U–Z

Publicerad 2009-09-08 21:36

Ulan Bator

Ulan Bator är ett stort läger. Fåglar flyger upp ur sina bon i gatans gräs bland smörblom, rölleka och hundkäx. Varje vindfläkt för med sig en kryddoft från gräshavet. Sidenklädda ryttare håller in sina hästar för trafikljuset. Majoriteten av huvudstadens befolkning bor fortfarande i filttält ¾ ger ¾ samlade i grupper bakom timrade palissader med flagga och emblem över porten.

När nomaden blir bofast förslummas hans hus som stillastående vatten ¾ de gamla delarna av Ulan Bator gör inte ett hälsosamt intryck. Folk flyttar in i de nya hyreshus som skjuter upp i ringar runt centrum, den gamla geren förvandlas till sommarbostad och blir åter rörlig, ren och kringblåst. Jag ser dem som flockar av vita fåglar långt borta på de gröna sluttningarna runt staden.

Den vanligaste klädseln i Ulan Bator är fortfarande del , den fotsida nationaldräkten i lysande sidenfärger. Runda ornament skymtar som halvsynliga vattenstämplar i tyget. En chaufför stiger ur lastbilen och torkar av sina oljiga händer på de gröngula sidenbyxorna, ett gäng arbetare river ett hus och deras dräkter lyser som färgsolar inne i rivningsdammet.

Jag vaknar till klappret av galopperande hovar och motorbullret från en startande flygmaskin. Kyligt, stark sol. Några hästflugor surrar kring vårt morgonte, en doft av fårflott omger redan lyxhotellet. Nere på gatan: en tjänsteman på väg till sitt ministerium med portfölj och mjölkbringare i handen. En flicka med håret uppfluffat i Farah Dibastil, snygg dräkt av senaste snitt, en flicka som skulle få en att vända sig om i vilken huvudstad som helst. På hennes frostbitna kinder lyser köldrosorna, minnen av vinternätter med fåren.

Jag tänker på Island och Mongoliet: två kala, glesbefolkade länder med hårda vintrar och korta somrar, fårländer och hästländer där rikedomen av ålder räknats inte i pengar utan i djur och böcker. Bägge länderna har haft ett vilt och ärorikt förflutet som nu betraktas med självironisk stolthet, båda har genomgått en mörk period av utländskt förtryck och sedan trätt ut i världen som moderna stater.

En europeisk ö, utslängd i Ishavet ¾ ett centralasiatiskt land, instängt i jordens största landmassa. Det finns många överensstämmelser mellan dem. Laxness fårbönder är släkt med Gobiherdarna i Damdinzurens berättelser.

Jag råkade möta Damdinszuren en kväll i Ulan Bator, när jag var på hemväg i mörkret över stora torget. Han var i sällskap med universitetets rektor som tog honom i famn och sa mitt emellan presentation och kärleksbevis:

- Det här är skaparen av Mongoliets moderna litteratur… Det är min andlige fader…

Jag såg i ögonen att de var vänner. Vi blev stående i flera timmar och uppfann mellan oss en säregen tyska. Rektorn, en ung begåvad kärnfysiker, representerade det mongoliska kulturlivets ambitioner i det moderna och internationella, Damdinzuren dess styrka i tradition och nationell egenart. Jag kom från en mongolisk konsert. De unga kompositörerna rörde sig vant med toner från Hindemith, Prokofjev och Alban Berg, men behållningen blev för mig några folksånger. De hade underbara namn ¾ ”Barmhärtiga Asien”, ”Sången om ett högt träd i Gobi”, ”Sången om den grå fadern”. En gammal kvinna sjöng dem med klar avståndsburen stämma. De utdragna, lockropsliknande melodierna tycktes vänta på ett avlägset ekos svar, vilande på tonerna som en stor fågel på sina vingslag.

Kunde mongolerna hålla denna ton svävande? Eller bestod Ulan Bators framtid i att bli en ovanligt avlägsen förort till Moskva? Vi gick fram och tillbaka på det blåstsvepta torget och talade om behovet att frigöra sig från det förflutna utan att förlora det förflutnas grund.

Laxness är, tyckte Damdinzuren, ett utmärkt exempel på syntes mellan tradition och modernism, mellan nationell förankring och övernationell social medvetenhet. Måtte morgondagens mongoliska litteratur finna en sådan syntes! I hans ungdom var traditionen en alltför tryckande börda. Den gången var det nödvändigt att försöka rida ifrån det förflutnas skuggor. Resultatet? I dag var många författare helt europeiserade, hans egen stil ansågs föråldrad, alltför sträng och korthuggen.  Han arbetade nu med en mongolisk litteraturhistoria där han hoppades kunna bärga arvet från det förgångna.

Den lille kärve mannen, hans grymma, godögda ansikte. De mongoliska mustascherna hängde ned som svarta istappar på bägge sidor om munnen. Han tog farväl utanför hotellet, styv men leende, och försvann i mörkret ¾ ensam med den mongoliska litteraturens av oss okända rikedomar.

