En kulturbögs förbindelser,

"Höstens läsupplevelse"

2009-11-16T10:24:00.000+01:00

Det här stod att läsa i GP i helgen: "Kuba, och än mer kubanerna och alla de som med olika drömmar kommer dit, växer i texten fram i den tystnad som inte går att utläsa ur vare sig politiska propagandatexter eller soliga turistbroschyrer. Framför den tystnaden väljer Josefine Adolfsson att vända. Allt annat hade också varit omöjligt i en roman som så respektfullt formar sig till ett försvar för varje människas rätt att definiera sig själv, sina drömmar och sitt liv. Höstens stora läsupplevelse för mig."

Läs hela recensionen här.

Lyssnandets svåra konst

2009-11-02T10:36:00.000+01:00

Alla böcker som vi ger ut är våra barn och det är tabu att älska något av barnen mer än andra, men just den här veckan vill jag säga några personliga ord om Josefine Adolfssons kubaroman Farlighetslagen. När jag lyssnade på den iranska kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan på Södra teatern för några veckor sedan fick jag en djup tankeställare om internationellt samarbete och bistånd. Den malande känslan av obehag har varit med mig i Warszawa och arbetet där inför Europride nästa år och hur fullkomligt i händerna de aktivisterna är på utländska (bland annat svenska) bidragsgivare. Varför blir det så lätt monolog och övertro på den egna problemformuleringsförmågan? Kuba och Mellanöstern är sådan frågor som många har tydliga åsikter om. Tror sig veta. Tror sig kunna ge tydliga svar. Oftast är svaren till hundra procent förutsägbara utifrån personens politiska identitet och närmaste omgivning. Farlighetslagen är ett slag för lyssnandet. Lyssnandet är en lika fantastisk som underskattad metod för att få kunskap om världen. Jag lyssnar genom romanens huvudperson Jenny och även om bilden av Kuba blir ännu svårare att greppa, känns det i alla fall som att skissen utgår ifrån något kubaner försöker säga och inte min egen ideologiska tolkningsram. Adolfssons roman säger så mycket om projiceringar och drömmar. Jag bär den med mig i tankarna varje dag. Kanske blir jag lite bättre på att lyssna. Hoppas det.

Min glamorösa vän Petter

2009-09-29T17:26:00.000+01:00

Min vän Petter Wallenberg är en av de mest generösa, roliga och begåvade personer jag känner till och den som gjort mest för att rädda mitt liv från tristess, stagnation och slentrianborgerlighet. Han är den som kan sporra de mest oväntade sidorna hos mig (som att uppträda på hans klubb Mums Mums i kjol och grisnäsa) och den som lyckas sätta igång en ohejdad skaparglädje (som att få för sig att våga dra igång en gratistidning med camp-profil tillsammans med honom). Petter var länge en väl bevarad hemlighet som få utanför en snäv bögjävlarkrets kände till. Det har sakta förändrats sedan han flyttade hem till Sverige för lite drygt ett och ett halvt år sedan. Sakta men säkert har fler och fler dragits med i revolutionen och ingår nu i den vidsträckta Mumsfamiljen.

Vila i frid, punktanter!

2009-09-09T13:11:00.000+01:00

Unga av i dag verkar tro att det kommer att bli andra rockigare bullar när de blir äldre och når tant- och gubbålder. Fat chance, säger jag. Dagens kids är ett på tok för präktigt släkte. De riktigt punkiga tanterna har vi nu. Det finns så många exempel på pippi-turned-tant. Särskilt bland textilkonstnärer, författare och klädskapare. Vad tråkigt vi skulle ha det utan dem. Jag hoppas att det finns en särskild plats i himlen för de mest egensinniga tanterna och där hoppas jag att Moki Cherry sitter på ett moln just nu. Tack för att du var galen nog att låta dina barn bo i en del av en utställning på Moderna, tack för att du var egensinnig, tack för att du var engagerad. Vi i frid, Moki och hälsa alla de andra punktanterna i himlen. Ni är djupt saknade.

