Tillbaka
Meny
No tears for queers
Av Johan Hilton
Inbunden, 280 sidor
ISBN 978-91-7389-164-6
195:-
Ett reportage om män, bögar och hatbrott
"Hilton river obarmhärtigt revor i melodifestivalsrefängerna som vindlar i vårvindarna, som får oss att tro att det är trallvänligt att vara homsexuell." (Aftonbladet)
"– en stark bok om svaga människor, en bok om hatbrott som inte andas hat. Suggestivt men sakligt. Jag är så glad att han har skrivit den och så förbannat ledsen att han alls hade anledning att göra det." (Aftonbladet)
Johan Hilton har skrivit ett kriminalreportage om morden på Matthew, Johan och Josef, tre homosexuella män som raggade på fel killar:
Matthew misshandlas brutalt av två 20-åriga killar, bästa kompisarna Aaron och Russel i Laramie, Wyoming.
Johans kropp upphittas i en brunn med byxorna nerdragna och halsen avskuren i Katrineholm.
Josef möter sina banemän, satanisterna Nemesis och Tom, en sen natt i centrala Göteborg – Sveriges okrönta böghatarstad. Hilton gör en djupdykning i satanisternas och dödsmetallmusikens mörka – och homosociala – värld.
Ur boken, kapitlet om Josef:
"Kort efter mordet på Josef Ben Meddour skickas ett brev till RFSL i Göteborg. I brevet står det: 'Rätt åt den 37-årige algeriern som blev mördad i parken. En liten missbrukande parasiterande bög. Väck med skiten!'
Välkommen till Göteborg, de goa gubbarnas hemstad. Här sjunger vi skärgårdsvisor av Lasse Dahlquist, här är vinden salt, här snackar alla med varandra på spårvagnen och här har bögar och flator alltid levt farligast i Sverige. Under de sju år som hinner förflyta mellan knivmordet på en 35-årig man utanför RFSL:s lokaler 1990 och morgonen då Josef Ben Meddour luras med upp på Ramberget av två beväpnade satanister inträffar följande händelser i staden: två lesbiska kvinnor mördas i Haga av den ena kvinnans ex-man, polisen griper två män med en bomb avsedd för RFSL, en bisexuell man hittas mördad i Kungsparken, en bög blir överfallen vid Esperantoplatsen, två män döms efter att ha rånat homosexuella män på stan, en kvinna som lämnar gayklubben Touch blir nedslagen när hon svarar ja på frågan om hon är lesbisk, en homosexuell man raggar upp en annan man i en park och blir senare knivhuggen av denne i hemmet, en kvinna tvingas genomgå ett flertal plastikoperationer efter en misshandel som berodde på att förövarna trodde att hon var transvestit. Som kronan på verket misshandlas konstnären Per Skogsberg till döds utanför de offentliga toaletterna i Kungsparken.
Jodå, sköna, gröna Göteborg vet att ta hand om sina fjollor och flator. Månaderna efter att Josefs kropp hittats på Ramberget drar ett ungdomsgäng fram på en av stadens raggningsplatser och slår ned bög efter bög. En straight kille drar kniv på gayklubben Touch efter att ha försökt ragga upp ett par lesbiska kvinnor och fått nobben. År 2000 mördas en 50-årig man i sin lägenhet i Bergsjön av två yngre män och året därpå misshandlas en av stadens mest kända dragshowprofiler svårt på strippklubben Wandas.
Sådana saker är svåra att tänka sig när man sitter på den solvarma trappan utanför 30-talskolossen till konstmuseum och ser ut över Avenyn en sommarkväll, medan de avlägsna tjuten från Liseberg ekar i tystnaden.
– Så du är från Göteborg, säger du? Vi var där, hela familjen, i somras och jag älskar göteborgare. Ni måste vara trevligast i Sverige. Man hinner inte mer än se lite förvirrad ut så kommer det fram en vänlig själ och visar vägen eller börjar småprata. Sånt gillar jag.
– Jo. Och så sparkar vi skiten ur en och annan fikus emellanåt.
Varför just här? Varför uppger var tredje homosexuell göteborgare att han/hon utsatts för våld eller trakasserier när siffran är betydligt mindre i resten av landet? Ingen tycks riktigt veta. Borde inte karusellerna och all jävla Loketmentalitet göra folk glada i stället för desperata och frustrerade? Well, Göteborg är paradoxernas stad. Buskis och nazism samsas sida vid sida, för västkusten har alltid varit ett starkt nazistfäste. Även om den här boken inte handlar om det högerextrema våldet mot sexuella minoriteter går det inte att komma förbi att flera av de senaste årens bögmord varit nazistiskt våld. Åtminstone vid tiden då Josef förlorade livet. Lägg lite gamla patriarkala föreställningar om män och manlighet, konservativ kyrklighet, svår segregation och stora klasskillnader till det och du har en välsmakande kökkenmödding av chauvinism och skräck för det påstått subversivt amoraliska.