Asiatisk erfarenhet 1964

Uluru

Uluru är ett omvänt Gran Canyon. Samma röda sandsten, samma väldighet. Men Gran Canyon är till skillnad från Uluru omedelbart begriplig. Man ser orsaken/floden och förstår genast hur det gått till. Uluru är ett visuellt mysterium. Det saknar synlig orsak. En väldig röd kropp ligger där och glöder i soluppgång och solnedgång. Kroppen saknar proportion med allting i sin omgivning. Den bara reser sig oförmodat och till synes utan anledning ur marken.

Här och var tycks någon geologisk kniv ha skurit skivor ur bergssidorna. Här och var finns nyckelhål, urgröpningar,  kanske stämplar, emblem eller möjligen ägarmärken som på en tjur. Man väntar sig att den vilket ögonblick som helst skall resa sig ur sin fossila sömn och rusa på en. Men den ligger kvar och skakar inte ens av sig bestigarna som likt myror längs en myrväg rör sig upp mot tjurens rygg.

Geologiskt sett är Uluru ett så kallat ”inselberg”, en ö i den omgivande platta ökenoceanen. Ön består av fältspathaltig sandsten, bildad av grovt gnejs- och granitgrus som kom söderifrån för omkring 600 miljoner år sedan. Det australiska landskapet är platt därför att det begravts i spillrorna efter sitt eget geologiska förfall. Varför blev detta ”restberg” kvar när samma sorts bergarter runt omkring har vittrat ned och hamnat under markytan? En sannolik förklaring är att Uluru legat på toppen av ett veck dit grundvattnet och den kemiska vittringen underifrån icke nått.

Bergskroppens ytterhud är förhårdnad av vittringskrafterna och rostfärgad av den järnhaltiga sandstenen. I grottorna ser man på sina ställen färskt berg som är blekt gråvitt eller skärt. Uluru blir långsamt urgröpt från sidorna genom att berget undermineras och block lossnar och faller ned. Det slits också hårt av en ständig ström hänsynslösa bestigare.

Visserligen ”återställdes” Uluru 1985 till sina ursprungliga ägare, Anangufolket. Men bara på villkor att området omedelbart hyrdes ut till en parkmyndighet som håller det tillgängligt för turisterna.  Uluru har gjorts till nationalsymbol i en allt hårdare marknadsföring av Australien som turistland.

Stora anslag påminner om att Uluru är helig mark för landets urinvånare och vädjar till besökarna att avstå från att beträda berget. Men samma människor som inte ens skulle drömma om att med grova pjäxor på fötterna beträda högaltaret i S:t Peterskyrkan eller bestiga den heliga stenen i Mekka – samma människor finner det vara den naturligaste sak i världen att klättra upp på Uluru och sätta pjäxan på tjurens nacke som vore den ett nedlagt byte. De tycker sig vara erövrare men liknar på det här avståndet mest prickarna i en aboriginmålning.

Terra nullius 2005

 

 

Walden Pond

En man går ut i skogen med en lånad yxa och bygger sig ett litet hus. Där bor han i över två år, odlar bönor för att livnära sig och förbrukar ingenting annat än vad han själv producerar. Det är en av de stora frihetsdrömmarna som vandrar genom alla sekel.

- Och en av de största illusionerna! När tillvaron börjar bli komplicerad finns det alltid några som vill smita undan till torpet eller till fåren eller till kycklingfarmen ¾ var och en ridande på sin tids gröna våg. Det är en farlig och förrädisk dröm.

Sant. Men Henry David Thoreau låter sig inte avfärdas riktigt så lätt. När han på självständighetsdagen den 4 juli 1847 började bygga sitt hus vid Walden Pond var det inte för att smita undan problemen utan för att ta dem vid hornen.

Hade han bara velat sticka från alltihop så hade det ju funnits rika möjligheter i det vidsträckta Amerika. Men Thoreau stannade kvar. Han byggde sitt hus vid skogsjön bakom samhället där han bodde, så att alla grannarna skulle kunna komma och titta. Han ville genom ett praktiskt experiment visa dem att deras eget sätt att leva inte var det enda möjliga.

Hans hus var ett demonstrationshus, ungefär som de som idag byggs för att visa vad solkraft och vindkraft och förmultningsvärme kan åstadkomma. Men när Thoreau levde var det ännu inte aktuellt att börja spara på olja eller skog. Thoreau ville visa hur man kan spara på en annan ändlig resurs: sitt eget liv.

Thoreau tyckte att hans grannar i Concord arbetade som slavar för att försäkra sig om ett livsuppehälle som de borde kunna skaffa sig med mycket enklare medel. De gillrade med stor möda en fälla för att fånga trygghet och oberoende ¾ och fastnade själva i apparaten. Han ville visa dem ett enkelt och praktiskt sätt att lösa försörjningsproblemet med ett minimum av arbete.

Det betyder inte att Thoreau var motståndare till arbete, tvärtom. Att bygga sitt eget hus ansåg han t ex vara en naturlig sysselsättning. Innan han gav sig ut i skogen hade han försörjt sig med kroppsarbete i fem år. Enligt hans mening borde alla samhällsklasser, även de intellektuella delta i allt nödvändigt arbete:

”Den som säkrar sig sysslolöshet och ostördhet genom att rygga tillbaka för det arbete som likväl oundgängligen måste utföras, kommer endast i besittning av en låg och ofruktbar vila. Han förnekar sig själv den erfarenhet som ensam är i stånd satt göra sysslolösheten fruktbar.”