Österlen i mitt hjärta

2009-09-04T16:50:00.000+01:00

Kära dagbok,

Så mycket har hänt sedan sist. Jag har varit i Katslösa där Gabriella Håkansson skriver på sitt magnum opus, sett Sveriges Stonehendge Ales stenar med tillhörande astroarkeolog (den pågående fajten mellan Bob Linds new age-anhängare och Ystads kommun är episk), suttit på tälttantsfik på Österlen och gud vet vad.

Vad är dealen med Österlen? Detta kluster av tälttantsmys, lin och ull, drejande och täljande, hur har det uppstått? Är det kulturtanternas Florida - stället alla tanter efter en viss ålder flyttar till? Jag är så fascinerad. Inkörsporten till tovade österlenhattar såg jag på S:t Knuts torg i Malmö där det var Stajl by Malmö. En massa "designers" visade hemmasydda och hemmavirkade kläder och tygkassar. Man ser verkligen hur indietejerna som var där snart är på väg mot ett tyngre klädd-i-konst-beroende.

Tycker ni att jag raljerar? Jag är bara avundsjuk. Jag vill också flytta till Österlen och dreja. Kan redan se det framför mig: mina dagar skulle bestå av lite kulturell akupunktur och någon trädgårdsrunda med organisk flädersaft, en sväng förbi en verkstad där man tovar tekupor och sen lite Werup och rödvin som en fin avrundning på kvällen...coh har man fått tillräckligt med kulturell akupunktur i några månader börjar man väl volontärarbeta som new age-guide åt Bob Lind.

Tittar djupt ner i samtidens grumliga vatten

2009-08-25T14:45:00.000+01:00

Ungefär så här såg väl modernisternas väg från myt, metafysik och berättelse ner till ett trippelnummer av OEI ut...

I kväll är det Manilla och bokhösten är igång på allvar. Inte nog med att Annina Rabe och Elise Karlsson har tappat besinningen totalt och lagt håret respektive köpt ny handväska inför Bonniersfesten så har dessutom säsongen inletts med en rabiat krönika i DN av Anna Hallberg som ondgör sig över krönikörer som skriver romaner, ett snarkmanifest som väckt känslor i brist på annat och en serie piffiga klippdockor som spår i pressreleaser har dykt upp på DN Kultur. Hur allt det här hör ihop har jag inte riktigt fått grepp om ännu, men jag anar viktiga tecken i tiden.

Som svar till Anna Hallberg kan jag säga att när man på förlag tagit emot tjugo duktiga och blodfattiga skolövningar till manus från så kallade riktiga författare vill man bara ringa upp första bästa krönikör som vill och tycker något och få dem att skriva en roman under pistolhot. Eller så här: Anna, jag förstår din ilska, men din tanke andas elfenbenstorn. Angående manifestet: jag förstår er irritation (se raderna ovan), men måste ni vara så fantasilösa, ogenomtänkta och fyrkantiga att Johan Lundberg genast utser er till sina nya bundsförvanter? Det om det. Nu ska jag se om jag kan sälja in en tolvpunktslista till Aftonbladet med saker som jag tycker verkar lite kul i förlagens annonser inför hösten. Får jag en helkropps byline också? Snälla.