Det drar kallt i Kungsparken. Det var här Josef träffade sina mördare och här har otaliga andra homosexuella män mött sina banemän. Det är en fin park. På somrarna picknickar studenterna på gräsmattorna, men nu, i början av november 2004, är det bara dött och kallt. En alkis står och muttrar för sig själv vid kanalen, vinden prasslar i ett par bortglömda höstlöv, torra som pergament.
Först 1997, året då Josef sköts i rygg och nacke, började Säpo föra statistik över brott med homofobiska motiv. Sedan dess har antalet anmälda brott ökat med 76 procent utslaget över hela landet. Det beror inte bara på att HBT-människor numera känner större tilltro till polisen och vågar anmäla brotten. Det beror på en reell ökning. Bögar knackas som aldrig förr. 140 anmälda hatbrott i Västra Götaland bara det första kalenderhalvåret 2003. Att jämföra med 150 under hela 1997. Vad värre är: endast några få av dem klaras upp.
1997 blev de flesta bögar som utsattes i Göteborg knackade här i Kungsparken. Därför går de inte hit längre, utan söker upp nya platser i stället. Det tycks av allt att döma inte hjälpa, knackarna söker upp dem var de än befinner sig. Ingen bög går trygg. Någonsin.
Nu skiner solen över de offentliga toaletterna. Där satt Josef natten den 22 juli och drack det sista av vinet i flaskan. Då trodde han fortfarande att det skulle komma en bakfylla dagen därpå. Det gjorde det också, men den drabbade aldrig honom, utan hela Göteborgs gaysamhälle i stället. Det pratades mycket om mordet de första veckorna. Själv gick jag på min första gayklubb någon gång i mitten av augusti och såg en kille som grät för att han var så rädd när hans vänner spekulerade i varför Josef mördades. Då trodde man att det snart skulle bli bättre, att mordet på Josef skulle bli en av homohatets sista tunga suckar. Det började spricka upp, åtminstone kändes det så. HBT-människor började ta plats. Syntes i tv-såporna, fick registrera partnerskap, kom ut i veckopressen.
Då trodde många att vi stod inför ett genombrott, att HBT-världen snart skulle vara en naturlig del av samhället. Nu, 76 procent senare, tror nog ingen det längre."
"Hilton river obarmhärtigt revor i melodifestivalsrefängerna som vindlar i vårvindarna, som får oss att tro att det är trallvänligt att vara homsexuell." (Aftonbladet)
"– en stark bok om svaga människor, en bok om hatbrott som inte andas hat. Suggestivt men sakligt. Jag är så glad att han har skrivit den och så förbannat ledsen att han alls hade anledning att göra det." (Aftonbladet)
Johan Hilton har skrivit ett kriminalreportage om morden på Matthew, Johan och Josef, tre homosexuella män som raggade på fel killar:
Matthew misshandlas brutalt av två 20-åriga killar, bästa kompisarna Aaron och Russel i Laramie, Wyoming.
Johans kropp upphittas i en brunn med byxorna nerdragna och halsen avskuren i Katrineholm.
Josef möter sina banemän, satanisterna Nemesis och Tom, en sen natt i centrala Göteborg – Sveriges okrönta böghatarstad. Hilton gör en djupdykning i satanisternas och dödsmetallmusikens mörka – och homosociala – värld.
Ur boken, kapitlet om Josef:
"Kort efter mordet på Josef Ben Meddour skickas ett brev till RFSL i Göteborg. I brevet står det: 'Rätt åt den 37-årige algeriern som blev mördad i parken. En liten missbrukande parasiterande bög. Väck med skiten!'
Välkommen till Göteborg, de goa gubbarnas hemstad. Här sjunger vi skärgårdsvisor av Lasse Dahlquist, här är vinden salt, här snackar alla med varandra på spårvagnen och här har bögar och flator alltid levt farligast i Sverige. Under de sju år som hinner förflyta mellan knivmordet på en 35-årig man utanför RFSL:s lokaler 1990 och morgonen då Josef Ben Meddour luras med upp på Ramberget av två beväpnade satanister inträffar följande händelser i staden: två lesbiska kvinnor mördas i Haga av den ena kvinnans ex-man, polisen griper två män med en bomb avsedd för RFSL, en bisexuell man hittas mördad i Kungsparken, en bög blir överfallen vid Esperantoplatsen, två män döms efter att ha rånat homosexuella män på stan, en kvinna som lämnar gayklubben Touch blir nedslagen när hon svarar ja på frågan om hon är lesbisk, en homosexuell man raggar upp en annan man i en park och blir senare knivhuggen av denne i hemmet, en kvinna tvingas genomgå ett flertal plastikoperationer efter en misshandel som berodde på att förövarna trodde att hon var transvestit. Som kronan på verket misshandlas konstnären Per Skogsberg till döds utanför de offentliga toaletterna i Kungsparken.
