Hon kallades Stor-Stina. Hon var ett monster, ett medicinskt mirakel, en samisk kvinna av gigantiska proportioner. Under några år i början av artonhundratalet visades hon upp på varietéteatrar i Sverige och på kontinenten. Vid samma tid väcktes också vetenskapens intresse för det abnorma. Avvikande kroppar skulle ge svaren på mänsklighetens gåta.

När Stor-Stina oväntat återvänder till hembyn efter att ha rest i impressarion Wolfgang Wolfensteins sällskap är hon stum och tillbakadragen. Hon bär på en hemlighet. Under en enslig skidtur blir hon slagen av en björn och avlider i kallbrand. Men döden är bara ännu en hållplats på Stor-Stinas resa.

Rekviem för en vanskapt är lika mycket en skräckroman som en idéroman om normalitetens makt och rasbiologins födelse. Samiska myter blandas med en provinsiell kristendom och obduktionens dystra ritual. De nyss avlidna lever tätt inpå de levande, och döden fördelar ordet.