Illa berörd

2009-08-21T14:39:00.000+01:00

Efter Aftonbladet Kulturs publicering av den minst sagt manipulativa och insinuerande artikeln av Donald Boström om påstådd organhandel i judiska händer på båda sidorna om Atlanten, känner jag mest sorg. Sorg över att den här typen av grova övertramp låser positionerna i en tid när allt fler faktiskt ställer sig kritiska till Israels övergrepp mot palestinier oavsett var de ursprungligen befinner sig på höger-vänsterskalan eller vad de har för inställning till USA (faktorer som brukar göra folks ställningstagande i Mellanösternfrågor till förutsägbara robotutlåtanden). Den här typen av dålig journalistik låser positionerna, river i infekterade sår och tjänar ingen annan än de som vill ha svartvita slagord att skrika för att döva egna samveten. Så här bygger man INTE en opinion mot Israels blodiga övergrepp och brottsliga politik. Det gör man genom sakliga argument. Det saknas inte väldokumenterade brott att ta upp. Jag känner mig illa berörd av besluten på den kultursida jag samarbetar med. Att sen Israels utrikesminister och Sveriges ambassad beter sig som jubelidioter låser bara positionerna ännu mer. Nu är plöstligt Aftonbladet ett offer och en förkämpe för yttrandefrihet och kan lägga locket på debatten om det smaklösa och kontraproduktiva i publiceringen. Sånt här längtar alla som vill skyla över Israels brott efter. Grattis.

Atlas egen tygpåse...

2009-08-17T13:05:00.000+01:00

Snart är det dags för Thomas Anderbergs boklånga kritikessä Alla är vi kritiker att nå allmänheten. Den lanseras under bokmässan i Göteborg. Jag kan redan nu avslöja att fabulösa Petter Wallenberg har tecknat en exklusiv tygpåse som komplement till boken. Peppen är skyhög.

Snark.

2009-08-11T16:22:00.000+01:00

Dagens stora pseudonymgäspning. Gäsp. Gäsp. Vad engagerar egentligen min sorliga bransch? Skulle det här vara ett PR-jippo? I så fall var vi mer att lära av Black Ascot-killarna på Studio Total.

Häxan och bögarna

2009-08-07T18:13:00.000+01:00

Jag blir så uppgiven när jag läser alla statusrader på fejjan från upphetsade homsor som ska till Göteborg för att falla på knä inför Her Madgesty - inte så mycket för att hon numera ogillar bögar och ser till att bara uppträda med uttalat straighta dansare (for a fact), inte för att hon verkar ha tappat passionen för allt annat än att likt Brüno och Angelina shoppa barn, inte för att hon var sorglig och patetisk när hon försökte spela dum bimbo inför Guy för att upprätta traditionella könsroller och få känna sig lite omhändertagen och underlägsen (när hela världen kan se att han är en talanglös nolla i jämförelse), eller när hon just tog till sig hans tankar, ideal och homofobi och skulle bli parodiskt borgerlig... Mycket av det där är mänskligt och personligt och man kan med lite välvilja förstå psykologin bakom det.

Utan för att Madonna genom den trångsynta och skrattretande sekten som hon har blivit en tafflig annonspelare för vänder sig mot all den empowering som hon en gång symboliserade. Det är som att hon försöker vrida tillbaka all den positiva kraft som hon en gång gav sin publik. Över 2 miljoner (mestadels) bögar och tjejer har betalat tusen spänn för att se henne hittills och det de pröjsar för är en kvinna som ser ner på och föraktar deras livsval och vill mata dem med löskokt självhatande andlighet istället. DET tycker jag är sorgligt att titta på. Jag blev tvingad att se hennes show i Paris för några år sedan. Under ett mellansnack pratade hon om att vi möts över alla gränser. Och nämnde några nationers flaggor som hon såg i publiken. Tittade man noga fanns det ett par sådana. Det man såg överallt var regnbågsflaggor. Dem nämnde hon inte. Hon nämner inte homosexuella alls. Det är ett känsligt ämne för henne i dag. Just så kändes hela showen. Jag är inte rabiat kring detta. Det handlar bara om vem som drar in hennes miljoner och hur hon okritiserad får gå omkring och vara musikvärldens Sarah Palin.