Jodå, sköna, gröna Göteborg vet att ta hand om sina fjollor och flator. Månaderna efter att Josefs kropp hittats på Ramberget drar ett ungdomsgäng fram på en av stadens raggningsplatser och slår ned bög efter bög. En straight kille drar kniv på gayklubben Touch efter att ha försökt ragga upp ett par lesbiska kvinnor och fått nobben. År 2000 mördas en 50-årig man i sin lägenhet i Bergsjön av två yngre män och året därpå misshandlas en av stadens mest kända dragshowprofiler svårt på strippklubben Wandas.
Sådana saker är svåra att tänka sig när man sitter på den solvarma trappan utanför 30-talskolossen till konstmuseum och ser ut över Avenyn en sommarkväll, medan de avlägsna tjuten från Liseberg ekar i tystnaden.
– Så du är från Göteborg, säger du? Vi var där, hela familjen, i somras och jag älskar göteborgare. Ni måste vara trevligast i Sverige. Man hinner inte mer än se lite förvirrad ut så kommer det fram en vänlig själ och visar vägen eller börjar småprata. Sånt gillar jag.
– Jo. Och så sparkar vi skiten ur en och annan fikus emellanåt.
Varför just här? Varför uppger var tredje homosexuell göteborgare att han/hon utsatts för våld eller trakasserier när siffran är betydligt mindre i resten av landet? Ingen tycks riktigt veta. Borde inte karusellerna och all jävla Loketmentalitet göra folk glada i stället för desperata och frustrerade? Well, Göteborg är paradoxernas stad. Buskis och nazism samsas sida vid sida, för västkusten har alltid varit ett starkt nazistfäste. Även om den här boken inte handlar om det högerextrema våldet mot sexuella minoriteter går det inte att komma förbi att flera av de senaste årens bögmord varit nazistiskt våld. Åtminstone vid tiden då Josef förlorade livet. Lägg lite gamla patriarkala föreställningar om män och manlighet, konservativ kyrklighet, svår segregation och stora klasskillnader till det och du har en välsmakande kökkenmödding av chauvinism och skräck för det påstått subversivt amoraliska.
Det drar kallt i Kungsparken. Det var här Josef träffade sina mördare och här har otaliga andra homosexuella män mött sina banemän. Det är en fin park. På somrarna picknickar studenterna på gräsmattorna, men nu, i början av november 2004, är det bara dött och kallt. En alkis står och muttrar för sig själv vid kanalen, vinden prasslar i ett par bortglömda höstlöv, torra som pergament.
Först 1997, året då Josef sköts i rygg och nacke, började Säpo föra statistik över brott med homofobiska motiv. Sedan dess har antalet anmälda brott ökat med 76 procent utslaget över hela landet. Det beror inte bara på att HBT-människor numera känner större tilltro till polisen och vågar anmäla brotten. Det beror på en reell ökning. Bögar knackas som aldrig förr. 140 anmälda hatbrott i Västra Götaland bara det första kalenderhalvåret 2003. Att jämföra med 150 under hela 1997. Vad värre är: endast några få av dem klaras upp.
1997 blev de flesta bögar som utsattes i Göteborg knackade här i Kungsparken. Därför går de inte hit längre, utan söker upp nya platser i stället. Det tycks av allt att döma inte hjälpa, knackarna söker upp dem var de än befinner sig. Ingen bög går trygg. Någonsin.
Nu skiner solen över de offentliga toaletterna. Där satt Josef natten den 22 juli och drack det sista av vinet i flaskan. Då trodde han fortfarande att det skulle komma en bakfylla dagen därpå. Det gjorde det också, men den drabbade aldrig honom, utan hela Göteborgs gaysamhälle i stället. Det pratades mycket om mordet de första veckorna. Själv gick jag på min första gayklubb någon gång i mitten av augusti och såg en kille som grät för att han var så rädd när hans vänner spekulerade i varför Josef mördades. Då trodde man att det snart skulle bli bättre, att mordet på Josef skulle bli en av homohatets sista tunga suckar. Det började spricka upp, åtminstone kändes det så. HBT-människor började ta plats. Syntes i tv-såporna, fick registrera partnerskap, kom ut i veckopressen.
Då trodde många att vi stod inför ett genombrott, att HBT-världen snart skulle vara en naturlig del av samhället. Nu, 76 procent senare, tror nog ingen det längre."
Senast bloggat bland Atlas författare
Magnus Linton:Recensioner av Cocaína
Vill än en gång tacka alla som hjälpte till och gjorde min bok möjlig. De flesta av er finns i Colombia eller USA och talar inte svenska, men många också i Sverige. Tack Elina, Hanna, Caroline, [...]
Mattias Hagberg:
Herredjuret
Herredjuret
Arenagruppen, Drottninggatan 83, SE-111 60 Stockholm. Telefon 08-789 11 60, Fax 08-411 42 42 | Prenumerera på Arenagruppens nyhetsbrev
© 2000-2010 Arenagruppen. Kontakta webbansvarig | System och utveckling: Pelle Olsson
© 2000-2010 Arenagruppen. Kontakta webbansvarig | System och utveckling: Pelle Olsson