtimmen passerar tåget en stor by eller en liten stad med sädesmagasin, fabriksanläggning och andra större byggnader.  Stationshus med röda politiska paroller och spärrar, bevakade av pistolpolis. Om tåget stannar kan man kliva ned på perrongen och gå fram till den lilla kiosken och titta in på de tomma hyllorna: blå tvålkoppar utan tvål, gurka i glasburk och några Maomössor. Småbarn letar kol i askan. Efter ett sådant uppehåll är man på ett ögonblick ute i jorden igen. Det lilla samhället tycks bara vara en jordhavets vågkam på väg att sjunka tillbaka i jord. Järnvägen håller det uppe som en plats där man hämtar kol och lämnar säd.

Från samhället grenar telefonlinjer ut sig över slätten. Stolparna är av trä och skarvade så, att den jordfasta delen som först ruttnar skall kunna bytas ut. Ibland ser man också en strömförande ledning på betongstolpar. Detta är de glesa maskorna av modern civilisation som spänts över urjorden.

Kina inifrån 1963

 

 

Peshawar

Timmen före soluppgången är underbar i Peshawar.

Man väcks av böneutroparen strax efter fem. Sedan hålls man vaken av kråkornas morgonhosta, av ånglokens pustande nedifrån järnvägsstationen, av småfåglarnas tjatter på gården, av hästhovarnas klapprande på gatan när droskorna ger sig ut på jakt efter dagens första kunder.

Jag vaknar på Dean’s legendariska, en gång ståtligt koloniala, numera ganska nedgångna hotell. Jag går ut på farstutrappen och väntar på soluppgången. Hela hotellet består av envåningshus med direkt utgång till gården, grupperade kring en huvudbyggnad med djupa loggior och vindspolad av breda takfläktar. En beväpnad vakt håller obehöriga på avstånd.

Så kommer solen, och nästan lika plötsligt som dess ljus genomtränger mörkret träffar dess strålvärme kroppen och genomtränger den friska, kyliga morgonen med sin hetta.

Och det underbara är att luften ännu är lätt och genomskinlig efter natten. Dagen börjar klarögd.

Ned går solen i tjock, nästan ogenomtränglig luft. Mörkret börjar redan i det bolmande dammet, i de feta svarta avgaserna, i lukterna och stanken. Mörkret börjar redan i rökarna av alla de eldar som tänds mot natten och den kommande kylan, mörkret uppstår kring gnistorna från sprakande träkol, i ångande från kryddstarka rätter, runt pumplamporna som tänds över staplar av frukt och nötter, knivar, schalar och resväskor.

Ack, dessa basarer som bara tycks vänta på mörkret! Det är då knivarnas klingor börjar blixtra, det är då resväskorna dekorerade som smyckeskrin låter sina metallbeslag gnistra, det är då schalarnas grälla färger kommer till sin rätt. Då stämmer allt och basaren vittnar med tusen röster om fattigdomens aldrig tillfredsställda längtan efter prakt och rikedom.

Elefantens fot 1985

 

 

Peterskyrkan

Den 28 september 1780 skriver C A Ehrensvärd till sin mor. Han berättar att han är framme i Rom och har sett ”S:te Pehrs körka”.

”Vårt slott är en liten hydda emot den. När man är ingången ser kyrkan ut som ett stort torg man gjort sig den mödan och lagt ett tak på… Folket syns små som myggor i kyrkan och det är det enda som kan visa en att hon är stor, ty allt i kyrkan är i så sanna och fulla proportioner att den endast tyckes i utseendet vara litet rymligare än andra kyrkor.”

Han föll i farstun för själva det kolossala i byggnaden. ”Biggest in the world”, skulle en svenskamerikan ha sagt med samma förkrossade beundran i rösten.

Men är det verkligen beundransvärt att en byggnad gör människan liten som en mygga? Kan inte ett rum vara för stort lika väl som för litet? Finns det inte ett lagom, en måtta, som har sin grund i människans mått?

Ju längre Ehrensvärd stannade i Italien, desto mer övertygad blev han om det. Och i boken om sin resa skrev han raka motsatsen till vad som varit hans första omdöme:

”Kyrkan är för stor. Våra behov taga oss själva till skala, kroppen har en viss rymd, vår samling är ett vist antal, röstens styrka på ett visst avstånd. Därav följer att rum har vissa proportioner och kunna göras även för stora som för små.

Ögat har en regel däri att det har i sin natur människans behov.”

Ehrensvärd var vår förste funktionalist. Det var han som gjorde människans behov till kärnpunkten i sin filosofi.

En underjordisk stjärnhimmel 1984

 

 

Pondicherry

I Indien frågade jag om modern helighet och blev tillrådd att besöka Sri Aurobindo Ashram i Pondicherry.

