S–T

Publicerad 2009-09-08 21:42

San Pedro de Timolé

När vi far in genom portarna till estancian ”San Pedro de Timolé” sätts ett klockspel i funktion. Ut över gräshavet klingar tonerna av ”Stiiilla natt”.

Vi tror att vi är framme vid gården och börjar spana efter byggnader. Men det är långt kvar. Godset omfattar 19 000 hektar. Det är 190 kvadratkilometer. Vägen fortsätter över oändliga, böljande betesmarker.

Slutligen parkerar vi nedanför kyrkan som utgör gårdens ena flygel. Den andra innehåller godsägarens bibliotek och arbetsrum. De båda flyglarna inramar en storslagen trädgård och i bakgrunden reser sig, skuggad av palmer och popplar, den mäktiga vita mangårdsbyggnaden.

Vi träder först in i en stor veranda, ett blomster- och sällskapsrum som utgör den naturliga förbindelsen mellan trädgård och bostad. Så en tambur med rymliga badrum till höger och vänster. Alla moderna bekvämligheter. Vi fortsätter genom två sällskapsrum, tungt men bekvämt möblerade, och kommer in i den ekboaserade matsalen. Hyllorna dignar av silverpjäser, priser från boskapstävlingar och lantbruksutställningar. Vildsvinshuvuden ryter ur väggarna. Bordet är dukat för tolv.

Fadern sätter sig i högsätet och fördelar platserna. Sist smiter sonen in som en kuschad hund och hamnar, tyst, längst nere vid bordsändan.

Måltiden kan börja.

Godsägarn för själv ordet. Vi äter kött och han talar kött, djur och beten. Boskapsskötseln är, säger han, den ädlaste av alla konster, det fria livet i markerna den värdigaste livsformen. Hans far hade haft 100.000 hektar att röra sig på, själv har han bara 19.000. Och jordlagret på dessa marker är mycket tunt. Därför har han börjat avla jord.

Avla jord?

Javisst. Han uppfann metoden för sju år sedan. Tidigare hade han bara intresserat sig för kreatursaveln. De bästa djuren väljs ut för att föra rasen vidare, inte sant? Nu behandlar han sina beten på samma sätt.

Och hur går det till?

Jo, han skalar bort cirka två centimeter av ytlagret på sina bästa betesmarker. Nu har Gallinal blivit galen, han förstör sina bästa beten, säger grannarna. Men marken blir inte förstörd ¾ efter två, tre år har han gräsväxten tillbaka lika stark och fin som förr.

Och han har fått 50 ton ”avelsjord”, mättad med fröer och bakteriekulturer. Ytlagret från en hektar sås ut över 250 hektar, som i förväg rensats från myror och ogräs. Proceduren upprepas två år i följd. På tredje året är de befruktade betena lika bra som de beten som var utgångspunkten. Två hektar har blivit 250. Var och en av dessa 250 hektar avkastar nu 500 kilo kött om året.

Hela eftermiddagen far Gallinal omkring med oss i sin gamla darriga Opel Olympia kors och tvärs över markerna, gräver i myrstackar, inspekterar beten och boskap, härjar med lantarbetare och härskar i sitt rike.

Det är något av Tolstoj över denne ärkereaktionäre förnyare. Han håller skola för godsets barn i sitt arbetsrum och predikar för dem sitt biologiska evangelium. Boskapsskötsel är människans naturliga sysselsättning. Allt annat är våld på naturen. Även jordbruk är degenererat och i grunden onödigt:

- Människan får allt vad hon behöver från djuren. Kött, mjölk, hudar. Det klarar man sig med.

Befängda idéer blandas med praktiskt förnuft och enastående framsynthet i denna förkunnelse. Plog är synd ¾ man skall aldrig sätta järn i jorden. Kemikalier är synd ¾ behöver jordens gödas skall man använda finmalet naturligt bergsfosfat. Insekter bekämpar man bäst genom att skydda fåglarna. Och som utsäde tar man ytlagret från sina egna bästa betesmarker.

Varje ord färgas av den monumentala självkänsla som äganderätten till ett av landets största gods kan inge en kraftfull personlighet. Det vore fel att kalla A C Gallinal en blygsam man. Under dagens lopp jämför han sig utan choser med Einstein, Pasteur och Columbus. För andra tog det tusen år att bygga en tum jord. Själv avlade han samma jordlager på tre år. Tidsskillnaden var inte bara märklig, den framstod som ett mått på skillnaden mellan honom och andra män, ett belägg för hans personliga potens. Snart skulle hans ytlager spridas till Australien och Nya Zeeland, ja över hela den betande världen. Men framförallt över hans eget Uruguay. Han stod där språngfärdig, som en av sina egna avelstjurar ¾ bara byråkratins stängsel och människornas egen bottenlösa dumhet hindrade honom från att bestiga och befrukta hela landet.

Jord och makt i Sydamerika 1973

 

 

Santiniketan

Santiniketan betyder ”Fridens boning”. Förfallets frid, tycktes det oss som just kom från den beslutsamma studieatmosfären vid Pekings universitet. Tagore ville göra sitt universitet till ”en helgedom där redan själva vistelsen innebär utbildning”. Han har fått ett universitet utan bokhandel men med riklig tillgång på sarityger och skönhetsmedel.

I skymningen strövar vi hemåt över de gula, hedliknande gräsplanerna, på en gång betryckta och underligt upprymda. Jag minns Peking som en ond dröm: uniformeringen, högtalarlarmet, ensamheten och rädslan. Här svärmar istället skrattande flickor förbi mig, färgrika som fjärilar. Klara ljud avtecknar sig mot tystnadens rymd: en oxkärras kvidande, stamkvinnornas sång när de vandrar förbi på landsvägen och ljudet av deras nakna fötter i gruset.

På Santiniketan bor vi i ett rum som är lika spartanskt som det vi hade i Peking , men utformat med säker smak: Proportionerna är behagliga, De hemvävda bomullstygerna lyser, stolar och bord har en rustik skönhet.