Thoreau ansåg att en pojke lär mera genom att göra sig en kniv själv och därvid läsa vad han behöver veta för arr göra kniven, än genom att ägna samma tid åt enbart teoretiska studier. Han föreslog att studenterna borde vara med och bygga sina universitet innan de fick börja studera vid dem. Det skulle utveckla deras hjärnor lika mycket som matematik eller fysik, menade han.

Men det arbete som hans dagligen såg runt omkring sig var av helt annat slag. Det var inte utvecklande. Det gjorde människan till ”sina verktygs verktyg”.

”Den arbetande har ingen tid övrig för sant oberoende, han kan aldrig komma i relation till sin omgivning som människa till människa, sådant skulle försämra hans marknadsvärde. Han har inte tid att vara annat än maskin.”

När en människa arbetar bara för pengar säljer hon i själva verket bitar av sitt liv. Frihetsproblemet blir då att sälja så lite liv som möjligt. Det var ¾ ett år innan Marx och Engels skrev manifestet ¾ ingen dålig analys av frihetsproblemet.

Thoreau var, kan man säga, den förste amerikanske rationaliseringsexperten. Hundra år före MTM och 50 år innan Taylor uppfann tidsstudierna hade Thoreau tänkt igenom rationaliseringsproblemet och dragit sina egna slutsatser. Den grundläggande frågan för tidsstudiernas skapare var: Hur kan jag minska resursåtgången i produktionen? Thoreau ställde sig samma fråga men från ett helt annat håll. Taylors utgångspunkt var att det köpta arbetet är en kostnad för företaget. Thoraus utgångspunkt var att det sålda arbetet är en kostnad för människan.

Taylor var den förste som ställde sig bredvid en arbetare med stoppur, mätte varje rörelse och frågade sig: är den här verkligen nödvändig? Thoreau gick ännu grundligare till väga. Vi producerar ju för att kunna konsumera, inte sant? Alltså ställde han sig bredvid sig själv, mätte varje behov och frågade sig: Är det här verkligen nödvändigt?

Resultatet blev det lilla huset vid Walden Pond, ett enda rum, byggt av utskottsbräder för 28 dollar och 12 och en halv cent. Möblemanget var enkelt: en säng, ett bord, tre stolar, en spegel tre tum i diameter, en gryta, en slev, en stekpanna, en tvättbalja, två par knivar och gafflar, tre tallrikar, en mugg, en sked, en fotogenkanna, en sirapsburk och en lampa. Kostnaderna för föda, kläder, lysolja etc under de första åtta månaderna gick på 19 dollar och 14 och tre fjärdedels cent.

Vi talar nu om fem veckors semester. Thoreau drog av sina experiment slutsatsen att en förnuftig människa som har någonting viktigt att uträtta kan försörja sig med mindre än sex veckors arbete årligen:

”Ty när en människa säkrat sitt behov av kroppsvärme genom de olika metoder jag nämnt, vad behöver hon seden? Säkert inte ytterligare värme av samma slag, ännu rikligare föda, större och praktfullare hus, finare och tjockare kläder, talrikare och hetare eldar osv. När man har skaffat sig nödvändigheterna finns det ett annat alternativ än att skaffa sig överflödigheter ¾ och det är att verkligen börja leva nu, sedan man blivit permitterad från enklare sysslor.”

Robinson Crusoe är sagan om människans förmåga att öka bruttonationalprodukten. ”Skogsliv vid Walden” (som Thoreaus bok heter) är sagan om människans förmåga att sänka den. Bruttonationalprodukten hade lika många anhängare på den tiden som den har idag, fastän själva termen inte var gängse då. Man talade istället om ”civilisationens framsteg” och frågade indignerat hur det skulle gå med dem om Thoreau fick sin vilja fram.

Civilisationens framsteg, svarade han, går ut på att öka överflödet hos en klass och eländet hos en annan.

”För att komma till insikt om detta behöver jag inte gå längre än till de skjul som överallt radas upp längs våra järnvägar, civilisationens senaste framsteg, där jag under min dagliga promenad ser människor leva i stior, med dörren på glänt året om för ljusets skull och utan något synbart bränsleförråd.

Med både gamlas och ungas gestalter kurande och hopklämda av lång vana att krypa ihop från köld och elände ¾ och med all utveckling av kroppsliga som själsliga förmögenheter fullständigt hämmad.

Jag anser det rättvist att betrakta även den klass, genom vars arbete de verk åstadkoms, som kännetecknar vår civilisation.”

Just därför måste vi försöka hjälpa de fattiga, invände Thoreaus motståndare. Välgörenhet (som u-hjälp och fördelningspolitik kallades på den tiden) skulle bli omöjlig om var och en bara producerade vad han själv behövde.

De flesta som ägnar sig åt välgörenhet producerar inte ens vad de själva behöver, svarade Thoreau. ”Det är de som genom sitt sätt att leva gör mest för att framkalla det elände som de förgäves söker minska.” Det finns gott om folk som försöker beskära det ondas grenar men knappast någon som för yxan mot roten.

