”Ju mer jag rör mig, desto mer försvinner jag, därför håller jag mig stilla. Jag vet inte var jag ska börja, om det finns en tråd att sy ihop mig med. Om det finns en början eller ett slut.”

Efter förluster tyngre än ord har Alice dragit sig tillbaka till huset Corahill för att återskapa sina mänskliga konturer. Hon söker i spåren av sitt förflutna, och förädlar sina minnen tills de vibrerar av nostalgisk längtan. Somrarna med grand-mère i Frankrike och kärleken till den kroatisk-italienske journalisten Paolo som hon möter i Siena och mister i spillrorna av Jugoslavien.

Sorgen är lik förälskelsen i sin självupptagenhet, tänker Alice. Men sorgen är också ett förvandlingsnummer. Under minnenas spegelblanka yta finns den plats där världen återuppstår.