Men även denna alltigenom behagliga atmosfär har inslag av brutalitet som fullständigt saknade motsvarighet i Peking. En bakdörr leder till badrummet. Det har egen ingång för att inte den personal som rengör toaletten skall behöva passera genom vår bostad. Vid tiotiden på förmiddagen hörs ett krafsande som av en hundtass på bakdörren. Det är den orene som begär tillträde. Mellan detta skygga indiska arbetsdjur med bortvänt ansikte och den ”arbetande vännen” i Peking, som skötte samma sysslor men också var en ambitiös studiecirkelmedlem och hade en naturlig självaktning ¾ mellan dem var det inte svårt att välja.

Inför Tagorejubileet 1961 gav universitetet i uppdrag åt ett forskarlag att i tre byar undersöka resultatet av det utvecklingsarbete som skalden inledde och som sedan övertagits av den indiska staten. Undersökningen visar att Santiniketan räddat byarna från total utplåning genom malaria. I andra avseenden var resultaten inte lika påtagliga.

Utbildning: I den mest framgångsrika byn kan nära halva befolkningen läsa och mer än hälften av barn i skolåldern går i skolan. I de båda andra byarna har läskunnigheten avtagit och bara en tredjedel av barnen går i skolan.

Jordägande: 1926 ägde en tredjedel av familjerna i en by 62 procent av jorden. Deras jordinnehav har ökat till 72 procent. In den andra byn har de jordlösas antal ökat och den tredje byn har förlorat sin jord till universitetet och dess tjänstemän.

Levnadsstandard: Befolkningens flertal är statare, kontraktsarbetare eller daglönare. ”För alla dessa tre kategorier gäller”, konkluderar undersökningen, ”att deras reallön torde ha sjunkit med något mer än en fjärdedel efter Indiens frigörelse.”

Undersökningen konstaterar ett fullständigt misslyckande. Det sker vid en tidpunkt då Indien befinner sig mitt i det största försök som någonsin gjorts att lyfta ett land ur fattigdom och okunnighet med just de metoder som Tagore använde. Så gott som varje indisk by ingår i ett ”utvecklingsblock” för landsbygdens förnyelse. En av de direkta förebilderna till detta system är Tagores pionjärinsats. Undersökningen har utförts vid Tagores eget universitet, där skalden ägnas en svärmisk dyrkan. Om kinesiska forskare hade fått ett liknande uppdrag hade de varit tvungna att stöna av lycka över Partiets osvikliga ledning. Men de indiska forskarna redovisar Santiniketans misslyckande utan minsta försök till ursäkter eller dimridåer.

De ger prov på en personlig integritet som vore otänkbar i Kina.

Den intellektuella friheten, även om det är friheten att konstatera ett totalt misslyckande ¾ det är den som för mig i sista hand skulle avgöra valet mellan Kina och Indien. Men denna frihet har hittills inte lett till något resultat för de bybor som är föremål för undersökningen.

”Sriniketan” betyder ”sanningens boning”. Sanningen är ofta bitter i Indien. Det hoppfulla, kanske det enda riktigt hoppfulla är att det finns indier som har modet att se den i ögonen.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Santo Domingo

Eller ta Santo Domingo där USA 1965 ingrep med egna trupper för att rädda demokratin. Det är nästan tomt på gatorna. Bara stålhjälmade poliser, två och två, fyra och fyra. Och militär med gevär och maskingevär i gathörnen. En nedgången, halvdöd stad, en dyster, övergiven, laddad stämning: ockuperade ruiner.

Jag besöker PRD-partiets ungdomsförbund. SSU-flaggan står på bordet. De är rörande i sin kärlek till den svenska socialdemokratin som de på alla sätt söker efterlikna. Var och en av dem som sitter runt bordet, ett dussintal, har åtminstone någon gång under de senaste åren blivit fängslad och misshandlad. Medan jag sitter där kommer telefonbud att en partiansluten officer hittats död under mystiska omständigheter. Varje vecka bokför man nya arresterade, dödade, torterade.

Tillsammans med svenske konsuln beser jag landets största sockerbruk, Rio Haina. Hela området kring bruket heter San Cristóbal och nås via en pontonbro, byggd och bevakad av militären. För att komma in på området  passerar man ytterligare tre kontroller av militär- och brukspolis. Entrén till själva fabriken sker genom långa kögångar av kraftigt ståltrådsnät i dubbel manshöjd ¾ ett slags burpassager som bara släpper igenom en i taget. Ingången till kontorsbyggnaden är ännu bättre bevakad, porten spärras av två system av tunga stålgrindar. Dessutom kan varje enskilt våningsplan spärras av med samma typ av grindar. Innerst bak alla dessa säkerhetsanordningar sitter brukspatron, Manuel Gil Fernández, vid sitt skrivbord med ett välfyllt patronbälte om magen och revolvern vid höften.

- Har ni mycket besvär med strejker och oroligheter?

- Inte under den nuvarande regeringen.

- Varför då så välbeväpnad?

- ”Vildsvinet känner man på betarna.”

- Och det betyder?

- Att pistolen har arbetarna respekt för.

Jag provocerar med tystnad.

- Jag är liten till växten… I självaste USA, ja ni har väl hört vad som händer där… Jag är bara en vandrande måltavla om jag inte kan sätta mig i respekt med vapen. Jag som har skurit ned det här företagets lönekostnader med 30.000 dollar i månaden… Kort sagt: det är säkrast att gå beväpnad.

Slagskuggan 1969

 

 

Sevagram

I Centralindiens ödemarker drar befolkningen tiggande längs vägarna. Redan ett par timmar efter soluppgången är marshettan mycket stark. Kroppen torkar ut. Det svider i munnen när jag talar. Åkrarna ligger och ryker, träden som flammar av laxröda blommor försvinner i ett grått dis, horisonten är osynlig, solen likblek som en måne.