Så ekar argumenten genom seklerna. Läs Laxness’ ”Fria män” ¾ det är en marxistisk författares svar till Thoreau. Det visar vad hans frihet är värd om man inte kan springa hem till Emerson och äta middag när man behöver omväxling i dieten. Eller läs Galbraiths ”Överflödets samhälle”, som med hjälp av den fallande gränsnyttans lag ger Thoreau rätt när han sa att ”livet smakar sötast närmast benet”. Eller läs Gandhi ¾ och se hur Thoreaus individuella frihetsförsök blev del av en politisk strategi för att befria ett helt folk.

Själv mötte jag första gången Thoreau vid en ålder när hela vuxenvärlden föreföll mig som ett enda dårhus. Han gav mig rätt: ”När gamla människor predikar att du inte kan göra en sak ¾ gör den då bara och finn att det mycket väl går för sig! En generation överger en annans  livsfilosofi som ett strandat fartyg.”

Med de orden blev han min vän. Jag har visserligen aldrig försökt leva på bönor. Men två lärdomar har blivit bestående.

Det ena är övertygelsen att friheten, antingen det gäller enstaka människor eller hela folk, framförallt är ett ekonomiskt problem. Det är i kassaboken du finner frihetens villkor, snarare än i någon annan litteratur.

Det andra är övertygelsen att människan inte är slav under det förflutnas trender. Det finns alltid mer än ett alternativ. Förnuftet är inte bara en råtta som letar sig fram i produktivitetskravens och marknadskrafternas labyrinter. Förnuftet måste, för att alls kunna kallas förnuft, ständigt gå tillbaka till de grundläggande och frihetsskapande frågorna: Vad är det för människa vi egentligen vill vara? Vad är det för liv vi egentligen vill leva?

Hamiltons slutsats 1980

 

 

Vallegrande

 Jag såg Che Guevara i Vallegrande kvällen innan han begravdes.

I skymningen gick vi de smala backiga kullerstensgatorna upp mot Senor de Malta, sjukstugan. Staden är byggd av lertegel med vitkalkade väggar, de små bodarna har dörren som enda skyltfönster. Det finns elektricitet, men trådarna är övervuxna med lavliknande parasiter, som om urtiden vore på väg att krypa tillbaka även över denna modernitet.

Ryktet om Che Guevaras död hade lockat bönderna in från den omgivande landsbygden. De kom till häst och till mula i mörka kläder och svarta hattar. De kom till fots och deras kvinnor hade långa svarta sjalar. Det var omöjligt att få något riktigt svar på om detta är traktens naturliga klädsel eller om det var sorgdräkt de bar.

Vad tänkte de medan de var på väg i täta skaror upp mot kullen ovanför sjukstugan? ”Bönderna är ogenomträngliga som stenar”, skrev Che Guevara i sin dagbok.

En helikopter dundrar in från stridszonen. Alla stannar och spanar upp mot de avlånga bylten som ligger fastsurrade under helikopterkroppen.

- Hur många?

- Två till.

Sedan tystnad. Ur radioapparaterna strömmar segermusik och triumfrapporter. Men i ansiktena i Vallegrande ser jag bara högtid, vemod, nästan saknad.

Det primitiva bårhuset har bara tre väggar. Che Guevara ligger på en militärbår med överlivet blottat och de smala axlarna framskjutna. Han verkar uttröttad men lycklig, som om han drömde inte om strid utan om kärlek.

De nakna fötterna är utan en skråma.  De veka händerna ser ut att aldrig har rört ett verktyg eller ett vapen. Sju grovkalibriga kulhål, varav ett i hjärtat, är som borttrollade ¾ bara svaga blånader. Den bolivianska armén har unnat sin motståndare en vacker död.

Bredvid huvudet står en soldat på vakt. Den stadige bondpojken står och svettas fast skymningen är på väg och det känns ganska kyligt i luften. Och medan svetten rinner från hans eget brunbrända ansikte torkar han sakta, nästan ömt den dödes panna med en vit näsduk.

Slagskuggan 1969

 

 
Venezuela

Jag tror det finns mer motorväg i Venezuela än det finns åkermark.

Redan vid gränsen till Colombia tar den emot oss, tom, bred, asfalterad. Den går spikrak genom flacka marker, som delvis är röjda från djungel för att ge plats för små sneda, lätteroderade åkerlappar, en och annan bananodling och framförallt vidsträckta betesmarker nästan utan djur. Höga, slanka, snabbvuxna träd. Små kaféer med jukebox, usla pionjärbostäder.  Bara småsmulor har gått till bostäder, de stora pengarna har satsats på motorvägar.

Efter allt kringskakande i Sydamerika är vi naturligtvis tacksamma över den utmärkta asfalten. Men är det en klok investering? Jag tänker på det medan vi kör sträckan Maracaibo-Barquisimeto, en strålande fyrfilig asfaltväg genom tropisk snårskog som blir allt torrare, tunnas ut och övergår i savann.

Alla länder i Sydamerika försöker idag efter förmåga att bygga sådana vägar genom just den här typen av landskap. Man hoppas att vägen skall sprida befolkningen och bära med sig utveckling till nya områden.