Kritiktoppen

2009-08-07T14:29:00.000+01:00

Att läsa Dan Jönssons synbart motvilliga, men ändå skalpellskarpa sågning av Brunners Hornsgatan efter Mats Gellerfelts gubbfnissiga hyllning var veckans behållning. Det finns ingen glädje i sågningen, det är inget lustmord, men den skär kirurgiskt precist. Recensionen är en uppvisning och Jönsson är i sitt esse. Egentligen är det lite synd att Brunner misslyckas så kapitalt. Uppblåst rättfärdighet och matkt är det alltid kul att läsa parodier på, men då måste man själv kunna sätta nålen i egna ballonger. Kanske bjuda på sina skinkor som Jens Lijestrand föreslår. Gubbar som gör sig till ofrivilligt åtlöje kan också vara kul, men denna gång smakar det bara överkryddat. Nu väntar jag på att Johan Lundbergs ska träda in och försvara denne inbillade bundsförvant i kampen för det figurativa och begripliga och en värld där män får vara män och kvinnor får vara kvinnor.

Förkylningsdagbok

2009-08-06T11:26:00.000+01:00

I går kväll låg jag med feber och läste ur Ola Klippviks Vikbodagbok, den rofyllda prosalyriskaformen och de tvära hoppen mellan läsning, tidningsnyheter och vardagssysslor var som en mycket lugn jazzplatta på Spotify. Den uppstår i realtid, men nästan mer än andra litterära dagböcker för den kommenterar sin egen publicering, sin egen form. Manusets övergång från Bonniers till Natur och Kultur skymtar förbi mellan den kortfattade och malande polemiken med (företrädelsevis manliga) författar- och kritikerkollegor. Och även om det hela är väldigt förutsägbart vad gäller förebilder och samtalspartners så har jag nöje av läsningen just nu.

Sydsvenska vindar

2009-08-05T10:43:00.000+01:00

Under sommaren har jag vältrat mig i Sydsvenskans kultursida och det har varit uppfriskande som ett dopp i Västra hamnen i skuggan av Barsebäck. Det är alltid svårt att fälla utlåtanden över en sida mitt i vikarietider, men med den övriga inblick jag får under året kan jag säga att den nog seglat upp som den yngsta och skarpaste i sinnet. Men ingen kultursida är en kultursida utan någon som är kokobäng på riktigt (i Expressens fall snarare regel än undantag), så därför handlar läsupplevelsen också om att följa vissa skribenters labila berg- och dalbana likt gamla tiders sedelärande följetonger. Och det som först verkar underhållande blir till slut alltid bara kletigt och obehagligt och kväljande. Jag ger mig inte ens på en sammanfattning för Magnus Linton har gjort det så briljant. Det finns inget att tillägga.

Jag har varit otrogen med mitt bloggande...

2009-08-04T16:48:00.000+01:00

Jag lät sommaren vara ett andrum från nätet. I alla fall mer än vanligt. Både jag och min kille är gravt facebookberoende så det var svår abstinens emellanåt. Hur som helst bloggade jag loss så fort jag kom hem till stan. Fast på Svenska Dagbladet. Ni läser min och de andra bögjävlarnas prideblogg där. Det känns extra kul att så många av Svenskans kärnläsare har bloggat om den (kommentarerna har ju varit avstängda på SvD:s inrådan: "våra läsare har svårt att hantera ämnen som homosexualitet") till exempel bloggen: "Nej till feminism mm.". Nu tror ni att jag gör mig lustig över Tidningen. Det gör jag inte. Föredrar oftast den framför Den Andra. Men när man läser Tidningen måste man kunna skratta lite åt den ibland också. Det är svårare att skratta åt Den Andra.

Det viktigaste som jag hade att säga om prajden i år skrev jag däremot på invigningsdagen i Aftonbladet. Det är en väldigt personlig och viktig text för mig.