I hjärtat av denna ödemark ligger Sevagram, Gandhis forna högkvarter.

Hans bostad är byggd i genuin bondestil, praktisk, enkel, utan snobberi. Den är bonderiktig även i de smaklösa dekorationer som slammats in i väggarna: ett guds bomärke omgivet av träd. Enkelheten är inte (som kring Tagore) påkostad och utsökt. Den är framförallt effektiv. En enkelhetens posör skulle inte ha kunnat neka sig en avslutande finess, någon liten avslöjande överdrift. Det övertygande med Gandhis hem är att mannen bodde bekvämt.

Gandhis enkelhet var alltför djupt motiverad för att kunna stanna vid en pose. Hans sätt att leva gav dramatisk gestalt åt personliga och samtidigt representativa problem.

Indierna älskar Gandhi för att han vågade vara indier. De kan skratta åt att han, den brittiskutbildade advokaten, uppträdde i Buckingham Palace som indisk fakir, iklädd bara ett vitt skynke. Men de avundas honom djärvheten i denna nationella gest. De beundrar honom för att han vågade ta språnget ned i fattigdomens avgrund och leva som folket.

Fängelset hade inga överraskningar för Gandhi. Han bodde redan i en cell och övade sig i isolering en dag varje vecka.

Fattigdomen kunde inte överrumpla honom. Han bodde redan på dess botten och hade inrett sig bekvämt där. Han åt den enklaste och billigaste mat, gjorde själv sina kläder, hade inga ägodelar.

Han visade att om man frivilligt söker fattigdomen behöver man inte vara rädd för den. Han lärde att om man frivilligt söker straffet som en utmärkelse, så blir ockupationsmaktens lag maktlös.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Shanghai

Det var kinesiskt nyår, alla människor ute på gatorna, fångade av varandra ¾ i flera timmar satt vi fastklämda i massan, hjälplöst hänvisade till att följa med strömmen som centimeter för centimeter pressades framåt mellan husväggarna. Det var första gången. Som i en hydraulisk press. Det finns en distans kring begreppet individ. Vår kultur uppstod i små grekiska stadsstater, bland enslingar på Island, i en ännu glesbefolkad europeisk skärgård. Det finns ett noli-me-tangere i den europeiska jagkänslan som världen inte har rum för. Ingen kan vägra att ta emot en annans kropp mot sin. KAMRATER! GÅ FÖRSIKTIGT! KAMRATER! VAR RÄDD OM BARNEN! KAMRATER! Högtalarna hamrade oavbrutet mot trumhinnorna. Det är anakronistiskt att försöka leva ett personligt liv i vår tid. När Snow på 1930-talet intervjuade kinesiska kommunister fann han att de saknade biografi. De kom inte ihåg sina privatliv, de hade kanske inte upplevt något annat än kollektiva skeenden. Jag minns att det skrämde mig ¾ men hur länge skall man egentligen fortsätta att fira sin födelsedag? Varför har jag alltid tyckt att det som händer mig själv är på något sätt betydelsefullare än vad som händer andra människor? KAMRATER! TRÄNGS INTE! KAMRATER! GÅ FÖRSIKTIGT! KAMRATER! Den entoniga, opersonliga, fullständigt uttryckslösa rösten hamrar med maskinell regelbundenhet in sin omsorg i massan, som med oändlig långsamhet trycktes framåt mellan husväggarna. Det tog ett par timmar. Det behövdes ett par timmar för att pressa ur mig känslan av att vara något särskilt, en annorlunda människa, ett eget öde.

Efteråt på hotellrummet kom den naturligtvis tillbaka, men inte på samma sätt som förut. Aldrig på riktigt samma sätt.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 
 

Shandung

Bönderna arbetar med hacka och spade Shandunghalvöns stentunga fattigjord. Alltid för hand. Jag ser dem inte plöja med någonting annat än barn.

Det kan vara upp till tio barn. En man spänner alltså tio barn för plogen och plöjer.

Oändlig, ofruktbar, vinterhård torrmark. En far skall plöja och spänner barnen för plogen. Jag vet inte riktigt hur en sådan sak skall sägas för att få sin fulla innebörd. Jag vet inte vad som händer i Kina. Men jag vet att denna vackra februaridag var det en kinesisk far som inte hade annat än barn att spänna för plogen.

 Tåget rusar. Ljusberg, bländande åkrar.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Sjöbjörnsvägen 26

Lägenheten låg i Gröndal, två trappor upp i Stjärnhusen.  Vi hade inte hunnit sätta upp rullgardiner och i det ljusa rummet med de ovana ljuden vaknade jag mycket tidigt. Det var söndagsmorgon och klockan var ännu inte fyra. Jag var glödande lycklig. Det luktade fortfarande lite målarfärg, jag ville ut i friska luften. Just som jag klätt på mig och skulle smita ut hörde jag att Ci också var vaken. Vi gick ut tillsammans.

Vi gick ned till båtbryggan och stod länge och lyssnade till den stillhet som skapades av de kluckande vattenljuden. Vi gick förbi Saltsjöbadstvätten och radiofabriken och klättrade upp på berget bakom huset med Löken. Ute i farleden sköt redan några segel fram över vattnet. Vi kände oss så rika att vi fick tårar i ögonen. Alltihop det här var ju vårt nu! Vi bodde här! Vi kunde komma hit och se det så ofta vi ville. Tillsammans!

Vi gick vidare ut till Ekensbergsvarvet och Krutfabriken, vi återvände längs Vinterviken under ekarna, och rundade Trekanten. Den tysta morgonens friskhet var ljuvlig. Varför hade vi sovit så många söndagsmorgnar när vi kunde ha gått upp och börjat leva? Just så här skulle vi i fortsättningen alltid göra: det oväntade! Det som ingen annan önskade eller kom att tänka på fastän det låg öppet för alla ¾ det skulle vara vår största njutning!