Och ett slags utveckling kommer förvisso. Handelsbodarna längs den här vägen dignar av varor ¾ importerade viner, mjölk i kyldiskar, modernt förpackade safter och andra livsmedel, ett sortiment som vore otänkbart i många andra sydamerikanska länder. Men det är de resande på vägen som köper varorna. De områden vi far igenom är fortfarande mycket sparsamt befolkade. Jordbruket sällsynt och primitivt, betesmarkerna knappast utnyttjade. Det är uppenbart att vägen inte bärs av den landsbygd den löper igenom. Den är upphängd mellan Maracaibo och Caracas, mellan oljecentrum och politiskt centrum. Den representerar en överekonomi, byggd på petroleum, som inte har någon förbindelse med landsbygdsbefolkningens villkor.

VERK, INTE ORD.

SÅ HÄR BYGGER DEMOKRATIN.

VAD SOM LOVAS, DET UPPFYLLS.

MOP HAR BYGGT PARKERINGSPLATSERNA ÅT DIG, MEDBORGARE.

Politiken har tagit den moderna reklamen i sin tjänst, propagandaplakaten kantar motorvägarna mot Caracas, kringsvärmade av bensinstationer, barer, restauranger, verkstäder och bilkyrkogårdar. Men husen är av lera och strå, bönderna går i trasor.

Jag tänker mig en motsvarande HÄSTKULTUR. Den övre fjärdedelen av befolkningen, den beridna, använder statens pengar för att låta en annan fjärdedel av befolkningen betjäna hästarna, resten av folket lämnas utanför. Breda, böljande ridvägar anläggs för fabulösa summor över hela landet med för ridhästarnas hovar särskilt avpassat gräs. Foderposter och veterinärstationer kantar dessa ridbanor, barer och restauranger väntar på att få förfriska de beridna. Skelletten av stupade djur dras samman till hästkyrkogårdar. Rashästar importeras för enorma belopp och landets näringsliv byggs upp kring hästavel och sadelmakeri.

Alla skulle säga: detta är vansinne ¾ i ett land där halva befolkningen saknar mänskovärdiga bostäder och skolutbildning.

Men eftersom det inte är ridvägar utan bilvägar som byggs i Venezuela, så kallar vi det inte vansinne utan ”framsteg”. Eftersom det är de redan accepterade globala felprioriteringarna som återskapas här, kallar vi det ”utveckling”.

Jordens gryning 1974

 
 

Visby

Säg att du jobbar på cementfabriken i Slite. Någon gång när du ändå är i Visby går du in på landsarkivet (adressen står i telefonkatalogen). Till vänster innanför porten finns ett stort rum med böcker och kataloger. Du frågar flickan som sitter där om arkivet har några papper från den gotländska cementindustrin.

Det är bra om du i förväg har tittat i personaltidningen eller minnesskriften och antecknat namn på några personer som haft betydelse i företagets historia, t ex Jan Myrsten och Fredrik Nyström.

- Ja, säger hon när hon tittar på lappen, vi har just fått in en del handlingar efter major Nyström. Där kan nog finnas en del för dig.

Hon hjälper dig att skriva en beställning medan hon ursäktar sig för att ”handlingarna” ännu inte är ordnade och sorterade, ungefär som du skulle ursäkta dig om det kom främmande innan du hunnit bädda sängen. Snart är hon tillbaka och ställer den första konsumkassen med Nyströms papper framför dig.

Du börjar gräva i högen och det första du hittar är Myrstens och Nyströms brev till varandra medan de planerade cementfabriken. Vilka vinster de spekulerade på, vilka vilda förhoppningar de hade!

Och sedan kommer de hemliga protokollen från 1920-talet när kartellen kring Skånska Cement har tvingat dem på knä och bolagen delar upp marknaden mellan sig. I slutet av 1920-talet har Cementa strupgrepp på Slite cement. Du ser hur Nyström försöker värja sig genom en uppgörelse med sina arbetare ¾ lägre lön mot insyn och tryggad anställning.

Sedan säljer han till Cementa och det blir driftsinskränkningar och avskedanden. Saken kommer inför arbetsdomstolen. Du har brevet där Nyström får i uppdrag att hugga sina forna arbetare i ryggen.

Själv har han blivit förflyttad till Visby cementfabrik, men bara för en kort nådatid. Krigsutbrottet ger Cementa den anledning man väntat på att lägga ned Visbyfabriken. Sedan kommer kampen för att skapa en ersättningsindustri i fabrikens gamla lokaler. Det blev en hampberedningsanstalt som aldrig ville bära sig.

Det är Nyströms saga. Men också två arbetsplatsers och flera hundra arbetskamraters saga. Den gamla cementfabriken i Visby revs 1974 för att släppa fram en ny motorväg. Snart kommer bara några få att minnas att den någonsin funnits. Redan idag är det många som glömt hur Industriaktiebolaget Euroc tjänade sina miljoner. Men bevisen finns kvar. På landsarkivet i Visby ligger papperen på bordet ¾ för dig likaväl som för mig.