Den turnerande pridecirkusen saknar både clowner och elefanter

2009-05-30T23:58:00.000+01:00

I dag samtalde jag med Anna-Maria Sörberg om den tilltagande kriminaliseringen av hiv utifrån hennes bok Det Sjuka. Det var på Uppsala Pride. Om man tittade i programmet såg man att det bara rörde sig om samma usual suspects ur den lilla queerfeministiska klicken runt Hornstull. Inklusive mig själv. Inget nytt. Knappt något lokalt förankrat. Det internationella är samma anglosaxiska skåpmat som trappetshoppar i nordisk byggd. Lite så kan det kännas på HBT-GBG också (fastän de håller en helt annan nivå om man bortser från invigningsfesten). Jag känner mig kluven. Visst är det bra att pridefestivaler likt högskolor sprids ut i landet (och gudarna ska veta att både Uppsala och Göteborg är platser det behövs synliga hens och homsor och lesbianer), men om det bara rör sig om en turnerade stockholmscirkus är det väl lite trist? Gäsp. Suck. Ve och fasa. Dessutom verkade så många av punkterna återigen vara så brett formulerade: HBT och rasism. HBT och klass. Eller rent av Klass, sexualitet, genus och etnicitet. Man har liksom ingen aning om man ska förvänta sig en grundkurs eller ett performance där allt kan rymmas eller en synkretistisk ansats i pillerform. Ja, det är svårt att avgöra. Hädanefter ska jag bara anordna samtal som heter Allt mellan himmel och jord, alternativt Livet och döden. Men vänta... Det gör väl redan Eric Schüldt? Då får mitt heta: Livet och Döden med en gnutta humor.

Jag är helt egoistisk och exotiserande och vill uppleva regionalt och lokalt färgad homokultur. Inte bara den sedvanliga lokalt färgade göteborska homofobin... Jag vill även att det ska vara specifikt och personligt. Lokalt, specifikt och personligt. Med en gnutta humor.

PS För övrigt var det kanske 5% bögar i programmet. Är det för att de är så osynliggjorda och exkluderade eller är det bara för att de som vanligt inte gör någonting? En kombination av bägge, tror jag.

Shanghai-Lilys visdomsord

2009-05-30T11:13:00.000+01:00

Dagens visdomsord hämtas ur Marlene Dietrichs ABC eftersom jag varit lite ovanligt besatt av henne sedan jag såg om Shanghai Express nyligen.

Internat: Det är en välsignelse. I synnerhet för pojkar. Dagens plågade fäder borde försöka klara åtminstone några internatskoleår för sina söner. Föräldrar kan inte i vår tidge sina barn den lugn, oföränderliga, onervösa atmosfär som är så viktig. Lärare och uppfostrare har lärt sig att inte låta de egna bekymren märkas i uppträdandet mot barnen. Jag tror att ojämnheterna i föräldrarnas attityd mot sina barn är skulden till mycket av den känslomässiga osäkerhet som den unga generationen dras med. Engelska och schweiziska internatskolor tycker jag mest om.

Tove och apan

2009-05-27T13:30:00.000+01:00

Det har varit så många glädjeämnen i vardagen på sistone. Ett av de riktigt stora var ett arbetsmöte på Rydbergs med Heidi von Born där hon berättade om ett tidigt besök hos Tove Jansson. Heidi hade sytt en hemulmoster, knackat på och blivit bjuden på te. Väl inne hade Tove låst in gåvan i ett skåp så att apan inte skulle ta den. "Det här var Helsingfors efter kriget, folk hade knappt kaffe och nåt att äta och där klättrade det en apa hemma hos Tove Jansson. Vi hade ju inte sett något liknande". Sen pratade vi lite mer om muminböckerna och Heidi uttryckte sin sympati för Tove för hon vet "hur det är när Helsingfors skvallrar".

Mellanösternbloggar är månadens tema

2009-05-18T14:54:00.000+01:00

Hur ser det moderna böglivet i Mellanöstern ut? Äntligen finns det en bra blogg på svenska som ger skärvor av svar. En annan fantastisk svensk blogg från samma region just nu hittar ni här.

Jag nöjer mig med att citera texten på fliken...

2009-05-15T00:33:00.000+01:00

Ni förstår resten själva. "Judy Garland and Liza Minnelli, two beautiful and fascinating women, are uniquely portrayed in this dual biography. illustrated with superb photographs, the lively and anecdotal text traces the parallels and contrasts of their lives and careers, their complex mother/daughter relationship, and the vitality and talent that make them both larger than their lives". Har börjat läsa. Njuter. Suckar. Memorerar.