Aldrig har livet tyckts mig så åtråvärt som denna första morgon. Bara doften av nysågat virke från brädgården, bara lukten av bränt kaffe från rosteriet. Jag njöt av luften jag andades, av kläderna mot kroppen, av marken mot fötterna. Inom mig reste sig och svällde ett inre stånd, fuktigt, glänsande och lustfyllt, som tycktes fylla hela kroppen.

En gift mans dagbok 1982.

 

 

Smara

Vad som nu hände var mycket egendomligt. Jag har bara varit med om det denna enda gång, på hotell Erraha i Smara.

Jag sitter en kväll i hotellkorridoren och pratar med en marockansk grönsakshandlare. Han är från Rabat och har av regeringens subventioner lockats att flytta till Smara. Här har han billig bostad, tjänar bra med pengar, trivs. Och som bevis på att det inte finns några problem i staden anför han att där inte finns några soldater.

- Inga soldater, inga problem.

Detta sitter han och säger på hotell Erraha som är fullt av soldater på permission. De sover i högar framför oss på golvet i korridoren.

De kommer direkt från striderna vid Muren med sanden rinnande ur uniformerna, vilda blickar, huvudena inlindade i skynken och trasor. Smara med sin musik, sina ljus och sina enstaka kvinnor framstår för dem som ett paradis jämfört med det stora dammet, den eviga vinden och den skugglösa hettan därute.

De har kanske inga problem, men soldater är de onekligen.

Från fönstret i hotellkorridoren ser grönsakshandlaren och jag ut över staden. Den består huvudsakligen av militärförläggningar som liknar äggkartonger med sina rader av små gulvita kupoler. Bakom hotellet står krigsfordonen uppradade på en jättelik militär parkeringsplats. På gatan nedanför ser vi militärpoliserna gå omkring två och två och kolla sahariska identitetskort. Marockanska värnpliktiga drar i grupper längs gatan, hängande på varandra som tonårsflickor. En kollon armélastbilar står med brummande motorer klara för avfärd till fronten. De är fulla av soldater med buttra, bittra, slutna ansikten.

Och här sitter grönsakshandlaren och påstår att de inte finns.

Jag frågar en gång till. Jo, han säger verkligen att det inte finns soldater i Smara.

- Jamen vänta nu, säger jag vädjande. Du kan ju inte gå och pissa ens utan att kliva över sovande soldater och därnere på gatan vimlar det ju av militär…?

Jag pekar ut genom fönstret. Men det gör inget som helst intryck på grönsakshandlaren.

 - Längre bort, kanske, säger han. Men här i Smara finns det inga soldater, inga problem.

 Säger han vad polisen sagt åt honom att säga utan att bry sig om att försöka göra det trovärdigt? Vill han kanske, utan att blottställa sig, säga raka motsatsen: ”Många soldater, stora problem”?

 Det vet jag inte. Jag vet bara att vårt samtal upphörde när det hade förlorat kontakten med verkligheten.

Ökendykarna 1990

 

 

Snaefellsnäs

Jag minns isländska mornar. Landet överallt öppet omkring en, vidsträckt och stilla. Tystnaden sådan att en surrande fluga blir en vän och ett sällskap. Tiden kan inte mätas i minuter och timmar, möjligen i geologiska perioder. Detta skulle jag tro är det närmaste en människa kan komma evighetens tideräkning.

En dag gick jag från Snaefellsnäs yttersta udde och följde stranden in mot fastlandet. Jag såg flera människor på morgonen och några på kvällen. Tidigt såg jag ett vattenfall vid horisonten, hörde det under dagen falla inom mig, hade det på kvällen åter ljudlöst långt bakom mig. En hästhjord drev upp dammoln på avstånd. Under flera timmar anfölls jag av måsar som häckade i närheten. Gömd under en bro låg jag i lä och såg fiskarna simma i det glittrande vattnet innanför ögonlocken.

När jag kom fram igen hade måsarna tröttnat. Ängsullen silvrig vid vägkanten. Bergens rynkiga, infallna gamlingsansikten  får en underlig förtrolighet. Vägen lyser lika vit som solgatan på vattnet. Jag har gått så länge att jag inte längre märker att jag går. Just så måste det kännas att gå på vattnet ¾ så lätt, så självklart.

Dagen ligger solbelyst och öppen, fylld av den mildaste styrka, det är som att andas in den vita doften av rent trä. Himlen stiger över sina bräddar en sådan dag och vill strömma in i en. Allt ligger bart ¾ också i mig själv, jag känner mig utlämnad som om jag inte längre kunde hålla någonting dolt. Och genomandad, lycklig, styrkt i mina bästa förhoppningar: det är som om dagen och landskapet förts in i min kropp och blivit mig själ och samvete.

Ett förslag 1955

 

 

Stillahavsöknen

Panamerikanan söderut från Lima följer länge havsstranden, på tröskeln av kontinenten, precis utom räckhåll för de väldiga bränningarna. Jag hade, när vi började resan, inte riktigt klart för mig att 4.000 kilometer av den latinamerikanska stillahavskusten är ren öken. Situationen är paradoxal: där svallar världens största vatten, in väller molnmassorna, tunga, mörka, drypande av fuktighet ¾ och här ligger marken torr och ofruktbar, mil efter mil av dyner och fin, ljus sand genomilad av mörka kårar. Det växer inte ett grässtrå.

Med timslånga mellanrum ser man ett träd nedborrat i sanden, lågt och buskigt, ruvande som en drake på sitt vatten. Kring Ica där vi övernattade första kvällen reser sig några enstaka palmer. Annars är alltsammans öken ¾ klassiskt som en skämtteckning. Men på alla håll omgiven av fuktighet. Jag känner dimman driva in från havet, jag känner den i ansiktet, har den på vindrutan ¾ men marken får inte en droppe.