Jag far dit och sätter mig på trottoarkanten mitt emot porten, 9 rue des Marines. En halvtimme före soluppgången börjar det ljusna. Vitklädda människor med blomkorgar eller små matbehållare av mässing i handen kommer för att förrätta andakt och hämta frukt till morgonmålet. Jag ser deras ansikten: de andligt beräknande, de besvikna och drömmande, de förnämt slutna, de slappa och otåliga, de intensivt behärskade, de moderligt svärmiska.

I den grönskummande trädgården bakom murarna samlas de kring Aurobindos grav: smörgåsbord och blommor under ett stort träd. Dess krona susar sakta i de bedjandes tystnad.  De vänder sig till den gudomliga Modern, den andliga änkan, som bor ovanför graven bakom stängda, mörkbetsade fönsterluckor. En tjänare ligger raklång och smeker bort dammet från den tjockt mattbeklädda trappa, som leder upp till hennes våning. På meditationshallens stengolv sitter en grupp Modersdyrkare under taket av rostfritt stål. Ögonen är försjunkna i en cirkelstjärna som innehåller den unge Aurobindos bild. Andra hänger sig åt en oljemålning av Aurobindo och Modern.

Konstnären har velat åskådliggöra den förvandling till gräddvit, lysande substans som Auroboindos kropp sägs ha genomgått under andens bearbetning. Men oljan har inte riktigt orkat. Jag ser bara en gammal man med rödlätt hy, just hemkommen efter den lång dags andjakt.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Quito

- Om detta är haciendan, säger Jorge Icaza med en svepande gest över sitt stora skrivbord, så är det här den livegenes jordlott.

Han låter ett häftstift falla på den enorma bordsskivan.

Det var Jorge Icaza som skrev den klassiska romanen om livegenskapen i Ecuador: Huasipungo. Den kom 1934 och vann med åren internationell berömmelse. Nu har samhället förlåtit Icaza denna ungdomssynd och gjort honom till chef för Ecuadors nationalbibliotek i Quito. Jag träffar honom där  ¾ en liten, intensiv man, retorisk på brinnande allvar ¾ och frågar honom hur de huasipungeros han skrev om har det idag.

- Tror ni, säger han och börjar med tummen trycka ned häftstiftet i bordsskivan, tror ni att man kan befria de livegna genom att ge dem papper på en sådan liten plätt av storgodsens jord? Nej, de lever som förut. Lönerna har stigit något, det är sant. Men priserna har också stigit. Och arbetstillfällena har blivit färre. Liksom förr står huasipungeron i skuld hos jordägare och köpmän. Liksom förr säljer han sin skörd i förväg. För en kanna majsöl, lite sockersprit, några småslantar. Lagen tvingar honom inte längre att arbeta till underpris. Men nöden har samma tvingande kraft. Makten finns där den alltid har funnits. Och trälen…

Han lyfter tummen från häftstiftet som nu sitter hårt nedtryckt i bordsskivan.

- Trälen sitter fast där han alltid har suttit.

Jord och makt i Sydamerika 1973

 

 

Raipur

- Följ med till min hemby och se hur det går till!

Det är i skördetid och Raipur by ligger omgiven av gyllene moget ris så långt ögat når. En god asfalterad väg förbinder  byn med marknadsmöjligheterna i Bolpur stad. Majoriteten av byborna får vatten från sanitära, tegelsatta brunnar. Nya sädesslag, konstgödsel och teknisk rådgivning finns att tillgå inom blocket. Byns kreditförening kan låna upp till tio gånger sitt insatta kapital. Kvinnoföreningen ger en kurs i batik. Statlig hjälp har erbjudits för att återvinna den mark som nu ligger översvämmad av floden. Och den nya statliga bevattningskanalen irrigerar hälften av den odlade jorden.

Det borde vara en hoppfull situation, i synnerhet som jorden, jämnt fördelad, skulle räcka till nära två hektar åt var och en av byns 250 familjer. Vi besöker en sådan tvåhektarsbonde, som drygar ut inkomsterna från jordbruket med att tillverka gudadekorationer. Han har ett stort rum, svalt och högt i tak. Kökshuset, de två magra korna, raden av skinande mässingskärl ¾ allt talade om en mellanbondes blygsamma välstånd.

Men Raipur är inte en by av mellanbönder.  En familj äger 20 hektar, 50 familjer äger mellan tio och fyra hektar vardera. Men 150 familjer är jordlösa. Det är detta som drar ned byns utvecklingsutsikter.