Du kommer inte att behöva bläddra länge bland dem för att inse att ett arkiv är något annat och ännu mer spännande än ett bibliotek. En bok som den här är ändå bara vad jag har skrivit om någonting, t ex beslutet att lägga ned cementfabriken i Visby. Men det papper som arkivet ger dig är just detta beslut. Det är en fantastisk skillnad.

Historikerna brukar tala om ”kvarlevor” och det är ett målande uttryck ty i dem lever historien kvar. Ett brev från Wehtje där han ger order om fabrikens nedläggning är mer än en berättelse, det är själva den order som Nyström fick. Det papper som du håller i handen är samma papper som Nyström höll i handen när han just fått det. Dina ögon ser detsamma som hans såg. Du är där.

Det finna andra ”kvarlevor” av samma beslut. Vad Skånska Cement vann på att beröva Visby stadens enda industri, vad Skånska Cement tjänade på arbetslösheten och förtidspensioneringarna  ¾ dessa pengar är inte försvunna. De har växt med ränta på ränta och utgör i dag en del av Industriaktiebolaget Eurocs kapital.

Historien är inte försvunnen. Den lever vidare i kapitalet. Arkivet är ett bra ställa att komma underfund med det.

Gräv där du står 1978

 
 

Woomera

Några kilometer öster om Stuart Highway ligger Woomera, ett litet symmetriskt, totalplanerat bungalowsamhälle som byggdes 1947. Britterna behövde någonstans att bo medan de testade sina interkontinentala robotar. Den enorma skjutbanan sträckte sig från avskjutningsramperna i Woomera till den australiensiska västkusten vid Port Hedland ¾ en sträcka på 2.400 km ingenmansland med bara några enstaka gårdar.

Vita gårdar, då förstås. De svarta tänkte man inte på.

På sex egendomar flyttades mangårdsbyggnaderna så att de kom utanför riskområdet. Kvinnor och barn evakuerades. Varning gavs per telefon före varje uppskjutning. För eventuella skador utlovades full kompensation.

När Black-Knight-raketerna började prövas 1955 byggdes skyddsrum för 30.000 pund vid sex mangårdsbyggnader och elva outstations. Telefonlinjerna byggdes ut för ytterligare 8.000 pund.

De svarta hade varken gård eller telefon. De fanns utspridda på ett område stort som hela Västeuropa, ingen visste riktigt var. Större delen av detta territorium utgjorde ”skyddsområde” för  aboriginerna. Marken hade tilldelats dem på 1930-talet ”för evärdlig tid”. På 1940-talet togs reservatet tillbaka och blev skjutbana. De infödda hade fått den då värdelösa marken som ett slags kompensation för allt annat man tagit ifrån dem. Nu behövdes plötsligt marken och då blev den ”förbjudet område”.

Omsorgen om de infödda anförtroddes åt polisman W B Macdougall. Stationerad i Woomera skulle han se till att ingen kom till skada inom ett område på mer än en miljon kvadratkilometer.

I praktiken visade sig de vitas buller och sopor farligare än deras raketer. Längs vägarna och kring observationsplatserna i skjutfältet växte små berg av välståndssopor som lockade aboriginerna när trafiken skrämt bort viltet. Öknens nomader blev bofasta som sopmåsar på högarna av vitt avskräde.

Terra nullius 2005

 

 

Wuhan

Wuhan i gul morgondimma. Stojig, förvirrande trängsel i den mjölkiga flodluften. Dimman blandas med ångorna från hundratals små matställen i gathörnen. Det är dagen före den kinesiska nyårsaftonen, klockan är sex och vårfestens orgie i ätande har börjat. Bruna kakor gräddas medan man väntar, dumplings sjuder i soppspad och pannkakor fräses i djupa runda stekpannor.

Det finns färska grönsaker i massor, man ser berg av rovor och känner doften av kål och färsk lök. Överallt sätts det upp festdekorationer och röda lyktor. Överallt hörs ljudet av gonggong och småförsäljarnas traditionsrop. En reparerar pennor, en annan ficklampor, en tredje är specialist på cigarettändare. Varuhuset skyltar i ett fönster med dockor, leksakståg, bilar och flyg, i ett annat med musikinstrument, bläck och spikskor. Det finns varor som vi inte på länge har sett i Beijing: skedar av metall, axelväskor, strumpstickor. Privathandeln blomstrar på gatorna och utanför biograferna pågår andrahandsförsäljning av biljetter under nästan auktionsmässiga former.

Majvärme, majluft. Och en levande rörlighet som än en gång påminner mig om att Peking är en rensad stad, vars officiella stelhet inte är representativ för Kina.

Barn som hoppar hage och rep, spelar kort och kula, läser klassiker i seriehäften sittande på små pallar eller spelar couronne på flyttbara pinnbord. Barn som skjuter med luftgevär mot röda tofsar i ett skåp ¾ på triptykens sidostycken läser man ”Öka skjutskickligheten, försvara fäderneslandet”. Barn som samlas kring karamellförsäljaren i gathörnet. Han har en kinesisk rulett och knäckmassa i en skål. På marmorplattan framför sig skisserar han med kalligrafhand upp rulettens djurbilder med lätta, snabba, ofelbara rörelser.