Denna havsdoftande öken sträcker sig från femte till trettionde breddgraden. Den har enstaka jordbruksoaser och några hamnstäder i anslutning till utländska gruvföretag. Men man kan köra i dagar utan att se andra spår av människor än övergivna kyrkogårdar efter nedlagda salpeterfabriker. Eller små fiskelägen ¾ öknen är huvudsakligen befolkad av fiskare. Deras hus består av en grop i marken och ett litet stenkummel, inte större än en hundkoja. Springorna är tätade med papperstussar och det hänger en trasa för ingången. Fem-sex sådana hus bildar en liten by, där barnen myllrar och näten ligger uthängda på tork.

Jag har aldrig förr haft en så stark känsla av att befinna mig på baksidan, på ryggsidan, vid slutet av världen.

Slagskuggan 1969

 

 

Södertälje

Skriva lärde jag mig på ett barnhem utanför Södertälje. Huset låg tungt i granskog. Stort och ödsligt. Det var senvinter och snöslask. Snön liknade havresoppan på morgonen, fast kallare.

För att spara personal hade skötseln av de mindre pojkarna överlåtits på det äldre. Dessa hade infört en sträng hierarki med militära grader. Den äldste var general i toppen. Han hade pengar och fick gå ned till kiosken vid vägen. Det hörde till ritualen att han skulle bjuda den nykomne att smaka en chokladkaka från vilken han generöst dragit bort nästan hela papperet.

 - Varsågod!

 Jag sträckte fram handen för att bryta en bit.

 - Trodderuva, ditt lilla arsel!

Han åt den själv som man äter en smörgås.

Min mor betraktade mig som barn, min far som vuxen. Därför var det på mor jag tänkte när jag kände mig hjälplös som ett barn. Hon hade farit därifrån ¾ och i mitt övermod hade jag låtit det ske, berusad av en tillfällig framgång på iskanan, kaxig nog att tro mig kunna klara situationen på egen hand. Nu insåg jag min övergivenhet och det blev kallt i magen.

Klockan ringde för vattgröt. Jag lärde mig frukta den eftersom den betydde kväll och natt, jag lärde mig längta efter den eftersom den betydde slut på dagen och provtagningarna. Dessa prov försiggick ständigt och avsåg att bestämma den prövades plats i hierarkin. Vissa prov gällde styrka och mod, andra lydnad och underkastelse. Det första styrkeprovet var att klättra upp i en därför avsedd björk och låta sig glida ned när toppen böjde sig mot marken.

På kvällen knäppte jag mina svidande händer i bön till Gud. På dagarna försökte jag lära mig skriva. Jag drevs av allt det hemska omkring mig och allt det härliga jag längtade efter. Sommaren: när man ligger på marken och tittar på den solomflutna flaggstångstoppen. Vintern: hästarnas pinglor i det snömjuka vintermörkret när den röda plogen kommer susande. Hemma: där även svindeln är skön och även mörkret tryggt. Allt detta skulle jag på magisk väg återkalla genom att skriva ett brev till mor. Orden låter sig nämligen uppdelas i bokstäver, underliga små ljudritningar, bilder som bär rop. Om man på rätt sätt sammanfogar dessa tecken blir önskan verksam. När man skrivit är man räddad. Sedan gäller det att härda ut tills det verkat.

Självklara saker 1970

 

 

Tademait

Tademait, ”öknarnas öken”, är det dödaste området i Sahara. Varje tillstymmelse till växtlighet saknas. Allt liv är utsläckt. På marken finns bara den svarta, blänkande ökenfernissa som hettan pressat ur stenen.

 Nattbussen, den enda bussen mellan Elgolea och Insalah, tar med lite tur sju timmar. Sittplats tillkämpar man sig i konkurrens med ett par dussin soldater i grova marschkängor som lärt sin köteknik vid arméns närstridsskola i Sidi-Bel-Abbés. Den som under ena armen bär den europeiska tankens kärna, packad på en gammaldags hårddisk, är därvid klart handikappad.

Vid avtagsvägen mot Timimoun serveras varm potatissoppa med bröd ur ett hål i väggen. Sedan är den sönderkörda asfalten slut och bussen fortsätter genom väglös öken.

Det är rena rodeon. Bussen beter sig som en ännu inte inriden unghäst. Med skallrande rutor och skrikande fjädrar gungar, stampar och hoppar den fram och varje stöt fortplantas till hårddisken som jag håller i knäet och till ryggradens biologiska mjukdisk som liknar en stapel svajande byggklotsar. När sitta inte går längre hänger jag i takräcket eller står på huk med böjda knän.

Det är det här jag har fruktat. Det är det här jag har längtat efter.

Natten är fantastisk under månen. Timme efter timme strömmar vitöknen förbi: sten och sand, sten och grus, grus och sand ¾ alltihop lysande som snö. Timme efter timme. Ingenting händer förrän en signaleld plötsligt flammar upp i mörkret till tecken för en av passagerarna att stoppa bussen, att stiga av och börja gå, rakt ut i öknen.

Ljudet av hans steg försvinner i sanden. Han själv försvinner. Även vi försvinner i det vita mörkret.

Utrota varenda jävel 1992

 

 

Taj Mahal

Fullmånenatt. Poliserna har gått hem, affärerna är stängda, kartor gives ej. Ingen svarar längre på tilltal, cyklisterna är inbyltade i en massa schalar och om de förlorar farten faller de av cykeln och tappar alla schalarna och blir frusna och står alldeles oförstående:

Taj Mahal?

Ja, just Taj.

Vill ni se Taj Mahal?

Exakt. Vi som miljoner andra utlänningar är här just för att se denna byggnad. Var?

Jaså, ni vill se Taj Mahal, säger de som om de inte trodde sina öron, pekar, börjar bylta in sig igen och vinglar vidare i den månvita natten.

Slutligen stiger vi in i en portbyggnad av röd sandsten. Taket är genomdraget av en spindelväv av tunna, vita linjer som markerar valvformen. Genom porten, ut på trapporna ¾ och Taj Mahal stiger emot oss ur flodens dimma.