- Det är svårt att intressera de jordlösa för nya sädesslag, konstgödsel och tekniska förbättringar. De arbetar ju ändå bara på andras åkrar. Kreditföreningen lånar ut mot säkerhet i jord eller jordägares borgen. De jordlösa får gå till ockrare och det är ockrarna som lånar i den statliga kreditkassan. Kvinnoföreningens kurser lockar bara hustrur till de förmögnare bönderna.  Den översvämmade jorden har vi varje år planerat att börja återvinna.  Men det strandar alltid på samma sak: de som skall utföra arbetet kommer inte att få jorden och de som kommer att få jorden kan inte utföra arbetet.

- Det är jordägande som ger makt och möjligheter här hos oss. Skördens storlek har inte samma betydelse. En man med kapital investerar hellre i mera jord än i bättre metoder. Han får bekvämare inkomster av ocker än av effektivt jordbruk. Ett dåligt skördeår kan vara ett gott år för honom, ty då kommer alla och vill låna spannmål för att överleva.

Jordreformen har lämnat de besuttna böndernas position orubbad. De har utnämnts till ”personal cultivators”, varigenom Indien på papperet blivit ett land av självägande småbrukare. Man ser inte sällan på den indiska landsbygden dessa ”personal cultivators”, som med vita byxor och paraply i handen övervakar de jordlösas arbete på fälten.

Att dela ut jord är inte att dela ut himmel. Jorden räcker inte till att ge alla en hygglig bärgning. Men en radikal jordreform skulle bryta ned den maktstruktur som nu hämmar utvecklingen. Jord skulle innebära människovärde, ansvar och inflytande för miljoner människor.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Rute

Våra vänner hyr ett hus i Rute på norra Gotland. Låga, kala kalkryggar sluttar sakta genom åker och löväng ned mot en vassrik sjö, där man hör rördrom och horsgök. Trakten är vacker. Det tycker vi också, men våra drömmar om att bo på det sättet kommer vi aldrig att förverkliga.

Orsakerna är följande. Vi upptäckte att vi planerat från felaktiga utgångspunkter. Eftersom vi blivit uppfostrade med kommersiella värden väntade vi oss kommersiella fördelar. Vi trodde att man levde billigt på landet. Vilken besvikelse! Pengarna blev odryga eftersom handelsbodens urval var litet och kvaliteten låg. Vi tvingades ofta köpa saker som vi inte ville ha eftersom den rätta saken inte fanns. Egentligen fanns naturligtvis allt vi behövde, men vi kände hela tiden en otålighet, en klåda efter vad vi inte behövde.

Vi upptäckte också att blommorna och horsgöken inte intresserade oss riktigt så mycket som vi hade väntat. Kanske var vi alltför mycket på vår vakt gentemot romantiska skenstämningar, kanske misstrodde vi våra upplevelser. Men även med avdrag för detta tyckte vi att vi blev mer ledsna av att stå en timme i affären än vi blev glada av att gå i lövängen. Ändå, det är det underliga, var vi varje dag mycket ivriga att ge oss iväg till affären, som om vi trott att den förvandlats under natten och nu skulle ge oss den dramatik vi saknade, det opersonligt trugande överflödets spänning.

Mot detta betydde det ingenting att den stora gårdskastanjen slagit ut. Vår uppmärksamhet är köpinriktad. Vi är invanda i ett liv där året uppdelas i säsonger, inte i årstider. Hösten är realisationerna, inte ett skeende i luften och i lövens färger. Vad som alltid framställs som åtråvärt blir åtrått; det andra förlorar sitt intresse. Varje situation där vi inte kan förbruka någonting och betala för det gör oss oroliga.

Vi upplever lust och olust i enlighet med inlärda värdebegrepp. Kanske hade vi känt oss bättre till mords om allting varit lite mera konstgjort. Vi saknade den lockande förpackningen. Ingenting var arrangerat för att göra intryck på oss. Man borde ha överdrivit himlen något, denna högförädlade himmel med natursmak, högre och blåare än alla andra, mild som ett leende, aldrig rörd av mänskohand.

Våra vänner på landet tvingas hela tiden att köpa för att fylla akuta och påträngande behov. Taket läcker. Hönsen rymmer, nät måste skaffas. Den eldfarliga kakelugnen måste sättas om. Spade för att gräva ned dasstunnans innehåll, yxa för att hugga veden.

Vi tvingas också att köpa, men av andra skäl. I vår moderna stadsvåning är de problem lösta som våra vänner betalar för, och dessutom en mängd andra som de ännu inte vågar tänka på.  Rinnande vatten. Badrum. Elektrisk spis. Allt detta ingår i vår hyra. Vi kommer till ett nästan färdigt hem och omges samtidigt av ett kommersiellt drivhusklimat som tvingar oss att köpa. Vår miljö omger oss med en ständig köplockelse som med en stank av tung parfym.

Det är skillnaden mellan stad och land. På landet vet vi att vi inte kan köpa tillfredsställelse. I staden tror vi hela tiden att vi kan.

Reklamen är livsfarlig 1957