Gatuförsäljare strömmar förbi med klockkedjor av koppar uppträdda på en pinne eller en ställning med örslevar.  De säljer diminutiva fotogenlampor eller erbjuder en att väga sig och mäta muskelstyrkan. Kvinnor syr tygskor och säljer sidenband. Utebarberare rakar kundernas huvuden, skoborstarpojkar drar en byxbenet. De samlas särskilt i gathörnen. Metallrör hindrar folkmassan från att välla ut i gatan. Mitt i korsningen står en upphöjd poliskiosk. Trafiken är obetydlig ¾ på hela dagen ser jag kanske tio bilar i en av Kinas största industristäder.  Men en skär sugga vandrar sakta längs rännstenen och en liten pojke driver två getter i vall.

På andra sidan järnvägen ligger den sanka skjulslummen. Husen har stomme av trä eller soltegel, väggar av flätade stråmattor. Den är hopsjunkna och lappade. Jordgolv. Möblerna ofta av bambu och mycket torftiga, i enstaka fall ärvda klenoder av ädelträ. Alltid en bild av Mao.

Dessa hyddanhopningar ligger kilometerdjupt på bägge sidor om en bred aveny. Avbrutna endast av murskyddade verkstadsområden, dyiga pölar och små grönsaksland, inhägnade med snörstumpar, småsten och rostigt metallskrot. Med jämna mellanrum ser man pumphus bemannade av gamlingar som pumpar friskt dricksvatten i barnens bunkar. Rucklen är prydliga och välstädade till festen. Det tvättas överallt. Jag ser vaggor med röda sidentäcken och fattigbarn med silverringar. Småflickor torkar sitt nytvättade hår i solskenet. Alla är sysselsatta, äter eller vilar. Det är en livlig, inte en apatisk slum.

Denna nyårsaftonskväll tar barnen kommandot på Wuhans gator. Raketer och ryska smällare susar om öronen, skaror av skrålande och sjungande barn drar fram och tillbaka. Klockan är 10 på kvällen och barnen härskar med härskri på gator som annars ligger tomma och öde klockan 8.

I mörkrets anonymitet får jag sällskap med några unga arbetare. De är klädintresserade och nöjessugna, för unga för att minnas tiden före 1949, men fullständigt klara över att livet för fem år sedan erbjöd helt andra möjligheter än idag. Man träffar dessa a-fei på några kaféer i de större städerna, där de lyssnar på utslitna amerikanska jazzskivor. Ofta är de barn till högre partikadrer, har pengar att röra sig med och gör, svartabörsaffärer med utlandskineser. Men dessa pojkar i Wuhan är inte försigkomna, de talar bara med saklig sorgsenhet om omöjligheten att få tag på sprit, om ransoneringarna och att det inte finns någonstans för dem att gå. Deras melankoli kontrasterar skarpt mot barnens tjutande glädje på gatan.

Själva tolvslaget har ingen betydelse. Uppståndelsen fortsätter utan kulmen och utan slut. Det blir nattmännens timme. Nynnande sin varnande vaggsång tränger de sig fram genom massan, bärande två stora bunkar med avföring i vardera ändan på sin rytmiskt svikande bambustång. Doften av mänskonatt stiger tämligen stark under himlens klara stjärnljus.

Strax före gryningen rycker brandkåren ut följd av en glädjetjutande hjord av barn. Barberarna kämpar ännu med de sista kunderna inför nyårsdagens bjudningar. Annars är allting nu stängt och släckt. Bara tandläkarnas väldiga mänskobett ¾ skyltfönster bemålade med pedagogiska gommar i övernaturlig storlek ¾ lyser ännu köttröda i nattmörkret.

Kina inifrån 1963

 

 

Västra bergen

Den kinesiske konstnären Wu Tao-tzu stod en dag under Tangdynastien och betraktade en väggmålning som han just hade slutfört. Plötsligt klappade han i händerna och tempelporten öppnade sig. Han gick in i sitt verk och portarna stängdes åter.

Det talas ofta om ”inlevelse” i konsten men nästan aldrig på ett fullt konkret sätt. Bara riktigt små barn brukar förstå vad det gäller. Jag tror att man inte har ”trängt in” i ett konstverk förrän man gjort sig skyldig till det banala misstaget att förväxla fiktion och verklighet. Detta misstag har jag själv begått om och om igen, i synnerhet beträffande ”Glaspärlespelet”.

I Västra Bergen utanför Peking finns en grotta med en förgylld Buddhaskulptur. Man säger om detta uttrycksfulla ansikte att det är en verklig människa som har överdragits med ett tunt hölje av guld. Den som lyssnar kan höra hans hjärta slå.

Ur den legenden talar samma dröm ¾ att inifrån vara vad som endast kan betraktas utifrån. Konsten är bara ett guldstoft penslat över verkligheten för att fixera den. Under ytan finns en levande människa, innesluten och bevarad av den gyllene hinnan.

Det var mitt eget hjärta som slog i hans kropp. Därför hade jag ofta svårt att gå därifrån.

Länge hans ansiktes orörligt svävande fågel.

Länge denna gyllene frid, slutande honom inne som under en sovandes ögonlock.

Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

 

Zaatcha

På vägen mellan Bou Saada och Biskra ligger en liten plats som heter Zaatcha.

Namnet har aldrig blivit lika berömt som Song My eller Oradour-sur-Glane, men innebörden är densamma: massaker. Fransmännen jämnade staden med marken efter upproret 1849 och hela befolkningen, män, kvinnor och barn, dödades.

I dag betecknar namnet några dammiga palmer, en bensinmack och ett kafé där dominobrickorna sorlar. Morgonbrödet är slut och kvällsbrödet har ännu inte kommit. Utanför kaféet står tre stolar av röd plast och en av plåt. Jag slår mig ned och väntar.

Av gammal svensk vana vänder jag ansiktet mot solen och kavlar upp skjortan för att få lite färg på armarna.

Människorna omkring mig blir förvånade och upprörda. De ser på mig som på en blottare. Solen är i Sahara lika mycket Fienden som den för oss är Vännen. Att solbada i Sahara ¾ det är något som man bara helt enkelt inte gör.

För inte så länge sedan var solen misstänkt även i Europa. Det första riktigt omoraliska som inträffar i Gides roman Den omoraliske är att huvudpersonen klär av sig naken i solen.

Han får syn på några solbrända arbetare och lockas att själv ta av sig kläderna. Först känns det kallt och otäckt. Men solen bränner och efter en stund är han behagligt genomstekt. ”Hela min varelse levde i min hud”, säger han.

Var han den förste moderne solbadaren? Solen, befriaren lär honom att inte skämmas för sin kropp utan se på den med glädje. ”Jag kände mig harmonisk och full av sinnlighet. Jag tycktes mig nästan vara vacker”.

Gide skrev det här när det fortfarande ansågs naturligare att bränna en by än att klä av sig offentligt. Nakenhet var de underlägsna rasernas kännetecken, den mörka kroppsfärgen likaså. Den moraliskt överlägsne var vit.

Solbadet blev en djärv symbolhandling, fylld av uppror och hedonistisk mystik:

”Det tycktes mig”, skrev Gide i Vetekornet, ”som om min kropp, när den genomlystes av solstrålarna, hade genomgått en kemisk förnyelse. När jag la iofrån mig kläderna var det som om plågor, tvång och bekymmer upphört att finnas till. Medan min vilja fullkomligt smälte bort, lät jag kroppen som blivit porös som en bikaka, hemlighetsfullt renas och bereda den honung som flyter i Jordisk föda.”

Så gör inte en anständig människa. En anständig människa bränner byar men aktar sig för att låta viljan smälta bort.

Solen gassar i Zaatcha. Kvällsbrödet har fortfarande inte kommit. Husen är ljusblå och honungsgula. Några tunga långtradare stannar för att tanka, omsvärmade av knattrande mopeder. Barnen samlas på lekplatsen. Det enda som gör den till en lekplats är staketet. Sandlåda behövs inte. Den våta, salta öknen luktar hav.

Ökendykarna, 1990

 

 

Zinder

Bussen till Zinder avgår 7:30. I gryningen hittar jag en man med skottkärra som hjälper mig att rulla i väg ordbehandlare och resväska.

Det är en blåsig och frusen morgon. Några eldar fladdrar vid stånden tvärs över gatan, enstaka lampor glöder svagt, besegrade av morgonljuset.

Efter en halvtimme kommer chauffören och börjar tvätta rutorna på den stora vita renaultlastbilen som är ombyggd till buss. På sidorna står det med röda jättebokstäver: SOCIETE NATIONALE DE TRANSPORT NIGERENNE.

Försäljare av lösa cig och kladdiga klubbor börjar samlas. En huttrande man bär omkring röda nötter, redan skalade och oanständigt nakna på sin bricka. En klargul babymössa inramar hans antracitsvarta ansikte.

Framåt halv nio kommer de blinda kvinnorna, alla på en gång, alla sjungande, alla tiggande, alla ledda av barn, några med nyfödda barn på ryggen.

Klockan nio ropas passagerarna upp enligt passagerarlistan och får varsin liten lapp, som efter nytt upprop byts ut mot den redan i förrgår beställda och betalade biljetten.

En man står på en tunna och slänger upp bagaget till chauffören som stuvar det på busstaket.

Därefter går stationsföreståndaren in i bussen och börjar, stående därinne där han är mycket svår att höra, det tredje och avgörande uppropet. Det är inte lätt att förutse hur ett namn som, mitt skall komma att låta. Jag missar namnet och därmed min bokade plats i främre delen av bussen. Bara platserna längst bak finns kvar.

Ännu kan jag ångra mig. Ännu kan jag hoppa av. Här längst bak kommer jag aldrig att klara stötarna. Och väl ute i öknen finns ingen återvändo. Där måste det ta sina åtta timmar, där måste man vidare vad som än händer. Det är nu, just nu, och bara nu, jag fortfarande har chansen att stiga av…

Alltid samma legering av panik och lycka i uppbrottsögonblicket. Det är som att förlora fotfästet i en stor förälskelse. Vad kommer att hända nu? Det har jag inte en aning om, jag vet bara att jag har kastat mig ut i det.

Utrota varenda jävel 1992