Det är en stram syn. Svart och vitt. En linjerät trädgård, åttauddiga stjärnor sammanbundna till ett mönster av vit sten, höga mörka cypresser. Alldeles i flodbrynet reser sig Taj Mahal, flankerat av fyrtornslika minareter. Fortfarande bara räta linjer, rektanglar och kvadrater ¾ ända tills ögat når den mjuka moriska bågen över port och nischer. Den stiger som en flamma av mörker i den vita marmorn. Den stiger mot kupolen som har samma flammas form. Den ger hela byggnaden en overklig lätthet. Detta är en rymdfarares bostad, färdig att lyfta och försvinna som en drömsyn, buren av dessa ballonger av månljus sten.

I ett hörn av trädgården har någon glömt kvar en liten hink med träkolsglöd. Sitter och värmer händerna under vintermånen, sitter länge kvar och betraktar denna starka, ljuvliga slöja av sten.

Asiatisk erfarenhet 1964

 

 

Tian An Men

Ljudet av tusentals människor i rörelse när vi samlas utanför våra dormitorier i morgonmörkret. Klockan är halv fyra. Det känns som när man skall ut och fiska före gryningen. Månsken. Lätta skyar, lite kyligt. Nedåt gatan lyser skolornas och institutionernas röda festportar, flaggprydda och kantade med glödlampor. Gatan övergår snart i leråker, det har regnat i flera dagar, vi plumsar vidare i vattenpussarna. Några aktivister ¾ jag känner igen dem från föreläsningssalarna ¾ föreslår att vägen skall förbättras. Borde vi inte snart ut på lite kroppsarbete? Men appellerna väcker inget gensvar. En glad, nästan uppsluppen feriestämning råder, stegrad av den tidiga timmen och vägens besvärligheter.

Stockningar. Män med ficklampor lyser framför våra fötter på de besvärliga ställena. Skynda på, kamrater, skynda på! Och när vi kommer inom hörhåll för järnvägsstationens högtalare: - Kamrater, tåget skall snart gå, skynda er lite! Vi jagar i språngmarsch över åkern och packas i vagnarna.

Under färden ser man bara de röda flaggportarna lysa i utanförmörkret: nattens ljusa portar, strålande ingångar i mörkret.

Uppställning vid stadsmuren. Våra led kommer i rörelse, ömsom halvspringande, ömsom stillastående. Kolonner av militära lastbilar med sjungande trupper passerar oavbrutet. Det ljusnar och folk börjar komma ut ur sina hus, de gör upp eld i små plåtburkar utanför dörren, man känner lukten av rök och mat.

- Ahya, det där lukter gott! Lök och ris, tror någon, stekt sötpotatis föreslår en annan. Det är sådant pratet gäller, de enda hänsyftningarna på dagens betydelse är frågorna till dem som varit med förut:

- Såg du Honom? Gick det för fort eller kunde man se Honom?

Medan morgonstjärnan bleknar förändras långsamt stämningen. Man blir trött av att det dagas. De röda portarnas lampor förlorar sin trollglans. Fanorna hänger inte lika blodtungt och meningsfullt som i mörkret. Dagen varken döljer eller framhäver. Den dystra och sjabbiga gatans morgonansikte träder emot oss: färg och rappning har flagat från husen som ingen längre underhåller, de av clocharder genomrotade askhögarna ligger utspridda på gatan, stora ödebyggen reser sig halvfärdiga och övergivna bland de låga husen. Verkligheten börjar smaka besk i munnen.

Under tystnad når vi samlingsplatsen. Rusning till toaletterna: av presenningar skyddade gemensamhetsgropar i trottoarens jord. Matsäcken fram: Ett slags stora festbullar av veta och korn, lite söta, sega, svårbrutna, mjöltunga, mättande bullar. Därtill hett vatten från ett stånd. Vi sitter på varsin tidningsbit och läser, spelar kort, pratar. Högtalarna spelar eggande musik och håller korta föredrag där varannan mening börjar: ”Den amerikanska imperialismen är…” Men vi har hört det för många gånger för att lyssna. De människor som oavbrutet tågar förbi verkar lika avspända. Kvinnorna går och stickar, männen läser eller röker och pratar.

Så kommer vi i rörelse, långsamt och ryckvis. När vi svänger in på huvudgatan börjar de därtill utsedda studenterna att anföra kören av leverop: leve folkkommunerna, allmänna linjen, det stora språnget framåt, lever Partiet och Mao! De läser från en tryckt lapp i handen de välkända slagorden, vi höjer våra pappersblommande grenar och skriker med ¾ automatiskt och utan särskild inlevelse, sakta segande oss fram i den tröga fösande massan. Omedvetet söker jag rätta mina steg efter de tunga trumslagen, men kineserna tycks inte reagera på musikens eggelser. De går inte i takt. Och våra politiska rop, avbryter inte en inofficiell engelsk språkkurs som mina sidokamrater börjat med mig, formande satser av typen: ”Flickan är vacker”.

Men just som Den Himmelska Fridens Port kommer inom synhåll spänns plötsligt de inre strängarna. Nu kommer det ögonblick inför vilket man har tränat på sandplanen bakom vårt dormitorium. Leveropen har kommit som från ett urverk, hyllningarna har rungat med taktfast körstämma. Ingenting av detta håller nu.

Man kan urskilja två olika reaktioner. De flesta tänker bara på att få se Mao, de övriga på att Mao skall se dem. Vad bägge har gemensamt är koncentrationen på Ordföranden. De övriga ledarna är glömda. Den inlärda sekvensen av rop är glömd och flyter samman i ett enda oartikulerat skri.

Min kamrat till höger manövrerar sig skickligt undan de skymmande plakaten och fanorna för att få se så mycket som möjligt. Min vänsterkamrat avslutar vår språkkurs med den belysande meningen ”Nu kan Mao se mig!” Han ropar om och om igen Maos namn med flämtande röst som i vånda, han försöker sträcka sin gren högre än alla andras, han försöker nå fram med sin röst. Han är ensam med Mao. Denna reaktion underlättas av att den som går i ledet aldrig uppfattar demonstrationens massverkan. Man ser bara dem som går allra närmast och även kontakten med dem bryts i det avgörande ögonblicket, då allas uppmärksamhet riktas mot tribunen.