The history of an obsession...

2009-05-13T21:05:00.000+01:00

Jag har blivit helt besatt av utförsäljningen på Antikvariat August, två portar från mitt jobb. Först var det 70% rabatt, nu är det allt för 20 kr. Förutom praktverk om Spaniens konsthistoria och en massa resdagböcker har jag även köpt denna underbara bok och transvestisism och drag. Texten är kanske inte direkt nydanande eller spännande, men bilderna! Underbar samling drag från alla tider och världsdelar. Sen hittade jag en samling med de bästa anekdoterna ur hollywoodmemoarer och en hel bok om relationen mellan Judy och Liza i mjukt coffeetableformat... Lyckan är gjord och jag har än en gång handlat på mig för mycket böcker. Nu är den nya superbokhyllan full och jag är tillbaka till bokhögar a la Carl-Johan Malmberg...

Vi äter och flabbar

2009-05-11T14:55:00.000+01:00

Alla roliga i Malmö får vara med på bild i facebookalbumet "Vi äter och flabbar". Efter månader av ihärdigt smörande och nätverkande fick jag till slut vara med. Vi flabbar visserligen inte, men Staffan äter nachos och jag dricker gratisvin.

Mörker möter mig i fallet

2009-05-07T17:30:00.000+01:00

För något år sedan var det en vänlig röst i min omgivning som insisterade på att jag skulle läsa Ann Smith. Till en början gick det lite gnisslande. Något i tilltalet verkade gå emot mig, kanske rent av utesluta mig lite. Men det var bra att jag framhärdade. Jag har nämligen fastnat för många, många av dikterna. Alls inte alla. Men mer än brukligt. Jag har de samlade dikterna, men kunde inte hålla mig från att köpa Kvad på Textmässan. Den är sjukt snygg. Och kvinnan bak Rönells bord visade sig vara Ann i egen fleeceklädd person. Nu har jag Kvad vackert signerad med kalligrafipenna. Favoriten är dikraderna som står som friställda mellanrubriker i boken:

Är du en fågel nu?

Nyss var hon en låga

Mörker möter mig i fallet

Solen värmer bara till naveln

Havet ligger hoprullat

Pinsamt av (s)

2009-05-05T11:32:00.000+01:00

Låt dig inte luras av Moriskan i bakgrunden. Socialdemokratins första maj-firande i Malmö var en angelägenhet för medelålders etniska svenskar. Sällan har arbetarrörelsens problem varit så handfast illustrerade som den fredagen i Folkets park. När man lämnade publiken runt scenen där Mona talade klev man in i det etniskt blandade Malmö. Så fort man klev tillbaka in i första maj-firandet var i princip alla etniska svenskar. Mona nämnde visserligen Rosengård som ett "socialt utsatt område" och tog tydligt avstånd från sd. Men segregationen nämndes inte med ett enda ord. Det är pinsamt att som socialdemokratisk ledare stå i Malmö 2009 och inte våga ta i frågorna. Pinsamt och sorgligt.

Äktenskapets solkiga seger

2009-04-30T14:31:00.000+01:00

Förhoppningsvis lever både gifta och andra samlevnadskonstellationer lyckliga i alla sina dagar. Men när våra dagar är räknade är det en jäkla skillnad för de efterlevande. Och den skillnaden består.

I dagens Aftonbladet Kultur läser jag Anna Adenijis superintressanta avhandling och ställer mig frågan om den nya äktenskapslagen är så värst progressiv. Egentligen.

Souvenirer från London

2009-04-27T21:58:00.000+01:00

Jag brörjar bli avtrubbad. Jätten Moomin Characters och deras skamlösa heteronormativisering av Mumindalen har tagit över världen och jag är blott en Don Quijote med tangentbord som trubbig lans.

Nu gläder jag mig åt de lilla. Som baksidan på denna pastillburk som jag hittade i London. Baksidan är lite subversiv. Åh, jag läser in så mycket härligt i Snusmumrikens och Lilla Mys blickar...