Just som vi skall passera den vänder sig knappnålshuvudet däruppe bort från oss för att hälsa på någon ¾ ett besviket, nästan ilsket sus går genom gruppen. Ögonblicket därefter är vi förbi. Alla hade omedvetet saktat farten och nu måste vi springa för att hinna fatt de framförvarande. Allt är över. Det går en tung suck genom ledet, och några steg senare har vi återupptagit den avbrutna språkkursen.

Kina inifrån 1963

 
 

Timimoun

Timimoun är den enda av Saharas oaser där jag skulle kunna tänka mig att bo.

Jag tycker om de smala, vindlande gränderna som ständigt byter riktning för att undvika solens förföljande strålar. Husen bildar broar tvärs över gatans smala schakt, gatorna blir övertäckta tunnlar, gårdarna djupa som brunnar dit solen inte kan tränga ned. Fönstren är små skottgluggar, så djupa att solen inte kan skjuta in genom dem. Årtusendens fantasi har varierat ökenarkitekturens enkla grundprincip: försvar mot solen.

Jag älskar de blåskimrande trollsländorna som svävar över det gröna, blommande vattnet i bevattningsbassängerna. Överallt porlar och kluckar det löftesrikt. Vattnet rör sig i ett invecklat system av rännor som korsar varandra, grenar sig eller löper in i varandra. Svarta män planterar kål i det mjuka slammet.

Jag älskar de saltvita slätterna kring Timimoun och den timglasfina sanden. Jag älskar bergen med sina långa röda rötter av sand. Jag älskar nymånedynerna, formade som skäror med vassa, vindslipade eggar.

Bilskuggan med sina höga vacklande hjul tycks klippt ur en serietidning när man i solnedgången genom havet av dyner återvänder till Timimoun.

Hit skulle jag alltid vilja komma tillbaka. Här skulle jag tillbringa vintrarna på hotell Gourara med min ordbehandlare och ett litet diskettbibliotek med den moderna egoismens klassiker från Hobbes till Huysmans. Och snart nog alla andra texter on line från Europas samtliga nationalbibliotek och databaser. Och så någon gammal bortkastad, häftad och tummad ökenroman av Pierre Loti.

Det är min ökenromantik.

Här skulle jag leva ostörd av mänskliga komplikationer, leva utan kärlek men också utan smärta.

Leva på bröd och dadlar, betrakta stenskvättan och ökenkråkan, lyssna på palmduvorna när de ojar sig i dadeldungen. Sitta i soluppgången och se ut över saltträsken och njuta av öknens enformighet och tystnad.

Ökendykarna 1990

 

 

Titicaca

- Kör du över någon på vägen så vänta inte tills du blir lynchad - stick!

Det var ett råd som vita vänner ofta gav oss.

Lyckligtvis körde jag bara över två killingar. Det var på Alla själars dag. Vi var på hemväg över altiplanon och for längs stranden av Titicaca i riktning Puno.

Indianerna stod i grupper på den mörka högslätten, samlade kring sina gravar.

De målar sina gravar vita på Alla själars dag, pryder dem med pappersblommor och dricker sig dödfulla. Jag har aldrig förr sett så många människor så brutalt berusade som på Alla själars dag vid Titicaca.

Överallt barn och hustrur som försökte övermanna och släpa hem raglande fäder.

Överallt vita gravar. Överallt mörka grupper.

Överallt barn med bukar som havande.

Vackert? Underbart, strålande vackert.

Killingarna kom störtande över vägen och jag hann inte bromsa. De dog omedelbart.

När hopen närmade sig frågade jag inte längre efter vem av dem som var ägaren ¾ jag kastade alla pengar jag hade i fickorna, hoppade in i bilen och körde därifrån.

Senare fann jag att jag hade betalat mera än man brukar göra för att köra över en människa. Det kostar bara 80 pesos om det är en indian berättade en utländsk affärsman i Bolivia.

- Jag vet det, sa han, ty två av mina vänner har mosat varsin indian. Utanför samma bensinstation, lustigt nog.

Jag for vidare över altiplanon, ännu darrande av det hot och den förbittring jag läst i indianernas ögon.

Slagskuggan 1969

 

 

Transsibiriska järnvägen

Mjukt gungande, mjukt dunkande som en ångare. Signalerande som ett stort fartyg i dimma. Snön sveper den ändlösa slätten i vit natt.

Generalen läser. Änkan har målat sig och står i korridoren. Ännu bär vi vår egen tid med oss som sniglar. Men dag och natt har trängt in i varandra. Jag vet inte när jag skall bli sömnig, inte när jag skall bli hungrig. Mitt på dagen faller mörkret i den vita natten. Mitt i natten går solen upp, blek och ofödd, svept i snörökens fosterhinnor.

Jag har fruktat denna kyla. Luften skulle fastna mot huden som kallt järn mot tungan. Naglarna skulle svartna, ögonen tåras och beläggas med is. Men kylan är inte sårig, inte strypande ¾ den skrattar. Varje skarv klingar som ett stålspett i frusen mark. Sol över höga, trävita snögrindar. Höbärgningsvinter med gröna lass. Jag skulle kunna förtro mig åt denna kyla, sova genom en istid och vakna för att tvätta mitt blossande ansikte i snö.

Solen går upp, vit som en äggula om vintern. Trädlös slätt, trädlösa berg. Skolbarn på väg över ändlösa snöfält.

När generalen hade slutat sin bok satt han länge i tysta drömmar, vände sidorna, sökte kanske förklaring på en hemlighet. Dagen därpå började han om från början. Det är redan länge sedan han lämnade tåget.

Ute på slätten bär en ensam man ett ok med två hinkar iskallt vatten genom denna öken av snö.

Solen. Dag efter dag eller natt efter natt stirrar detta vitöga på mig som en blind.

Den går ned över trädlös slätt, trädlösa berg. Skolbarn på hemväg över ändlösa stubbfält. Ett guldskimmer i luften. Solnedgång i Sibirien. Inga överdrifter, bara en enda stark röd färg i det svartvita.

De kinesiska kamraterna spelar schack vid naken glödlampa. Jag vilar ögonen. Generalen var ändå från min värld, från min tid, ett slags människa som jag förstod mig på. Men i dessa strama ansikten finner jag ingenting personligt, ingenting förvärvat. Fastän öppna utåt är deras ögon slutna inåt och oåtkomliga.

De spelar. Brädet har bågnat och rutorna ligger som knaggliga stenar. Vit häst under svart torn. Mörkret har fallit.

Gryning. Gult skimmer i mörkret. Horisonten allt skarpare. Ljusnande snömark.

Uppåt i ständiga kurvor som om vi om och om igen kretsade kring samma tomma, ljusfyllda skål. Uppåt! Underskenet i landskapet ger en enastående känsla av höjd. Djupt under oss ligger dimman i dalarna: markmoln.

Solen når fram. De betande hästarna höjer sina huvuden. Is blänker i skålarnas botten. Allt vidare omkring oss. Allt starkare känsla av att lyftas.

Här är människorna klädda i fotsid dräkt, scharlakansröda, saffransgula. Husen verkar ritade av 1700-talets futuristiska arkitekter: forntid och framtid är stenar i samma valv. Solgräs som nyfallen manna över marken.

Under natten passerar vi den sista gränsen. Regnvattnets raviner. Ett löst, rasfärdigt berglandskap. Berg under transport, på väg nedåt som vatten. Framtida slätt, idag förklädd till berg,

Och människorna: eroderade som sin mark, som sina berg. Näsan har regnat bort. Ögonen slammat igen. Deras rörelser nedslipade som av vatten. Deras språk utan böjningsformer, med bara ett fåtal ljud: nedslitet, lågt.

Gravstenar i grupper på slätten, som skorstenar i en ruinstad. Ett slags milstolpar som mäter landskapets tidsödslighet.

Sakta, sakta som dreve vi en fårskock framför oss i skymningen. Hit och dit i mörkret som när man snurrar en blindbock. Vad händer nu? Vart kommer vi? Fruktlösa frågor, hypoteser utan underlag. För trött, alldeles för trött. Tiden krossar alla sår. Bättre en bonde i anden än tio i skogen. Där - ett stålverks flamma i mörkret! Sakta, sakta som en svävande fågel med en vinge i forntid, en i framtid och nuet som det arbetande hjärtat i min egen kropp, oändligt sakta passerar tåget Pekings Huddinge, Stuvsta och Älvsjö.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Tronheimsfjorden

Som mycket ung man for jag till Island med ett fartyg som stannade i Trondheimsfjorden för att lasta silltunnor.

Det var sommaren 1951, en vacker kväll i slåttertid. Doften av nyslaget hö var berusande stark. Kapten stannade ombord men styrman och den isländska besättningen rodde i land. Jag fick följa med. Islänningarna hade varit här många gånger förr och var välkomna gäster som blev inropade och bjudna på kaffe i gård efter gård.  Det pratades och skrattades och stämningen var hög - ända tills någon fick syn på mig där jag satt nere vid dörren med en sockerbit i munnen och drack kaffe på fat som man skulle göra på den tiden.

- Vem är den där?

- Han är passagerare, svarade islänningarna. Svensk.

”Svensk!” Det blev fullkomligt tyst i rummet. Alla samtal upphörde, alla leenden slocknade. Alla såg på mig. Tystnaden tycktes oändlig. Till sist talade gammelmoran:

-  Jaså, svensk. Nå, transiteringen 1942 då?

Vad skulle jag svara? Transiteringarna av tyska trupper från Tyskland till Norge och tillbaka igen pågick ju i själva verket i flera år. Men hon sa just så ¾ ”Nå, transiteringen 1942 då?”. Och alla väntade på svar. Jag försökte ta det från den skämtsamma sidan:    

- Jag var tio år 1942. Jag blev inte tillfrågad.

- Men stor nog att vara med och dela rovet, sa gammelmoran.

Tystnaden blev outhärdlig.  Jag tackade för kaffet och smet ut med svansen mellan benen. Jag tyckte det var så himla orättvist. Varför anklaga just mig för vad alla andra svenskar också hade gjort. Eller inte gjort. Som om det var mitt fel. Som om det var jag som hade ansvaret.  

Jag klättrade nedför den branta dalslänten. Kvällen var ljus, dofterna bedövande. Roddbåten som vi kommit med hade sjunkit flera meter med tidvattnet. Medan jag väntade på de andra, komponerade jag i tysthet ett stort försvarstal.  ”Det är fel att skuldbelägga barn för deras föräldrars handlingar.  Varje ny generation föds skuldfri.”

Fast det var ju förstås inte riktigt sant. Statsskulden vandrar vidare från generation till generation. Likaså nationalförmögenheten, som är många gånger större än statsskulden. Bara genom att födas svensk var jag född rik. Det var inte min egen förtjänst att jag hade det bättre än en kongoles eller en indonesier.  Det var som arvtagare till ett oskadat samhälle och en väl fungerande ekonomi ¾ det var kort sagt som svensk, jag hade det bra.

Och när jag tagit emot fördelarna med att vara svensk, hur skulle jag då kunna säga nej till nackdelarna?  Det var genom malmleveranser, permittenttrafik och andra grova neutralitetsbrott Sverige hade hållit sig väl med tyskarna och sluppit kriget. Det var mitt eget lands fega eftergiftspolitik jag hade att tacka för att jag aldrig blivit bombad eller skjuten eller ens behövt gå och lägga mig hungrig. Gammelmoran hade ju rätt. Jag hade varit med och delat rovet. Alltså måste jag vara med och ta ansvaret.

Terra nullius 2005